En strängare dom

För några år sedan fick jag ett ord från Herren när jag skulle förbereda mig för dagens predikan.

Jag hade en ganska intensiv vecka bakom mig, ni vet, en sån där vecka, när det inte hade funnits tid för några flera dagar på förhand-förberedelser, för jag hade varit ute och predikat varenda dag.

Jag hade hållit bibelstudier, kombinerat två föredrag till ett på en alfakursavslutning, undervisat på kvällsbibelskolan i Jakobstad,  och till och med hållit mitt livs första bibelstudium på engelska, och nu skulle jag alltså ut igen!

Så jag hade satt mig i min soffa, och som vanligt bett om ledtrådar till dagens predikan, och så kom då det här ordet.

 

Det var i och för sig inte något ovanligt, Gud brukar vara nådig mot mig och ge mig de ledtrådar jag behöver för mina förberedelser, och väl är det, för det är stört omöjligt att predika evangelium om inte Herren ger tankar och ord.

Just det här ordet kom dock inte för att jag skulle använda det i den dagens predikan, det kom till mig personligen.

Det står i Job 42:3-6, och lyder så här: ”Jag har ju ordat om vad jag inte begrep, om sådant som var för underbart för mig och som jag inte förstod.Lyssna nu, så vill jag tala, jag vill fråga dig, och du må ge mig kunskap. Förut hade jag hört talas om dig, men nu har jag sett dig med egna ögon. Därför tar jag nu tillbaka allt, och ångrar mig i stoft och aska.”

 

Det här fick mig att stanna upp i mina förberedelser.

Jag skulle predika om korset, och om Jesu försoningsverk.

Det hade jag gjort många gånger förr, naturligtvis, och visst hade jag också tidigare frågat mig hur jag ska kunna tala om detta, som är så mycket större än vad någon människa alls kan fatta.

Den här gången fick dock tyngden i Guds tilltal mig att stanna upp mer än vanligt, och också att ställa mer ingående frågor till mig själv än vanligt.

”Jag har ju ordat om vad jag inte begrep.”

 

Hur ofta har jag glatt stigit upp för att orda om sådant, som jag bara begriper brottstycken av?

Hur ofta har jag frågat Herren vad jag ska predika om, och sedan, så snart jag fått riktningen på budskapet klar för mig, med friskt mod utformat resten på egen hand?

Hur ofta har jag gjort mig skyldig till att försöka förminska Gud, så att han ska passa in i den lilla låda av lärobegrepp, som vi kristna så ofta försöker pressa ner honom i?

Hur ofta har brådskan och de många uppgifterna fått mig att glömma, att allt som har med Herren Jesus att göra är för stort och för underbart för att någon enda människa ska kunna begripa det utan Andens ljus och vishet?

 

Jag förstod igen en gång det, som jag insett och tappat bort igen så många gånger, nämligen att det inte räcker med att säga de rätta sakerna!

Att det inte är nog med att ha en rätt teologi om korset, och att ännu en gång stå och upprepa det jag redan sagt många gånger förr!

Korset, frälsningen, det obegripliga, underbara, att jag fick dö med Jesus, och nu får leva med honom, detta måste få leva i mig, vara verkligt för mig, annars blir det bara döda ord som kommer ut ur min mun!

Jag kan säga rätta saker, och ändå hålla på och ”orda om det jag inte begriper”!

Vittnesbördet om Jesus ska inte bara komma från hjärnan, det bör också, och ännu mera, komma från hjärtat!

 

Det är nyttigt för oss människor att då och då pröva oss själva.

När man börjar glida iväg från mitten av vägen sker det i allmänhet ganska omärkligt, och har man hela tiden mycket på gång, många saker som tar ens uppmärksamhet i anspråk, då märker man inte vad som händer inom en själv.

Det är som när man släpper taget om ratten, när man kör rakt fram på en bra väg.

Det kan gå bra ett långt stycke, men sedan börjar bilen ändra kurs, litet i taget, och snart är man på väg mot diket.

En vecka innan den här morgonen hade jag varit på en böne- och fasteweekend, och haft möjlighet att stanna upp lite grann, varva ner och lyssna in fridens tilltal från Herren, men det räckte alltså med en intensiv vecka av resande och talande för att jag skulle vara tillbaka i högvarvsläget igen!

 

”Inte många bland er ska stiga upp som lärare, ni vet ju att vi ska få en strängare dom!”

Jakob, känd för sin omutliga stränghet, ger ovanstående varningens ord till dem som undervisar i församlingarna.

Det är inte en uppgift man ska ta lätt på, säger han, inte heller är det en uppgift som så många som möjligt i sann demokratisk ordning ska dela på!

Orden om en strängare dom är ytterst nödvändiga för var och en Ordets tjänare att ta till sig och ha med sig.

Oberoende av om man tjänar i till det yttre små eller stora sammanhang äger ändå den här förmaningen sin giltighet, varningen likaså.

Det, som sägs till undervisning i Guds församling, sägs nämligen alltid inför Gud själv!

 

Gud sänder sitt Ord in i den här världen för att det ska frälsa, befria och hela.

Om Ordet som predikas är rent, och om det tas emot av dem som hör det, då kan Herren också bekräfta sitt Ord, låta det bli till ande och liv och mat för vår invärtes människa.

Därför vakar Jesus över sitt Ord, han vet om tjänaren är trogen, eller om denne lägger till och drar ifrån som det passar honom.

Han vet om tjänaren verkligen är en Ordets tjänare, som själv böjer sig för Ordets auktoritet, eller om han mitt i sitt predikande själv lever i uppror mot det han predikar.

Gud vet också om det som finns i mitt hjärta stämmer överens med det som finns i min mun.

 

Om budbäraren är försumlig, om budskapet förfalskas, då kommer Gud en dag att straffa honom, om ingen omvändelse sker. ”Vi ska få en strängare dom!”.

Att träda upp som en församlingens lärare är inget att ta lätt på!

Vi gör klokast i att låta varna oss, vi som på något sätt är satta att undervisa våra medsyskon i Herren!

Om så behövs ska vi vara beredda att ta tillbaka sådant som blivit sagt i strid med Guds Ord, och ”ångra oss i stoft och aska” medan tid är.

”Därför tar jag nu tillbaka allt och ångrar mig i stoft och aska!”

Är det så att det bara är hörsägner, sådant vi har hört andra säga, som vi för vidare, utan att någonsin ha tagit tiden för och smärtan av att söka förstahandskunskapen, den personliga kännedomen om Kristus, då kallar Herren oss ett steg närmare sig själv, in i den position som profeten Elia talar utifrån när han säger ”Härskarornas Gud, inför vilken jag står”.

 

”Förut har jag bara hört talas om dig, men nu har jag sett dig med egna ögon!”

Steget närmare börjar med att vara stilla och besinna, besinna att Gud är Gud, att skild från honom kan jag ingenting göra, ingenting säga, ingenting tänka, som har något andligt värde.

Att vi ”i många stycken alla felar” är en sak, ingen är ofelbar, och det finns nåd också för predikare.

Jag skriver inte det här för att skrämma någon till tystnad!

Det jag vill säga, är att vi inte ska låta oss luras till en sådan brådska att vi blir prediko- eller vittnesbördsautomater, som åstadkommer de rätta lätena med våra munnar utan att hjärtat längre är med!

Eftersom församlingslärarna inte är fullkomliga i sitt tal ska också allt prövas, hur levande och engagerad en förkunnare än kan förefalla vara.

Så får vi hjälpas åt att hållas på vägen.

Församlingen kan också hjälpa eller stjälpa sin lärare genom att be för honom eller låta bli.

 

Men om en församlingens lärare – medvetet eller i följd av okunnighet – går bort från Guds Ord, och i stället börjar förkunna människoläror och människotankar som strider mot den tro som en gång för alla getts åt de heliga, och sedan vägrar att lyssna till förmaning och ändra kurs, då predikar han en dom över sig – en strängare dom!

Den, som fått sig mycket anförtrott, får räkna med att mycket ska utkrävas av honom, och med större uppgift följer större ansvar.

 

Räkenskapens dag kommer för oss alla, det gör Jakob klart för oss en gång för alla.

Ett mellanbokslut då och då kan göra den dagen betydligt behagligare för oss var och en…

 

 

 

 

 

Taggar: ,
Publicerad i Undervisning