Kommentarer till Om hur man balsamerar en församling https://ironn.org/?p=7640 Sun, 28 Sep 2025 10:14:59 +0000 hourly 1 http://wordpress.org/?v=3.5 Av: Ingmar Rönn https://ironn.org/?p=7640#comment-9465 Ingmar Rönn Thu, 17 Aug 2023 16:35:50 +0000 https://ironn.org/?p=7640#comment-9465 Ja, det var ju situationen, där man tycker att allt står ganska väl till, att man kan känna sig rätt nöjd med status quo, detta därför att man har börjat strunta i vad Gud har att säga om människor, som i öppet trots väljer att gå sin egen väg istället för Guds, som jag försökte skriva om i det här inlägget.
Då har man ju inte det, som vi brukar kalla dåligt samvete, precis!
Men ska man då behöva gå omkring med konstant dåligt samvete för att kunna tänka att man står i rätt förhållande till Herren?
Det är inte vad evangeliet lär oss.
Tvärtom är evangeliet tänkt att ge oss ett gott samvete, dvs ett samvete som inte ständigt signalerar skuld och skam och fördömelse inför den egena bristfälligheten, utan som istället hela tiden får en att se på Jesu, på nåden, på förlåtelsen, som finns där för var och en som bekänner sig vara i behov av den!
”Hos dig är ju förlåtelse, för att ,man ska frukta dig”.
”Vi ska frukta och älska Gud” är en återkommande uppmaning hos Luther, och där slår han huvudet på spiken.
Vi fruktar Gud, därför att han är helig i sin vrede över ondskan, och vi älskar honom därför att han trots att han hatar synden ändå älskar syndaren, och vill förlåta.
Där balsameringsprocessen har fått stadigt grepp om människor, där varken fruktar eller älskar man Gud längre, där betraktas han mest som något slags kosmisk springpojke, som ska stå till tjänst med välsignelse och allmän välgång, men som ska låta bli att lägga sig i hur vi lever och handlar….

]]> Av: översättare https://ironn.org/?p=7640#comment-9461 översättare Mon, 14 Aug 2023 07:36:58 +0000 https://ironn.org/?p=7640#comment-9461 Detta med att Gud dagligen vredgas är någon vi ofta glömmer. Men jag själv minns det alltid och det har gjort att jag går omkring med dåligt samvete egentligen hela tiden. Ska det vara så? Många svarar nej på frågan, men kanske är jag på något sätt rädd för att koppla av för mycket. Då kan jag ju bli balsamerad och tycka att allt bara står rätt till. Inget står ju någonsin rätt till med oss kristna. Alltid finns det behov av att gå framåt. Men kommer det inga omskakande frågor och funderingar kan balsameringsprocessen långsamt börja sätta igång.

Men: Om man håller fast vid sitt dagliga läsande av Bibeln blir man väl påmind om var det brister och då kanske man inte behöver odla sitt dåliga samvete så ofta? Innan jag kom till tro hade jag gott samvete oftare. Då hade jag ju i alla fall gjort mitt bästa för at bli frälst. I dag vet jag att jag aldrig kan göra tillräckligt. Eller kanske är det onda samvetet ett tecken på att någon del av mig ändå försöker frälsa sig själv?

]]>