Ju större inslag av människor, som primärt vill ha underhållning – och underhåll – man har i en församling, och ju mer man satsar på att tillgodose de behoven, desto säkrare är det att man hamnar i den situation jag beskriver.

Jag hörde en gång berättas om en församling, där man lade ner all verksamhet utom bönemötena.
Inga härliga lovsångsmöten, inga själavårdskurser, inga söndagsmöten, ingenting.
Bara bön.
Inom ett halvår hade halva församlingen sökt sig någon annanstans.
Det var första konsekvensen.
Inom två år hade man väckelse… de som var kvar nådde plötsligt ut, utanför andra cirkeln…

Såvitt jag kan se i evangelierna var det så här Jesus gjorde, när skaran av sensationslystna, underhållningshungriga människor växte sig för stor runt honom.
Han provocerade dem tills de sade ”detta är ett hårt tal, det här vill vi inte lyssna på”, och gick sin väg.

Det andra skulle vara att gå in för en totalt Jesuscentrerad undervisning.
Alltså Jesuscentrerad i motsats till människocentrerad.
En gammal själavårdare berättade en gång om en människa han försökt hjälpa.
”Hon sade hela tiden: ”Men det enda jag begär är ju att få bli så hel att jag kan leva mitt eget liv!”
Jag försökte få henne att förstå, att det var meningen att hon skulle börja leva Jesu liv, men det gick aldrig fram.
Så småningom fick jag lov att låta den själavårdsrelationen rinna ut i sanden…”

Både undervisning och själavård ska vara inriktad på att Guds vilja ska ske, både i församlingen och i enskilda medlemmars liv.
En undervisning där det inte blir uppenbart hur vår vilja och Guds vilja korsas, och vi får klart för oss att korset vi ska ta upp för att följa Jesus, det finns just i den korsningen, den är inte Jesuscentrerad.
Den är tillrättalagd för att vi ska kunna fortsätta att göra som vi vill.
Och om folk får en sån undervisning, då saknas provokationen, som får dem, som inte vill ha Jesus som Herre i sitt liv, att dra sig undan – och andra cirkeln fylls av dem, som ”samlas hoptals därför att budskapet kliar dem i öronen”.

Vi har här den gamla frågeställningen om man ska satsa på kvalitet eller kvantitet.
Om det är medlemskap eller lärjungaskap, som är det viktiga.
Vad jag kan se är det kvalitet och lärjungaskap, som står i förgrunden i Jesu och apostlarnas undervisning.

Svaret på din första fråga finns, naturligtvis, redan givet i svaret på den andra.

Jag hade inte tidigare hört bilden om församlingen utifrån de cirklar du beskriver, men jag måste erkänna att det känns som mitt i prick. Min erfarenhet är givetvis inte så vittomfattande som din men, resultatet eller frukten av vad de flesta församlingars arbete resulterar i stämmer ju.

Så några frågor till dig utifrån den erfarenhet du har.

Alternativ 1.
Hur skulle du som ledare i en nystartad församling välja att agera för att det du beskriver inte skall hända? Alltså om du fick börja från början så att säga.

Alternativ 2.
Hur skulle du som ledare i den församling som du beskriver välja att göra, för att förändra situationen, och vad blir konsekvensen av det?