Sjukdom, helande, och att göra ont värre

Jag skulle vilja ställa en för mig brännande fråga. Jag lider sedan många, många år av svåra, invalidiserande ryggsmärtor. För en tid sedan träffade jag på en person, som frågade hur det är med mig och jag svarade, närmast för att slippa förklara närmare: ”jämna plågor”! Personen ifråga frågade då om jag inte fått lära mig att jag borde ha svarat: ”genom Hans sår är jag helad!” 

För mig låter det (fast jag vet att det står så i Jes.53) ohederligt och lögnaktigt att svara på det sättet, och dessutom är det ju inget svar på frågan. Varför ska vi alls fråga om varandras hälsotillstånd om vi utgår att svaret, för att vara ”rätt” bör vara det som står i Jes 53?

Kräver Gud verkligen att vi ska svara varandra med bibelcitat i stället för att säga som det är?

Syndar jag mot Guds Ord om jag säger att jag har ont när jag har ont?

Jag vill gärna veta din åsikt om detta!

Jag kan försäkra att jag håller mig undan denna person och hennes likar i mitt tillstånd.

Kroniska smärtor är så mycket mera än smärtor! Det är framför allt sorg över förlorad hälsa, förlorad aktivitet, och ja, verkligen, förlorade ”vänner” som inte har tålamod eller ork att ha att göra med en som alltid dras med sin krycka och är helt beroende av olika miljöbeskaffenheter för att kunna vara med!

Det handlar till och med om en församling, där man inte längre efterfrågas och inte platsar då man inte är frisk, glad och aktiv! Det handlar om allt detta och mycket annat.

Kanske du i undervisande syfte också skulle vilja publicera svaret på min fråga på din hemsida? Det är säkert fler som kämpar med detta!

 

Jag ska svara så gott jag kan, även om jag inte, lika litet som någon annan, lär sitta inne med hela sanningen.

Det här är en fråga, och ett problem, som jag stött på otaliga gånger alltsedan det riktigt blommade upp på åttitalet.

Det här ”genom-hans-sår-är-du-helad-så-se-till-och-var-helad-då”-tänkesättet fanns förstås också tidigare, men det fick riktigt fart då. Vad jag förstår har det väl lugnat sig litet på den här fronten, jag stöter i varje fall på det mer sällan nu än förr, men helt borta är det ju inte.

Glad blir man ju inte av att höra sånt här som du berättar om. Det är så man hör en återklang av fariséernas ”Detta folk är förbannat som inte känner lagen”, fast i en modernare version: ”Denna människa får väl skylla sig själv som inte läser löftena och tar ut välsignelserna”.

Samtidigt hör jag också en återklang av Jobs vänners utläggningar i det här synsättet. De lade ju också sten på bördan åt den slagne och sjuke Job genom att ivrigt förklara för honom hur han borde göra för att bli frisk igen.

Orsaken till att det här trosfriska bemötandet faktiskt blir en börda för den sjuke är att man i praktiken gör honom/henne själv ansvarig för sin belägenhet!  ”Helandet finns, du är ju redan helad i Hans sår, så varför går du här och är sjuk? Det måste ju vara något fel på din tro, eller din bekännelse, eller din frimodighet, eller din kunskap, eller kanske borde du bekänna några hemliga synder, eller…”  Det här är Jobs vänners tankegångar upp i dagen!

Det som händer när mänskor går omkring och slänger ur sig sådana här saker åt sina medmänskor är en bra illustration av vad Paulus menar när han säger att kunskapen blåser upp, medan kärleken bygger upp. Man har läst böcker, man har hört kassetter, man har varit på konferenser, och vet så bra hur allt fungerar och hur allt ska vara, men vet tyvärr inte alls lika mycket om kärlek och barmhärtighet och medlidande.

Kunskap och begåvning är som bekant en sak, karaktär och Kristi sinne en helt annan. Det är ingen slump att 1 Kor 13 står mitt emellan 1 Kor 12 och 1 Kor 14. Det mest centrala bör ju vara i mitten!

Många har hamnat i det lidande som en troskris innebär, till råga på det fysiska lidande de redan kämpar med, när de fått höra att det hänger på dem själva att ta till sig helande från Jesu sår. Detta därför att de kommer in i tvivel på Guds kärlek till dem. Om man förväntas klara av något som man sedan inte klarar, då kommer nämligen en känsla av misslyckande som brev på posten, och finns den känslan där, då är fördömelsen och förkastelsen bara ett steg efter.

Det kan vara nyttigt att se hur Jesus och apostlarna handskas med frågan om helande. Börjar vi praktisera andra läror och handlingsmönster än deras, då är vi nog ute på sju famnars vatten!

Det finns inget bibliskt exempel på att någon av apostlarna någonsin skulle ha uppmanat någon människa att börja bekänna sig vara helade i Jesu sår, fast de fortfarande var sjuka! De gick ut och predikade evangelium och botade de sjuka, de sade inte till de sjuka att de var botade om de inte var det!

Den enda text i NT som direkt hänvisar till Jes 53:5 och formuleringen där om helande i Kristi sår, alltså 1 Petr 2:24, handlar inte ens den om helande i enbart fysisk bemärkelse, där hänvisas till hela frälsningen.

Det är en sak att bekänna att det finns helande i Jesu sår, och att det helandet är till för mig och alla andra som tror på Jesus, en helt annan att kräva av människor att de ska börja säga att de är helade, fast de facto inte är det.

Det första är sanning, det andra uppfattar jag som dels ett försök att lura sig själv och andra, dels ett försök att tvinga Gud att ställa upp. ”Nu bekänner jag att du har helat mig, så nu får du lov att backa upp det här, annars blir vi båda utskämda.” Det blir litet som att hoppa ner från tempelmuren, och det är ingen bra idé! (Matt 4)

Helandet finns i försoningen, ingen diskussion om den saken, men det är först när det har manifesterat sig i min kropp som jag ska gå ut och säga att jag har blivit helad! Jesus sände iväg de tio spetälska för att visa sig för prästen, Luk 17, och de blev helade på vägen dit. De gick alltså inte till prästen och påstod att de var helade, fast de fortfarande var spetälska, vi kan ju tänka oss vad prästen då skulle ha sagt. Först blev de helade, sen visade de upp sig!

Det har också hänt att människor blivit uppmanade att sluta ta sin medicin ”i tro”, fast de fortfarande varit sjuka. Där har vi det omtalade hoppandet från tempelmuren igen! Har man blivit helad ska man först gå till läkaren (motsvarar i dagens läge kanske prästen i Luk 17?) för att få sitt helande dokumenterat och bli friskförklarad, sen kan man slänga medicinen!

Människan har en önskan som kanske är ett av tydligaste uttrycken för hur onda vi egentligen är, nämligen vår önskan att finna formler och metoder att styra och kontrollera Guds handlande. Mycket av den förenklade helandeteologin är uttryck för just denna önskan. Ibland tänker vi tankar i stil med ”Bara vi hittar de rätta sju stegen till besvarad bön kommer vi sedan alltid att kunna få önskade svar på våra böner.” Lika gärna kunde vi då säga ”Bara vi hittar de sju rätta frukterna på kunskapens träd så blir vi som Gud och har kontroll över det hela”.

Vi tappar också ofta bort att frälsningen kommer i tre steg, eller i tre olika tider.

Först har vi sådana välsignelser som kommer helt och fullt redan i det här livet. Till dem hör t ex syndernas förlåtelse, pånyttfödelsen och rättfärdiggörelsen.

Sedan har vi sådana som kommer delvis nu, men i sin fullhet först efter uppståndelsen. Till dem hör bl a just fysiskt helande. Jag kommer nu att tänka på en gammal dam som jag bett för vid många tillfällen under årens lopp. Hon har fått lindring i sin astma, hon har fått sin syn förbättrad, hon har fått sitt hjärta stärkt, allt som svar på bön – och ändå blir hon bara äldre och sjukare, och småningom kommer hon, som vi alla, att dö.

Fysiskt helande i den här tiden och vad det gäller den här kroppen är alltid av tillfällig art. Det kan lindra våra lidanden, det är ett härligt vittnesbörd, både om Guds närvaro här och om vad som komma skall när vi är hemma hos Honom, men det är ett styckverk, ett provisorium. Det fullkomliga har inte kommit än!

Till slut har vi då de välsignelser som kommer först efter detta jordeliv. Till dem hör naturligtvis uppståndelsekroppen, den som aldrig åldras, aldrig blir sjuk, aldrig går sönder. Då, och först då, är vi slutgiltigt och totalt helade. Då har allt det Jesus köpte åt oss på Golgata kommit oss till del. Allt det totala helande som hela tiden fanns i såren har då, och först då, manifesterats i Guds barn!

Om vi börjar lära varandra att det, som i denna tid i Guds ordning bara är en försmak, något som bara händer till en del, egentligen nog finns tillgängligt till hundra procent redan nu, då är detta i princip samma sak som när en del människor på Pauli tid sade att uppståndelsen redan hade skett.

Aposteln är inte nådig i tongångarna när han tar itu med de lärorna! (2 Tim 2:16-18) De fördärvar tron för människor, säger han!

Den frågan ställs alltid i de här sammanhangen. En del blir friska som svar på bön, andra inte, så vad beror det på?

Har Gud favoriter?

Inom det jag har kallat den förenklade helandeteologin har standardsvaren på den frågan handlat om tro och synd. En människa som har tro på Guds löften och inte bär på obekända synder, ska enligt den här synen i princip alltid bli helad. Hon ska till och med ha rätt att kräva att bli helad!

Så snart vi släpper in den sortens hemmasonstänkande (Luk 15) har vi tappat bort både insikten att allt är nåd, och erkännandet av Guds totala suveränitet.

Allt det Gud har gjort och gör, i oss och med oss, är nåd, och detta utesluter varje vårt krav, varje vår rättighet, och all vår kontroll. Om vi förstår något av detta i våra församlingar kommer inte längre de sjuka att behöva gå en omväg för att slippa råka ut för välmenande dumheter, och de friska kommer inte längre att känna sig illa till mods i sällskap med dem som är sjuka och har det jobbigt.

Nådens livssyn ger rum för insikten att Guds handlande inte alltid går att sätta på formel, och den bryter kravlänken mellan vår kunskap och vår tro å ena sidan och Guds handlande å andra. När den är borta behöver vi inte längre känna oss misslyckade om vi inte är rika, friska och vackra, och inte heller frestas att tycka att andra är misslyckade om de inte lever upp till det framgångsideal som vår trosformel förutsätter!

Med nådens livssyn i botten kan vi fråga varandra hur det står till, och både ge och lyssna till ärliga svar! Då kan vi bära något av varandras bördor, gråta med dem som gråter och skratta med dem som skrattar, utan att genast börja styras av känslan att ”jag måste ju göra något åt det här”. Det är ju ofta den känslan, som får oss att börja tala om för andra vad de borde göra…

Vad man inte heller tar med i beräkningen, när man gör den här kopplingen mellan den enskildes tro och möjliga helande, är att kristendom inte är någon individualistisk ”Jesus och jag”-historia.

En mycket stor del av den kraft till helande och upprättelse som Gud vill ge sina barn här i tiden är tänkt att kanaliseras via församlingsgemenskapen. Om Kristi kropp är svag och splittrad kommer livsflödet att hindras och brytas, och det leder i sin tur fram till den situation som beskrivs i slutet på 1 Kor 12: ”Därför är många bland er svaga och sjuka och ganska många har dött i förtid”

Inbördes kärlek, ödmjukhet, medlidande, beredskap att ge av sin tid, sin kraft, sina resurser åt sina kristna syskon, beredskap att hålla frid med varandra och försonas med varandra – både inom församlingarna och över samfundsgränserna – allt sådant har en avgörande inverkan på nivån av helande kraft i församlingen!

Och märk väl!

Det behöver inte alls vara den sjuke som genom sitt liv och sina attityder har skilt sig från gemenskapen. Lika ofta, kanske oftare, är det den som skulle ha förmedlat helandet, som inte är inlänkad i gemenskapen på ett sådant sätt, att livet från Gud kan flöda vidare från honom till dem som skulle behöva det!

Sammanfattningen vad det gäller just fysiskt helande blir alltså att vi i den kristna församlingen ska ta vara på de befallningar och löften som finns i Skriften, vi ska be för sjuka, vi ska be om helandets gåvor i församlingen, vi ska vittna om Kristi kors och alla skatter som finns i försoningen, vi ska sträva till att alltid leva i frid och försoning med varandra, men vi ska aldrig börja kräva helande som en rättighet, eller anklaga dem som är sjuka för att vara okunniga och trossvaga. Gör vi det, då vandrar vi inte längre i vare sig sanningen eller kärleken.

En andlighet som blir så andlig, att vi inte längre är medmänskliga ens på den omgivande världens nivå, är inte kristendom. Den är fariseism.

Hur ska man då förhålla sig om man så att säga befinner sig på de anklagades bänk, om man är sjuk och har haft besök av Jobs vänner? Det är i första hand tre saker jag skulle vilja råda dig till i den situationen.

Det första är att söka beviset på Guds kärlek till dig på rätt ställe.

Det faller sig naturligt för oss att söka det beviset i vår egen livssituation, eller i hur det går i min familj, eller för våra vänner, eller i hur det ser ut i den här världen. Gör man det kommer man att tro på Guds kärlek så länge det går bra, och få det jobbigt när man blir sjuk, arbetslös, gammal eller övergiven.

Det verkliga beviset på Guds kärlek finns på ett helt annat ställe, och det är lika hållbart oavsett om det går bra eller dåligt här i livet. ”Gud bevisar sin kärlek till oss därigenom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.”

Kristus som korsfäst är beviset på att Gud älskar dig. Där dör alla anklagelser, alla krav, all skuld som den onde eller dina medmänskor försöker lasta på dig. Inför korset vet du alltid att du är älskad, också då när du lider betryck i den här världen.

Det andra är att inte odla känslor av besvikelse och bitterhet gentemot de ”jobsvänner” som drabbat dig. Be Gud förlåta dem och ge dem bättre vett, och välsigna dem i Jesu namn. Då får bördan som de lade på dig väldigt svårt att hålla sig kvar. Det är till stor del just din besvikelse och ilska över deras handlingssätt och attityd, som är bärselen som håller kvar det här oket på din nacke!

Det tredje är att inte bli så knäckt av dina erfarenheter att du slutar be om och ta emot förbön. Det finns alltid välsignelse med i förbönen, något händer alltid när vi bär fram varandra inför Guds ansikte, även om det inte alltid är just det vi ber om!

Om du som läser det här skulle råka höra till dem, som har fått en undervisning om tro och helande som sedan lett dig till att utan ond mening såra någon medmänniska, då hoppas jag att du inte bara slår från dig det jag skrivit och utnämner mig till otrospredikant. Du får förresten utnämna mig till vad du vill, bara du skulle välja att ställa dig i helandets tjänst i fortsättningen, det slags helande som inte har sönder människors själar i ivern att bota deras kroppar, utan ser till hela människan!

Det skulle inte förvåna mig om det här skriveriet väcker följdfrågor. Jag har behandlat en svår och komplicerad fråga ytterst summariskt, och då brukar det väcka nya frågor. Känn dig välkommen att fråga! Jag svarar på vad jag kan.

Taggar:
Publicerad i Undervisning