…de ödmjuka ger Han nåd

”Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger Han nåd”.

”Ödmjuka er inför Gud, så ska Han upphöja er!”

”Ödmjuka er under Gud, men stå emot djävulen, så ska han fly från er”

 

Den senaste tiden har jag frågat mig om vi kristna i dagens Finland alls ödmjukar oss inför Gud?

Om någon vill ha nåd,  vill bli upphöjd,  vill kunna stå emot den onde så att han får lov att ta till flykten – samma förutsättning gäller för allt! Ödmjuka er inför Gud!

Men, ta nu våra bönesamlingar, till exempel.

När såg du senast en församling på knä inför Gud?

Människor som grät inför Herren?

Nej, det är inte så ofta man ser sådant, jag vet.

Det ska ju vara skratt och fröjd och härliga möten!

Ibland är det orsak att fråga om den mångomtalade möteshärligheten sitter i köttet eller i anden.

När man kommer till en bönesamling förutsätts det oftast att deltagarna ska sitta, det framgår med all tydlighet av hur stolar och bänkar är placerade. Det finns ingen beredskap att ödmjuka sig fysiskt inför Gud genom att falla på knä inför Honom! Man är alltså inställd på att sitta och prata med den levande Guden som med en jämlike!

Inte mycket till ödmjukhet, måste jag säga.

(Nu ska jag också påpeka, att det finns många äldre, som av rent fysiska orsaker inte längre kan stå på knä, jag börjar småningom höra till den gruppen själv också, men kan man knäböja, varför inte göra det?)

 

Blir det tyst i en samling, då blir det nästan panik, då ska det hittas på något att sjungas eller sägas.

Att ödmjuka sig till att vara tyst, och vänta på vad Gud vill säga, det är uppenbarligen något främmande för oss nuförtiden!

Vi förbiser det Bibeln säger om bön, att bönegemenskapen inte är tänkt att vara någon slags pratstafett, där den ena långa bönen avlöser den andra, och det aldrig får vara tyst.

”Gud är uppe i himlen och du är nere på jorden, låt därför dina ord vara få”

”I era böner ska ni inte hopa tomma ord som hedningarna, de som tror att de ska bli bönhörda för sina många ords skull. Var inte som de – er Fader vet vad ni behöver innan ni har uttalat det!”

 

Innerlighet och ödmjukhet hör samman.

Att ha fokus på den Gud som Är utan att samtidigt böja sig, och böja sig djupt inför Honom, det lyckas inte så värst.

Det är nämligen bara när man ödmjukar sig, som man kan glömma sig sig själv, glömma sig själv till den grad att det blir likgiltigt för en vad de andra tycker eller tänker eller kritiserar.

Det självmedvetna högmodet röjer sig genom att det ständigt vill ha andras respekt och beundran och godkännande. Det vi kallar människofruktan är bara högmodets baksida – högmodets framsida handlar om att vilja vara något inför andra, och då blir baksidan att vara rädd för vad andra ska säga.

Om det är sådant som driver oss, då blir gudsmötet bortfuskat i allt sneglande till höger och vänster.

Gud står emot de högmodiga.

De ödmjuka ger han nåd.

Det är de ödmjuka som kan stå emot den onde.

Det är de, som får de honom fly.

Knävägen, ödmjukandet, är ingen behaglig väg för gamle Adam, men den är den enda framkomliga, om Gud någonsin ska upphöja oss till att vara huvud, och inte som nu, svansen som släpar efter det övriga samhället.

 

 

Taggar: ,
Publicerad i Svenska blogginlägg