Mitt inlägg är främst avsett att peka på det faktum, att vi alla har plockat från diverse håll, och att den sorts aitofinska enhetskultur som en del här i landet tycks eftersträvar egentligen inte existerar, och inte har gjort det på tusen år. Om ens då.
Men hur ska vi då förhålla oss, för att inte ramla i varken det ena eller det andra diket?
Den västerländska kultur, som vi har anammat, är nu inte till alla delar någon höjdare. Den påminner alltmer om Ulriks definition här ovan.
Jag vill lika litet ha fria aborter, kondomutdelning åt fjortonåringar, eller upplösning av kärnfamiljen, som jag vill ha sharialag och månggifte.
Det ena har vi redan via den kultur som vårt samhälle redan har anammat, det andra knackar på.

Hur ser en kristen inställning till mångkulturalism ut?
Först av allt får väl sägas, att den kristne inte bekänner sig till ”multikulti”, den kristne bekänner sig till Kristus.
Det innebär att det aldrig kan bli fråga om några villkorslösa eftergifter, typ nu måste vi omdana vårt samhälle, sluta sjunga den blomstertid, sluta ringa i kyrkklockorna, ta ner alla kors, så att inte ateisterna måste utsättas för religiös indoktrinering, eller sluta säga att Jesus är Guds Son och sluta äta julskinka, så att nu för all del inte någon muslim känner sig sårad i sina religiösa känslor.

Vad jag kan begripa måste vår utgå från Jesu berättelse om den barmhärtige samariten, där representanten för en religiös, och till en del också kulturell inriktning, mötte och hjälpte representanten för en annan, därför att det var en medmänniska, en nästa.

När vi sedan kommer till saker som rent rör lagstiftning, så borde det vara klart, att man bara kan ha en gällande lag, ett rättsystem i ett land.
Detta har då inget med diskriminering att göra, det är en nödvändighet för att samhället ska fungera.
Kejsaren ska åtlydas, så länge det är möjligt utan att komma i konflikt med Gud.