Självupptagenhet är något, som hindrar oss från att växa till i vårt lärjungaskap, och således något Herren vill befria oss från.
Är vi medvetna om detta enkla faktum, då förbättras också oddsen för att vi inte ska spjärna mot alltför mycket, när han gör det.
Det var vad jag försökte säga med det här inlägget.

Människan befinner sig alltid på en skala mellan noll och hundra i detta med att vara självupptagen – Jesus, sann människa, var noll självupptagen, alla vi andra är mer eller mindre drabbade av den här sjukan, det har du alldeles rätt i.
Hur ”ouppsjälvtagen” behöver man då vara, för att vara frälst?
Ja, varför sände Fadern oss en Frälsare?
För att vi behövde en, förstås!
Är man så full av sig själv, att man inte anser sig behöva någon frälsning eller någon Frälsare, då är det kört.
Har man så mycket ”ouppsjälvtagenhet”, att man bekänner sig behöva Jesus och hans förlåtelse, då räcker detta för att man ska bli räddad.

Det var inte om det jag ville skriva, utan om hur man går vidare i sitt lärjungaskap efter att man passerat den här första gränsen!
Både vi själva och vår omgivning mår ju bättre om vi får vara med om att mer av vår tid och vår energi blir frigjord från självupptagenhetens bur, så att vi får mer över för vår omgivning!

Helt fria från självupptagenhet lär vi inte bli i det här livet, men ur fruktbärandets synpunkt är det naturligtvis bättre om man befinner sig mitt på skalan, och inte nere på nittifem procent!

Sen har vi det här med dåligt samvete.
Jag räknar upp en del exempel på saker, som indikerar självupptagenhet i det jag skriver här.
Det är då sådant, som man kan behöva tala med Herren om, och ge ifrån sig, om man vill bli mer fri.

Nu har dock själafienden ett svar också på detta, en metod för att få kristna att bli upptagna med sig själva på ett så fromt och religiöst sätt, att man inte ens märker vad det är som händer.
Det går till så, att när vi märker att vi har tendenser att gå på självupptagenhetens egna vägar, och inser att detta inte är bra, inte är vad Gud vill, då luras vi att låta den onde ta hand om fortsättningen!
Vi låter honom ge oss dåligt samvete, istället för att ta emot Guds nåd och förlåtelse, och vara glada över att det finns frälsning för såna som vi.
En människa, som går med dåligt samvete, är nämligen mer upptagen med sin egen uselhet än med Guds godhet, och detta är ju inget annat än en smärtsam, nedbrytande, ångestframkallande version av självupptagenhet.
Det var på grund av att Freud hade stött på så många kristna människor, som fastnat i djävulens snara på det här sättet, som han dömde ut kristendomen som en religiös neuros.

Vad är då samvetet för något?
Den ordagranna översättningen av grekiskans ”syneidesis” är ”samvetande”. alltså en anordning med vars hjälp man kan veta saker tillsammans med någon annan.
Samvetet är alltså inte Guds röst i oss, som många tror.
Det är mer som en andlig radiomottagare, som tar emot signaler på den våglängd det är inställt på.
På djävulens kanal signalerar samvetet skuld och skam och fördömelse, för han är Åklagaren, och hans huvudvapen är anklagelser.
Han är också lögnens fader, och när han får kristna människor att känna sig på det här sättet, då ljuger han.
Gud har förlåtit oss alla våra synder!
Gud rättfärdiggör oss, så vem är det då som anklagar?

Guds barn är tänkta att ha ett gott samvete.
Gud vill att vi ska vara rustade med tro och ett gott samvete! 1 Tim 1:19
Ett sådant får man inte genom att leva felfritt, det får man genom att välja rätt kanal för sitt samvete!
Den helige Ande har en helt annan utsändning är den onde.
På Guds våglängd signalerar den kristnes samvete frid med Gud, det signalerar att Gud är vår Far, det påminner oss om Jesu försonande blod, att vi har en plats beredd åt oss i himlen – och framför allt, det får oss att se på Jesus istället för oss själva!

Det är alltså inte heller så, som man ibland föreställer sig, att ett gott samvete är detsamma som ett tyst samvete.
Et gott samvete är en i allra högsta grad positiv tillgång!

Att försöka bli fri från självupptagenhet på samma gång som man går med ett kroniskt felfungerande samvete, det är en hart när omöjlig uppgift.
Man behöver nämligen det goda samvetets vila för att kunna slappna av, och låta Jesus utföra sitt verk i en, i stället för att kämpa och slita och försöka lyfta sig själv i håret och bli en bättre människa!

”Kom till mig, ni alla, som arbetar och är betungade, så ska jag ge er vila!”