Kommentarer till ”Glasmästarbarn” och dubbla budskap

Av: Ingmar Rönn

Ingmar Rönn — Wed, 28 Jun 2023 09:32:50 +0000

Ja, det här handlar ju om samma sak som jag skrev om – damen, som hade hindrat sökaren från att komma till tro genom sitt beteende på föräldramötena hörde till den här konservativa, bibeltroende falangen.
Ändå gick det så här.
Så, hur ska man tänka?
Och det är ju inte bara så, att de ”renläriga” har en tendens att vara hårda, medan andra kristna, som inte håller lika hårt i paragraferna, tycks ha råd at ha en mer barmhärtig attityd till andra, det är ju så, att man bland människor, som aldrig sätter sin fot i en kyrka, kan hitta människor, som är mer hyggliga och hjälpsamma än andra, som sitter i kyrkbänken varenda söndag!
De exempel du nämner visar att en av Jesu centrala befallningar inte hade tagits på allvar.
”Gå ni och lär er vad det här ordet betyder: Jag har behag till barmhärtighet, inte till offer!”
Varför blir det så, då?
Jag ska sticka ut hakan här, och säga att jag tror att det är just renlärigheten, som ställer till det.
Den, som uppfattar sig vara renlärig, uppfattar sig också därmed ha rätt.
Den, som uppfattar sig ha rätt, upppfattar förstås att alla andra, som inte tycker som han, har fel.
Sådana, som har fel, kan man dels strunta i vad de säger, dels se sig ha rätt att upplysa om hur fel de ha, och sen bli sur och ta avstånd från, om de inte ödmjukt vill kräla i stoftet och ge en rätt.
Missförstå mig inte nu!
Visst ser jag det som en viktig sdak, att vi strävar till att ha en så rättvisande uppfattning om Gud, vem han är, och vad han har gjort, som det bara är möjligt!
Risken med en långt driven renlärighet är, att Herren själv kommer i skymundan.
Läran blir viktigare än Jesus.
Kristenheten manövrerar alltid mellan två diken: laglöshet och lagiskhet.
Renlärigheten har en tendens att föda lagiskhet, och sådan tar sig uttryck mi hårdhet, avståndstagande från andra, och en tendens att fälla förkastelsedomar över alla, som inte omfattar den religiösa lag, som man har formulerat.
Visst är det märkligt`?
Vi är alla överens om att vi inte blir frälsta av Mose lag.
Varför kan vi då inte gå vidare och dra den slutsatsen, att vi inte heller blir frälsta genom påvens lag, eller Luthers lag, eller pingstlagen, eller baptistlagen, eller något annat religiöst renlärosystem, som vi kan tänkas koka ihop, och kräva av varandra att den andre ska följa, innan jag kan godkänna honom?
Frälst blir man av tro på Jesus. Punkt. Inga tillägg.
Vi skulle bli betydligt mer fördragsamma, om vi ville hålla fast vid den renlärigheten….

Av: nylänning

nylänning — Mon, 26 Jun 2023 07:48:39 +0000

Själv har jag funderat mycket på hur de två typerna av markpersonal bemöter andra och då i synnerhet folk som står utanför de aktivt troendes krets. Jag har under mina 30 år som aktivt troende rört mig bland alla sorter – frikyrkliga okarismatiska, frikyrkliga karismatiska, alla sorters lutheraner och även liberalteologer. Det som jag noterat är att liberalteologerna alltid verkar ha Andens frukt har lätt för att lyssna först och tala sedan. De har en värme och empati som överlag är större än den som vi finner hos oss renläriga (så kallar vi ju oss själva vare sig vi medger det eller inte). Om jag gör en förteckning över sådana kristna som jag inte trivs med tror jag att alla dessa hör till den så kallade konservativa bibeltroende falangen (dvs. rättroende kristna). Jag har också själv lyckats ganska bra med att skälla ned en del liberala personer åtminstone i början av min tid som kristen. En bibeltroende man jag kände sa för mycket länge sedan till en liberalare kristen att orsaken till hennes barns död var kvinnans egna synder. Det tog tiotals år innan den drabbade personens sår helnade. En annan kastade stenar mot sin son eftersom sonen ville sporta på söndag hellre än att evangelisera. Har stött på många ganska hårda kristna. Det andra jag förundrar mig över är att jag stött på flera frikyrkliga brinnande kristna som lämnat tron och till och med berättat för mig om det. Jag hade själv aldrig ”det där ngt” som gjorde att man grät av glädje under lovsånger och kände sig andefylld. JAG borde ju ha lämnat tron så svag som jag ju är (ibland tycker jag att jag inte ens försöker satsa på min tro). Men den svage behöver sin Herre. Kanske är det därför som jag ännu hänger fast vid Honom.

Av: Ingmar Rönn

Ingmar Rönn — Sat, 24 Jun 2023 08:45:54 +0000

Ja, det var första gången jag har blivit omnämnd i samma andetag som Wilkerson och Mangs!
Ja, med Mangs har jag faktiskt känt en viss släktskap. När man läser honom, då får man bilden av en människa, som livet igenom brottades med återkommande depressioner, vars äktenskap havererade, kort sagt, som hade problem och jobbigheter så det räckte och blev över, och därmed också var totalt beroende av sin Herre och Frälsare livet igenom.
Han levde av nåd, och fick förmedla mycket av den nåden vidare till andra.
Det första känner jag igen mig i, det andra ber jag till Gud att det skulle bli mer av….
Sen kommer vi till en intressant fråga: gäller löftena i Bibeln bara dem, som kan och vågar ta dem till sig?
Det tror jag inte.
Jag tror att Jesu löften om evigt liv och salighet gäller var och en som tror på honom, alldeles oavsett hur mycket eller litet man har kunnat ta dem till sig här i jordelivet, precis som att Gud älskar sina barn precis lika mycket, oavsett om de har kommit fullt ut till tro på hans kärlek eller inte.
Det är det, som är nåd!
Ja, det här med att visa vad man går för.
Jag satt just och skrev ett midsommarinlägg här, om det goda med att bli knuffad.
Gud visar mig vad jag går för. Gång på gång.
Då hålls jag på marken, och tror mig inte vara bättre än någon annan, på samma gång som jag får höra honom säga: ”Min nåd är nog för dig, för kraften fullkomnas i svaghet!”

Annars den där mannen jag berättade om i det här inlägget, han som var så arg, och svor så förfärligt. När jag gick därifrån kom jag på mig själv med att tänka, att det var ju uppfriskande att stöta på en av sin egen sort….

Det där med att bli läst av sin omgivning. Ett exempel från mitt eget liv: på mitt gamla jobb, det som jag hade innan jag började predika på heltid, fanns en kille, som alltid var sur och sarkastisk. En dag kom han med en giftig anmärkning åt mig när jag själv också hade en dålig dag, så jag skällde ut honom efter noter.
På eftermiddagen, när jag hade lugnat ner mig, gick jag och bad honom om ursäkt.
Då tittade han långt på mig, och sade: ”Det finns många här i verkstan, som har sagt mycket värre saker åt mig än du, men du är den förste, som nånsin har kommit och bett om ursäkt efteråt!”
Efter det här hade vi bra relation och en del riktigt goda samtal…
Det är inte misstagen vi gör, som är det avgörande för vad andra läser i våra liv, det är hur vi handskas med dem.
Kraften fullkomnas, som sagt i svaghet….

Av: nylänning

nylänning — Tue, 20 Jun 2023 09:18:50 +0000

Detta med att icke-troende läser oss kristna är ngt som jag varit med om att diskutera tidigare och resultatet var då det samma: dvs vi kom fram till att vi känner oss rädda för att bekänna vår tro för säkerhets skull ifall vi senare skulle göra bort och begå ngt misstag.

På min arbetsplats vet få att jag är troende, även om jag brukar smuggla in verser från Bibeln och nämna om julens budskap i julhälsningar. Kanske ngn misstänker att jag kan vara kristen. Jag är känd som en samvetsgrann, snabb, pålitlig och effektiv anställd och så långt är allt gott och väl. Men tänk om jag berättar om min tro för ngn och sedan kommer denna kollega att t ex se mig arg. Det vore väl illa? Eller om kollegan såg mig begå ngt misstag? Vad ska den då tro om Jesus? Vi blir rädda för att vittna eftersom vi inte är perfekta. VI kan inte bli perfekta men skulle egentligen vilja vara det. Vi vill inte heller smäda Kristi namn.

Sedan finns ju också allt annat som åtminstone i mitt liv gör tron till en ganska stor utmaning och en av många utmaningar som man ”borde” ta tag i, dvs borde producera mera och ge ut mera:

Jag älskar inte Gud över allt, dvs så mycket som jag borde. Det bara inte lyckas.

Jag vittnar för lite. Jag skäms inte för Jesus, utan snarare för mina egna brister.

Jag läser Bibeln för lite och ber för lite. Jag kunde läsa mera. Många goda föresatser, men de blir inte av.

Jag ger för lite pengar till Guds rike. Jag skulle kunna ge mycket mera utan att alls förlora ekonomiskt. Jag läser om projekt jag vill understöda men skjuter upp betalningen tills jag glömmer den. Många goda föresatser, men de blir inte av.

Följden blir ett dåligt samvete som gör att jag vill ta mig i kragen och bli en bättre kristen. Men vi är ju frälsta av nåd? Jo, men nog måste man väl ändå ta sig i kragen så att man nu säkert inte går miste om sin plats i himlen? Eller måste man? Samtidigt ska det ju synas att man är frälst.

Visst har Jesus gjort allt men det var ju för länge sedan, tänker jag. Nu är det min tur att visa vad jag går för. Men det går inte så bra och då blir Gud arg. Jag ska alltså ta mera tid med Gud, som redan färdigt är arg på mig, så att han kan skälla ut mig bara mer och mer. Låter detta bekant för ngn annan också?

Jag läser om härliga löften i Bibeln, men dem kan jag aldrig ta åt mig. De gäller ju förträffliga kristna som Frank Mangs, David Wilkerson, Ingmar Rönn och andra, dvs kristna som kommit över sådana här problem.

Det sägs att många som oroar sig inte skulle behöva oroa sig. Det sägs också att många som är självsäkra och lugna egentligen med rätta skulle ha skäl att vara oroliga. Var det Luther som sa detta? Det är väl för dessa självrättfärdiga som lagen finns till. Den visar dem att de behöver förlåtelse och omvändelse.