När man är lika glad över sitt barnaskap, lika tryggt viss om Faderns kärlek de där dagarna, som går under isen, lika villigt och glatt söker sig till Herren när allt har misslyckats från morgon till kväll, och man har syndat och skämt ut sig inför både Gud och människor, som man är den dag, då man varit ett snällt, lydigt, och på allt sätt exemplariskt Guds barn, då lever man av nåd!
Fram till dess blandar man in sina egna gärningar och sin egen rättfärdighet i frälsningen, och då arbetar man på sin frälsning på ett sätt, som för åt fel håll.

Du använder uttrycket ”leva i synd”.
Jag vet ju inte vilken innebörd du lägger i det, men den bibliska motsvarigheten är att synda medvetet, alltså i vetskap om att detta är något som Gud har sagt att vi inte ska syssla med, fortsätta att synda, och vägra erkänna att det är något fel med det, alltså raka motsatsen till att vandra i ljuset.
Kan man vara frälst om man lever så?
Jo, till en tid, nog, men inte hur länge som helst.
Det finns en point of no return här, när man har förhärdat sig så till den grad, att ingen kallelse till omvändelse längre når fram.
Judas Iskariot får stå som exempel på hur det kan gå.
Han började med att stjäla småslantar ur kassan, fortsatte med det i åratal, och förrådde slutligen Jesus för en månadslön.