Resultatet av det resonemanget har blivit ett evigt sopande under mattan, där t ex pedofiler kunnat fortsätta sina övergrepp i kanske tiotals år.

Det blir ju så, att om det allmänna klimatet är ”tråkiga saker pratar vi inte om”, då vet ju de, som på olika sätt behandlar sina medkristna illa, att de har goda chanser att komma undan med det!

Jag vill alltså mena, att det är både modigt och nödvändigt att ta upp ämnet. ”Inte mot sanningen, utan endast för den förmår vi något”, skriver aposteln. ”Sanningen ska göra er fria”, säger Jesus.
Har vi i församlingarna sysslat med att skydda skurkar på offrens bekostnad, då har vi sysslat med mörkrets gärningar, och sådana ska enligt Skriften avslöjas.

Det du skriver till slut träffar mig ganska så rakt på. Tyvärr har det hänt en och annan gång att jag i ovist nit har varit ute och lekt själavårdare, och trott att jag själv skulle kunna bedöma vad den andre behöver.
Slutsatsen av de erfarenheterna har blivit, att man som människa i sig själv är närmare släkt med Jobs vänner än man vill tro. De matade som bekant den arme Job med en massa ur luften tagna anklagelser, understödda av efter eget huvud plockade bibelverser, och gjorde ont värre.

Jag söker svaren för egen del. Precis som många församingar har gjort, så har jag själv gått i den fällan, att jag har ersatt anden med regler och system. Och fösöker vi lösa andliga problem med köttsliga metoder så bäddar vi för katasrofer. Jag kommer ihåg ett tillfälle när jag själv var under isen. En broder, som ville väl, citerade ett ord ur Bibeln. Problemet var att han tryckte mig ännu längre ner. Bokstaven dödar, men anden ger liv. Det lärde jag mig då.

Om vi som kristna inte är villiga att vandra i anden och be Gud om nycklar till att befria människor, så ska vi nog inte hålla på och klampa omkring i folks business, tycker jag. Ett människohjärta är så skört.

Låter verkligen inte precis som att allt och alla måste samsas, oberoende av om det är gott eller ont…

Jag är beredd att instämma så tillvida, att ett sådant svek är något så allvarligt att det kräver något slags åtgärder, även om den av honom föreslagna behandlingen är både olaglig och väl drastisk…

Visserligen är vi bara människor, och visserligen kan tungan slinta någon gång, men sånt här behöver definitivt påtalas, och påtalas ordentligt! Om jag själv någon gång skulle göra mig skyldig till något sånt här, då hoppas jag verkligen att jag får den utskällning jag är värd! ”Sår som svider renar från ondska” står det i Skriften, och en ordentlig tillrättavisning kan förebygga bildandet av en dålig vana – eller bryta den, om den redan uppstått.
Om själasörjaren i fråga dessutom har formell, juridisk tystnadsplikt har han ju också begått ett lagbrott om han pratar bredvid mun.

Inför Herren är vi alltid pliktiga att bevara förtroendet – ”den som är trofast tiger med det han får veta”!

Rent praktiskt anser jag att det här är en av de situationer där 1 Tim 5:20 ska tillämpas, eftersom utspridningen av den klassificerade informationen kan sägas ha skett inför alla, behöver inte tillrättavisningen heller försiggå bakom lyckta dörrar.
Man kan alltså berätta vad som hänt för dem, som den här personen ansvarar inför, och uppmana dem att ge honom en rejäl skrapa.