Kommentarer till Mitt självrättfärdiga pekfinger

Av: Ingmar Rönn

Ingmar Rönn — Sun, 19 May 2019 06:42:08 +0000

Ja, vad är det vi inte har fattat?
Du är själv inne på svaret, när du hänvisar till Rom 3.
I fråga om vad synd egentligen är, och vad den gör med oss, så har jag det intrycket, att vi har en tämligen grund och förenklad tanke om detta.
Det jag tänker på. är att vi i praktiken beter oss som om vi stod under lagen, inte nåden.
Det förefaller som om alltför många kristna aldrig riktigt har förstått eller tagit till sig att hela vårt liv ska vara under korset.
All vår rättfärdighet är som en fläckad klädnad inför Gud. Inte bara de dåliga saker vi gör, utan allt vi gör! Det vill man inte inse.
Istället delar man upp livet i dåliga saker, som man ser sig behöva förlåtelse för, och bra saker, som man kan litet grann berömma sig av gentemot andra.
Det här är lagens tänkesätt.

Alla som står under lagen, försöker genom att göra bra saker hitta
något att känna sig litet bättre av.
Sedan blir de här sakerna, som man berömmer sig av, också automatiskt den måttstock, som man mäter andra med, och håller de då inte det måttet, då anser man sig ha rätt att döma ut dem.
Detta är fariseismens kärna.

I verkligheten måste hela vårt liv helgas genom Kristus,1 Petr 2
Inget av det vi gör kan nånsin duga inför en helig Gud, om det inte blir helgat genom Kristus!

I det bästa vi kan åstadkomma finns fortfarande så mycket av vårt eget kött, våra egna ambitioner, vår egen önskan att vara något i oss själva, att det skulle räcka till enkelbiljett till helvetet, om det inte blir helgat genom Kristus.
Därför har vi aldrig något att berömma oss av, annat än Jesus, och hans rättfärdighet.
Detta är så förödmjukande för oss människor, att vi i det längsta vill slippa se det, och så länge man är under lagen slipper man ju se det!

Jag vill alltså mena, att grundproblemet är att vi inte har en tillräckligt djup förståelse vare sig av vårt eget fördärv eller av Guds nåd.
Den förståelsen är avgörande för om vi i vår Mästares efterföljd ska vara fulla av nåd och sanning, eller om församlingen ska falla till att vara något slags religiös motsvarighet till den förr i tiden besjungna ”Harper Valley PTA”…

Av: Kent Olofsson

Kent Olofsson — Tue, 14 May 2019 12:00:45 +0000

Tack än en gång för dina ord Ingmar!
Har en tid rört mig i en liknande frågeställning. Minns hur jag som nyskild kom in i en ny församling, min fru hade lämnat mig, och jag förväntade mig att jag skulle bli behandlad som kristna brukar behandla varandra. Att när man som mest behöver barmhärtighet man blir ställd vid sidan, man duger inte och man uppfyller inte de lagkrav som ställs på kristna av kristna. Men till min förvåning och häpnad blev jag accepterad som den jag var, jag fick möta nåd från ett kristet sammanhang för första gången i mitt liv. Samtidigt predikades ett tydligt evangelium från predikstolen. Min sammanfattning något år senare blev nåd och sanning. Och när jag läste Johannes evangelium en tid senare förstod jag…. och Han är full av nåd och sanning. Jag fick möta Jesus genom det förhållningssätt som fanns i den församlingen. Jag tänker att om man mött nåd från någon när man behöver det som mest, förstår man mer vad Guds nåd egentligen handlar om, och det är också lättare att kunna ge nåd och barmhärtighet till andra. Jag undrar när vi kristna ska förstå vad som står i Rom 3. ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de förklaras rättfärdiga som en gåva, av hans nåd, därför att de är friköpta av Kristus Jesus.”
Det jag också undrar är, hur skall härligheten från Gud bli synlig i våra liv som kristna och i våra kyrkor och församlingar. Vad behöver vi göra? Vad är det vi inte har fattat?

‭‭

Av: Ingmar Rönn

Ingmar Rönn — Wed, 08 May 2019 11:17:30 +0000

Här kan vi kanske då undra hur det kom sig att människor uppenbarligen inte reagerade på Jesus på det här sättet?
Han var ju till hundra procent ren och helig!

Att människor ska se en skillnad på kristna och ickekristna håller jag helt med om, det står ju skrivet att det ska synas att vi är ett släkte som Gud har välsignat.
Att människor ska få et styng i hjärtat – eller ett stick samvetet – när de ser sitt eget liv i ljuset av Guds helighet, det är också riktigt – ”gå bort från mig, jag är en syndig människa”.

Men ska det vara vi, som dömer dem?
Det tror jag ändå inte.
De som dödade Herren Jesus och förföljde profeterna, det var ju människor av den sorten, som gärna dömde andra…
medan de, som kom till honom och trodde på honom var just de, som blev dömda av dem!

Av: ChristofferS

ChristofferS — Tue, 07 May 2019 16:19:51 +0000

Det är inte alls konstigt att grannen reagerade som du beskriver. Som kristna ska vi väl vara heliga o då blir vi tvungna att i princip döma ut sådant som inte kan räknas som heligt leverne. Detta är alldeles säkert det första folk tänker på o det är också det första JAG tänker på när jag möter kristna som kommit längre i sin helgelse. En icke-kristen bekant till mig föreföll också uppleva att jag utstrålar en slags helighet som han inte hade. Tänk bara på Jeremia o Hesekiel. Folk ville ju döda dem. Hör det inte till att vi kristna ska vara illa sedda o att folk ska känna sig syndiga när de ser oss?