”Varje god kristen bör vara redo att i allra bästa mening förstå sin nästas uppfattning, i stället för att fördöma den. Och om han inte kan frälsa den andre, så må han försöka förstå hans uppfattning.
Om den andre har en felaktig uppfattning, ska han tillrättavisa honom i kärlek.
Om detta likväl inte hjälper, då må han söka med alla lämpliga medel, att hjälpa sin nästa till rätta, så att han blir frälst.”
Citatet är taget från Loyolas bok ”Andliga övningar”.

Man kan inte ha mycket att invända mot den här inställningen, kan man tycka. Problemet kommer fram i uttrycket ”med alla lämpliga medel”.
Det kom vartefter att inom jesuitorden tolkas på andra sätt än grundaren kanske hade tänkt sig.
”Med alla lämpliga medel” blev ett ”ändamålen helgar medlen.”

Så, inte har alla jesuiter varit snövita precis, de har varit djupt inblandade i Vatikanens kyrkopolitik, detta av den enkla anledningen att de är den enda av KK:s ordnar som har ett löfte att lyda påven med bland sina ordenslöften.

Historiskt har jesuiterna jobbat hårt på att avvärja alla försök att reformera KK på ett sådant sätt, som skulle innebära att kyrkan på något sätt skulle förändras i sina lärouppfattningar.

Men det har funnits många verkliga gudsmän bland dem också.
Det var jesuiterna som fick igång KK:s missionsarbete i andra världsdelar, det var de, som förde evangeliet, visserligen i KK:s tappning, men i alla fall, till östra Asien, bl a till Japan och Kina.

Vi har av hävd gett jesuiterna huvudansvaret för inkvisitionen, och visst fanns de med på ett hörn ibland, men det var faktiskt dominikanerna som i huvudsak hade hand om den hanteringen.

Jesuitorden består nästan uteslutande av präster och teologiestuderanden, och därmed ett inflytande inom KK, som är långt större än medlemsantalet, ca 20000, skulle ge anledning att förmoda.

Jag läste en gång en träffande beskrivning av KK, Anglikanska kyrkan, och lutherdomen.
Det var på den tiden när MS DOS fortfarnade användes i datorerna….

”Katolska kyrkan är som en Mac, det kommer alltid samma sak när man trycker på en ikon, allt är fastlagt, och risken för egna misstag minimerad. Lutherdomen är som MS DOS, där ska man kunna en massa själv för att inte hamna fel, och sen kan det bli fel i alla fall.
Anglikanska kyrkan är något mittemellan, den fungerar litet som en Mac, men sen finns där risken att man ramlar in i DOS-problematiken i alla fall….”

Och det är nu ganska träffande!
I lutherdomen ligger ansvaret för att pröva allt och behålla det goda till en del på den enskilde kristne. och vi gör våra misstag.
I KK gör man det kyrkan föreskriver, och föreskriver den något som är fel, då gör man fel… men eftersom kyrkan gör anspråk på ofelbarhet behöver man ju inte vara rädd för den saken – tror man, åtminstone…med resultatet att felen aldrig blir korrigerade.