Angående kyrkobönen kan de jo vara så att prästen ber, men funderar mer på mikrofonen och att jag själv är disträ för jag beundrar grannens skor just då, MEN det kan ju vara så att de övriga 25 närvarande ber av hela sitt hjärta och att några ännu fortsätter be hemma. Göran Skytte skriver i en bok om hur han såg en ”tant” sitta i kyrkbänken och ungefär avfärdade henne som tant, tills han en dag frågade henne vem hon var och hon hade varit missionär i typ 30 år i Afrika. Allt kan väl inte vara fast i prästen, om det finns 30 troende till i kyrkan. Sådana som kanske suttit där redan innan prästen var född.

Att alla sku be 100 % helhjärtat vore ju det bästa, men vi människor når aldrig dit. Precis som en bönestund kan vara väldigt välsignad då folk får lämna sina böneämnen och få förbön. I bästa fall. I sämsta fall förvandlas bönestunden till en skvallerstund då man inte bara nämner att nån är sjuk, utan ingående berättar alla detaljer. Som om Gud inte skulle känna till dom. Nog ordnar man alltid förbön, trots att det finns risk att det blir skvaller också.

Med en bakgrund av sexton år som heltidsanställd predikant inom en inomkyrklig väckelserörelse är jag väl bekant med kyrkans liturgi, där ju den allmänna kyrkobönen, som du hänvisar till, ingår.
Den har sin styrka, och den har också sin svaghet.

Svagheten låter du själv komma fram i din kommentar: ”Som läses i kyrkan varje söndag”.
En bön ska inte ”läsas”.
Gör man det, då ägnar man sig åt religionsutövning, inte åt att ropa till Gud av hjärtat.
En bön ska bedjas, inte bara rabblas upp ur en textbok!

Styrkan i liturgin, och kyrkobönen, är att den, rätt använd och förstådd, kan hjälpa oss att lyfta blicken från våra egna bekymmer, och påminna oss om att det finns en helig och allsmäktig Gud, som vi får vända oss till, och att det finns andra människor och andra skeenden, som behöver bäras av våra böner – dagligen, och inte bara under några minuter på söndagen!
De rader i kyrkobönen, som gäller landets överhet, är ett nog så viktigt exempel på detta.

Under min tid som anställd av Luthersk Inremission hade jag själv hand om liturgin i gudstjänster vid många olika tillfällen.
Jag märkte genast från början, att en grundförutsättning för att jag inte skulle ha mer uppmärksamhet på kyrkohandboken än på Gud och församlingen, var att lära mig liturgin både utantill och ”by heart”, så att säga – alltså så att jag kunde se på människorna istället för att ha näsan i boken, och vara av hjärtat med i det jag sade och bad.
Jag fick rätt många kommentarer av gudstjänstbesökare på grund av detta, alla positiva.
Dock minns jag ett tillfälle, då församlingens präst kanske inte tyckte det var så positivt – hans hustru grälade på honom efter gudstjänsten, och undrade varför han aldrig brytt sig om att lära sig de där några textraderna utantill….

Alltnog, när kyrkobönen – och de andra bönerna i gudstjänsten – blir till något, som för gudstjänstbesökaren låter som en mekanisk innantilläsning, då går något väsentligt förlorat, både vad det gäller den gemensamma bönen i gudstjänsten, och möjligheten att inspirera till fortsatt bön under den kommande veckan.

Vad jag försökte efterlysa och uppmuntra till i det inlägg, som vi nu samtalar om, är något, som inte kan ersättas av den allmänna kyrkobönen.
I bästa fall kan kyrkobönen som sagt hjälpa till att inspirera till det, som jag hoppas på, men den är inte, och kan aldrig vara någon ersättning för det!

Det jag tänker på är bibeltexter som t ex 2 Krön 6:14 ”Om mitt folk, som är uppkallat efter mitt namn, ödmjukar sig och ber, och söker mitt ansikte, och omvänder sig från sina onda vägar, då vill jag höra det från himlen, och förlåta deras synd, och skaffa läkedom åt deras land”.

Eller Hes 22:30 ”Jag sökte bland dem efter någon som skulle bygga en mur, och ställa sig i gapet inför mig till försvar för landet, så att jag inte skulle fördärva det. men jag fann ingen.”

Eller Joel 2:12-13 ”Men nu, säger Herren, vänd om till mig av hela ert hjärta, med fasta, gråt och klagan! Riv sönder era hjärtan, inte era kläder, och vänd om till Herren, er Gud! Ty nådig och barmhärtig är han, sen till vrede och stor i nåd, och han ångrar det onda”.

Det är något av detta, som jag tror behövs här och nu, om vi, som bär Kristi namn i Finland, ska göra vad Herren förväntar sig av oss.
Må det inte gå med oss som Herren säger i Hesekieltexten att det var med Israel: ”Men jag fann ingen”.

Välsigna republikens president, regeringen, riksdagen och rättsväsendet. Ge beslutsfattarna ansvarskänsla, vishet och rättrådighet när de arbetar för vårt lands bästa.

https://evl.fi/pressrum/nyheter/-/items/item/42702/Lutherska+biskopar+vadjar+for+fred+och+att+hjalpa+Ukraina