Om konsten att missa Guds tilltal

När förväntar du dig att få höra Guds tilltal?

Jag menar alltså i mötes- och gudstjänstsituationer, eller när någon medmänniska annars yttrar sig i andliga ting, inte när du är för dig själv och ber till Gud eller läser Skriften.

Har du större förväntan när den höge aposteln Internationell Talare står på scenen, än när någon helt vanlig kristen människa, som du har känt i åratal med sina fel och brister, säger något?

De flesta av oss fungerar tyvärr på det viset.

Vi fäster minst lika mycket avseende vid vem det är som säger något, som vid vad som blir sagt.

Nu är det ju så, att Gud mycket tydligt säger att han har för vana att utvälja det som ingenting är i den här världen. De svaga, de oansenliga, de föraktade, dem utväljer Herren till sitt folk och sina budbärare. De visa och starka och mäktiga låter han stå där med skam. (1 Kor 1:27-29)

Om vi då väljer att inte ta de oansenliga, okända, kanske rentav lite grann föraktade på allvar, då kommer vi att missa Guds tilltal! Det här handlar nämligen inte bara om det vi brukar kalla förväntan. Vi uppmanar ju varandra gärna att ha förväntan, att vänta stora ting från Gud.

Det här handlar också, och framför allt, om att ta varandra på allvar!

Om man inte tar en potentiell budbärare på allvar, verkligen lyssnar till och prövar det han har att komma med, då kommer man ju med säkerhet att  missa budskapet!

”Det vet man ju hurdan han är, vad skulle han ha att komma med”, det är en totalt förödande attityd. Den som tänker så visar kanske att han vet hurdan den andre är, men han visar också att han inte har en blek aning om hurudan Gud är!

Herren har inget anseende till personen. Han vill lära oss att se på varandra på samma sätt. Inför honom är alla människor lika. Stora gåvor, etablerad tjänst, väldig smörjelse säger ingenting om den som har det. Det säger bara att han som har gett allt detta är stor och nådig och generös.

Gåvorna speglar Givarens karaktär, inte mottagarens.

Så om någon inte tycker det är värt att ta det som en medkristen säger på allvar, därför att man känner honom, har hört honom svära när han slår sig på tummen med hammaren, vet att han grälar med sin fru från och till, kort sagt, är behäftad med diverse svagheter, medan man nog gärna åker hundra kilometer eller mer för att lyssna till någon Stor och Etablerad, och tar allt han säger på fullaste allvar, fast somt inte har varken huvud eller fötter, då har man fått det hela om bakfoten.

Inför Gud är både din i dina ögon halvt misslyckade broder, och den utrikiske store profeten på samma plan.

De är syndare, frälsta av nåd, som behöver Hans förlåtelse varenda dag.

Det avslöjar något om oss, när vi har anseende till personen, när vi lyssnar till den ene och inte tar den andre på allvar.

Det avslöjar vårt högmod.

Det krävs att man ödmjukar sig för att man ska ta den, som man tycker att nu just ingenting är, på allvar.

Och Gud, han står emot de högmodiga. De ödmjuka ger han nåd.

 

Taggar: ,
Publicerad i Svenska blogginlägg
2 kommentarer på “Om konsten att missa Guds tilltal
  1. magdalena skriver:

    Tar kanske ett litet sidospår.
    Funderat på följande:Om jag söker mej till Guds ords hörande,
    söker jag främst UNDERVISNING.
    Om jag vill ha UNDERHÅLLNING kan jag gå på teater eller bio.
    Har den senaste tiden blivit bjuden på så massor av underhållning
    fastän jag sökt PREDIKAN och UNDERVISNING.
    Vad håller på att hända? Är vi rädda för allvaret, så åhörarna förväntas skratta efter om inte varje mening, så varannan?
    Vad tror du?

  2. Ingmar Rönn skriver:

    Tyvärr en nog så riktig iakttagelse.
    Jag har också noterat att underhållningsmomentet tycks bli allt starkare i vår arma kristenhet.
    För rätt länge sedan blev en broder i Herren medbjuden att komma och lyssna på en välkänd och uppburen förkunnare, som då gästade orten där han bodde.
    ”Han är så BRA, du bara måste komma och lyssna på honom!”
    Efter mötet frågade så den ivrige inbjudaren den andre vad han hade tyckt om predikanten?
    ”Jo, visst var lättsamt för sinnet och skönt för känslorna, men själen frös och anden svalt” svarade han.

    Inte kan jag själv heller påstå att jag alltid är så gravallvarlig när jag predikar, och det händer att åhörarna drar på mun. Detta tror jag dock inte är någon fara, så länge tyngdpunkten ligger rätt, på att det är Guds Ord som ska förkunnas.
    Men om substansen försvinner, och det bara är sånt, som är tänkt att klia åhörarna i öronen som förs fram, då får man nog befara att den situation som aposteln beskriver i 1 Kor 11 ligger nära till.
    ”Ni kommer tillsammans till försämring, inte till förbättring…”

    Roten till det onda får, tror jag, sökas i att vi som predikar så lätt glömmer bort inför vem vi står.
    Om vi glömmer att vi står inför Gud, då kommer frestelsen att vara åhörarna till lags att vara stor – och inbakad i den frestelsen finns också frestelsen att tro att folket vill ha underhållning, inte allvarsord.
    Men om vi minns att vi i verkligheten står inför Gud, även om vi har en församling framför oss, då kommer chansen för en rätt inriktning att öka avsevärt!