Jag har lagt märke till att när man börjar säga något om omvändelse, och om de frukter som hör samman med omvändelsen, blir ofta reaktionen att människor börjar undra om de nu ens är frälsta.
Man blandar alltså ihop frälsningen och lärjungaskapet.
Frälsningen innebär en kallelse till efterföljelse, och det är något jag emellanåt har framhållit i det jag skriver här, det stämmer.
Men det är inte efterföljelsen som frälser!
Förstår man det så har man spänt kärran för hästen.

Efesierbrevets andra kapitel har en väldigt klar formulering av det här:
”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen ska berömma sig. Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett så att vi ska vandra i dem.”

Här ska vi lägga märke till hur de två orden ”av” och ”till” används.
Vi är inte frälsta av goda gärningar, vi är frälsta till goda gärningar.

Det här förefaller ju vara enkelt och självklart. Om vi bara inte hade den köttsliga naturen, ”gamle Adam” att dras med.
Han vill gärna plocka russinen ur kakan, svälja nåden och spotta ut sanningen, men det är inte tänkt att fungera så.
Jesus är ju full av nåd och sanning.
Nåden frälser, sanningen befriar.
Det här var ett problem redan i urkyrkan, därav varningen för att bli bedragna med tomma ord.

Eller så vill köttet blir rättfärdigt, och satsar på egna gärningar, vilket är lika illa.

Härifrån kommer problemet, alltså att vi har så svårt att få det här med nåden och gärningarna rätt.

Poängsumman vad det gäller frälsningen är alltså 100 för var och en som tror på Herren Jesus.
När Jesus sade att det var fullbordat, då var det fullbordat.

Vad det gäller efterföljelsen, alltså vandringen i de gärningar Gud har berett för oss, befinner vi oss alla på en skala mellan noll och hundra.
Ingen lever ett fullkomligt, syndfritt liv.

Själv brukar jag börja min dag med att be Gud verka vilja och gärning i mig, så att hans goda vilja får ske under dagen jag har framför mig.
Jag tror det är viktigt att ge uttryck för den inställningen inför Gud, ett ”ske Din vilja”.
Jag har varken viljan eller gärningen i mig själv, och det behöver jag erkänna, den hjälpen behöver jag be om.

Men om jag inte vill att Guds vilja ska påverka mig och mitt handlande, om jag bara vill gå min egen väg, bara vill göra som jag själv vill, bara vill leva mig själv till behag och göra allt vad köttet och sinnet vill, som den rike mannen i Jesu berättelse, och inte ens vill bekänna att det är något fundamentalt fel med en sådan inställning, då stannar jag på noll. Då är min tro död. Kan en sådan tro frälsa? frågar Jakob retoriskt.

Att börja poängsätta sin tro finner jag ingen mening i, lika litet som att poängsätta sin – eller andras – efterföljelse.
Men riktningen, grundinställningen, den är viktig!
Det finns gärningar för vart och ett Guds barn, sådant som Gud har berett åt oss.
Oftast märker vi inte ens, att det vi gjorde eller sade var något Gud gav oss.
Huvudsaken är, att vi ger utrymme i våra liv för annat än det vi själva vill, planerar och stressar med – och det är vad jag tror vara omvändelsens huvudsakliga uppgift: att åstadkomma utrymme för det Gud vill verka genom oss.
I omvändelsen säger man nej till sig själv på ett eller annat sätt.
Då skapas utrymme för ett ja till Gud.