Då det var lama under 90-talet var det väldigt svårt att få jobb, men många var då beredda att också ta jobb som ”låg under” deras utbildning. Då man ser tillbaka med facit i hand ser man att de nog ändå fått bra jobb så småningom – kanske det ändå imponerat på någon arbetsgivare att någon akademiker serverat pizzor en tid. Det visar att man vill jobba – en viktig egenskap för en arbetsgivare.

Ett problem idag är kanske att många har svårt att helt enkelt lyda. Runt kaffebordet är alla jämlika, men i samma stund man reser sig från kaffebordet, är några chefer och andra underlydande och då är det bara att göra som chefen bestämmer, oberoende om det är fiffigt eller inte och denna bit är svår för många idag.

Jag har dock faktiskt fått höra de arbetsvägrarkommentarer, som jag återger, och jag kan inte annat än säga, att det är något väldigt fel med den inställning, som de ger uttryck för.

Jag vet inte hur stor del av de arbetslösa, som har akademisk utbildning, fler nu än förr är det i varje fall, inte heller har jag några specifika insikter i hur högutbildat folk ställer sig till att t ex sitta i en snabbköpskassa, om inget annat jobb finns att få.

Följaktligen utgår jag från att du vet vad du talar om i det fallet.

Att snuttjobb är ett elände är vi förmodligen alla överens om, utom de, som har till uppgift att maximera vinsterna, då, och flitfällor hör likaså till de tabbar i lagstiftningen som borde åtgärdas fortast möjligt.

Man söker jobb o hittar ett o får veta att det varar bara 6 mån eller ett år. Man vill fortsätta men det ”finns inte pengar”.

Man söker ett nytt jobb o det är 1 år med möjlighet till fortsättning. Efter 1 år är man orolig. Ska jobbet fortsätta eller ej. Det kanske då fortsätter 1 år till.

1 år senare är man igen tvungen att sluta o lämna de arbetskamrater som man trivts med (fast det kanske man inte borde få göra eftersom det inte ska vara kul på jobbet). Sedan är man arbetslös igen o söker o söker o hittar ett jobb som kanske varar hela 2 år med möjlighet till fortsättning.

Efter 2 år slutar jobbet eftersom det inte ”finns pengar”. Man säger till sin arbetsgivare att man måste få jobba för att kunna leva men han säger ”jo jag förstår men vi har inte råd”. Hur tror ni det känns att leva så här i 20 år?

Skäll inte på arbetslösa! De arbetslösa som inte vill jobba är ett litet fåtal av alla de som finns. De flesta (åtminstone akademiska) vill men blir utslängda mot sin vilja eftersom det inte ”finns pengar” eller eftersom allt i samhället är snuttifierat. Inget långsiktigt tänkande finns längre. Jag plågades av stora samvetskval under min tider som arbetslös o det är ett under att jag är vid liv idag