”När jag var här på femtiotalet vittnade de, som Herren hade helat, ofta ungefär så här: ”Nu har Herren helat mig, så att jag ska kunna tjäna Honom och mina medmänniskor!”

På sextiotalet vittnade de, som blivit friska så här: ”Nu kan jag tjäna Herren, när han har helat mig!”

PÅ sjuttiotalet, då hade det krympt ytterligare, då sade de bara: ”Nu har Gud helat mig!”

Då var redan tanken på att tjäna någon annan helt och hållet borta….”

Det är naturligtvis förödande om det går så, eftersom hela den kristna församlingens arbete bygger på de enskilda medlemmarnas villighet att tjäna.

Låt mig nu genast säga, att det kommer perioder i livet, när man är för sjuk, för trött, för deprimerad, kanske är för gammal, eller kanske är i den åldern, när man har programmet för fulltecknat med småbarn och familjeomsorg, för att hinna eller orka med så mycket annat. Det är inte min mening att lägga sten på bördan åt dem, som har det så, med det här inlägget!

Men om det är så, att man nog hinner och orkar med både det ena och det andra, som roar och intresserar, eller är inbringande för en själv på ett eller annat sätt, medan det som hör Herren till knappt får smulorna från bordet, då kanske man kan litet grann begrunda det här med villighet att tjäna – både Herren själv,  hans församling, och sina medmänniskor i övrigt, i den mån man får möjlighet till det!

I dag är det Marie bebådelsedag.

”Du ska bli havande, och föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus.”

Med de orden vänder ängeln upp och ned på hela Marias tillvaro.

Fram till det här ögonblicket hade hennes liv varit prydligt utstakat: Hon var trolovad, med Josef, de skulle snart gifta sig, sen skulle de få barn, som skulle föra deras släkt vidare i Israel, och ta hand om dem på deras ålderdom, och till slut skulle de dö, förhoppningsvis gamla och mätta på att leva.

I dagen samhälle skulle man kanske kunna ta till den något slitna ”villa-vovve-volvo”-bilden för att beskriva det lugna medelklassliv, som Maria såg fram emot!

Och så kommer det här.

Kallelsen till ett uppdrag,  som så småningom skulle leda till att ett svärd gick genom hennes själ – och till att alla släkten efter henne skulle komma att prisa henne salig.

Hennes spontana respons, ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt!”  får en att undra, om hon verkligen tänkt genom alla konsekvenser, när hon så omedelbart gensvarar på ängelns ord?

Hade hon verkligen tänkt på allt skvaller, på den mycket verkliga risken att hon helt enkelt skulle bli stenad, när det började synas att hon var gravid utan att vara gift, hade hon tänkt på risken, att Josef skulle ge henne skiljebrev och bryta trolovningen, hade hon tänkt på att…

I förlängningen kan man förstås också undra, om någon enda människa, någonsin, någonstans, skulle svara ja till någon Herrens kallelse, om alla bara kallt skulle tänka igenom alla de möjliga konsekvenserna, och rada upp för sig alla möjliga jordiska risker och förluster man kan komma att drabbas av, om man går in i det Gud kallar en till?

Guds kallelse vänder alltid uppochned på ens egna planer för framtiden.

Den är inget medel till vinning, i alla fall inte till att uppnå sådana saker,  som den här världen och tiden definierar som vinst.

Guds kallelse är det största uppdrag en människa kan få, och det måste få första platsen!

Därmed hamnar allt annat, som man tänkt och väntat sig av livet, antingen ett pinnhål ner, eller så utgår det helt!

Man kan tänka sig att Maria som from judinna helt enkelt inte vågade annat än hålla med, när Guds budbärare talade.

Eller så kan man tänka sig att hon i stundens hänryckning inte tänkte överhuvudtaget.

I ljuset av att hon faktiskt ställde logiska, förnuftiga frågor till ängeln, verkar detta dock mindre troligt.

Där finns också en tredje möjlighet! Vi kan ju ta fasta på vad hon själv säger är den verkliga orsaken, till att hon kunde svara så snabbt och så korrekt!

”Se, jag är Herrens tjänarinna…”

Jag tror att Maria helt enkelt kom in i den här situationen med rätt inställning.

Hon såg sig själv som Herrens tjänarinna, och på den tiden började en tjänare inte ifrågasätta eller diskutera sin herres befallning, och minst av allt vägrade man att utföra den!

Lydnaden var grunden för tjänandet.

Det låter ju så självklart, att man nästan skäms att säga det, men är det nu så självklart längre för oss, som är kallade att vara Herrens tjänare och tjänarinnor nu för tiden??

Lydnaden är fortfarande grunden för tjänandet. Den som inte vill lyda, kan heller inte tjäna.

Den som väljer och vrakar i Herrens befallningar, gör bara det man känner för, eller det, som passar ihop med ens egna åsikter och önskemål, och sen struntar i resten, den människan tjänar i verkligheten inte Herren, hon tjänar sig själv.

Uppdraget att låta Ordet bli ”kött”, bli synlig, påtaglig verklighet i den här världen,  kallelsen till det gå¨r fortfarande ut.

Herren söker fortfarande landningsplatser av Marias sort, söker tjänare och tjänarinnor, människor som tar kallelsen på allvar, så att de tror Guds Ord och lyder det, utan att tumma på det och ändra det, utan att bortförklara det eller förkasta det.

Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss på ett unikt sätt genom Maria.

Nu är Kristus huvudet, och de som tror på Honom hans kropp här i världen.

Det är Herrens tanke och mening, att vi med den helige Andes hjälp nu ska vara sådana som Han är i världen.

Inte ska vi vara Gud inkarnerad på samma sätt som Jesus, förstås, men ändå en liten bit av hans närvaro här i världen, något han kan verka vilja och gärning i, så att hans goda vilja sker.!

”Sådan som Han är, sådana är också vi i denna världen”

Så skriver Johannes i sitt första brev.

Omöjligt? För Gud är allting möjligt!

Någon har någon gång sagt, att Gud, när han söker tjänare,  inte söker efter de skickliga och begåvade.

Han söker efter dem som är villiga att lyda.

Dem kan han sedan göra skickliga! Och när så sker, då blir Ordet kött igen. Då blir Jesus synlig i den här världen genom sin församling.

”Se, jag är Herrens tjänarinna.”

”Se, jag är Herrens tjänare.”

Den tanken och attityden behöver vi likt Maria välja, innan din och min kallelse kommer – och sedan bevara den, när tjänandet börjar!

Annars kanske vi luras att börja erbjuda Herren ett tjänande, som han inte gett befallning om, och eftersom han har behag till lydnad, inte till offer, och dessutom är känd för att tycka intensivt illa om främmande eld, är detta något vi bör vara angelägna om att undvika…

Där behövde ingen sväva i okunnighet om vad för slags människor de nyinflyttade var!

Texten jag talade över var enklast tänkbara, både ifråga om längd och innehåll.

”När ni kommer in i ett hus ska ni tillönska det frid!”!

Det är Jesu egen befallning, kort och klar och enkel.

Man kommer in i ett hus, och det första man säger är ”Frid över detta hus!”

Det kostar inget, det gör inte ont, och ingen har ännu blivit arg, inte på mig åtminstone, för att jag har gjort det. Ändå har det visat sig att det är rätt sällan de troende följer denna enkla, klara Herrens befallning.

Varför inte?

Kanske man helt enkelt inte vågar. OK, men vad finns där att vara rädd för? På riktigt??

Eller så har man aldrig hört talas om att Jesus befaller oss att göra så här. Vad då aldrig hört talas om? Som kristen förväntas man faktiskt läsa evangelierna och ta reda på vad Herren har sagt!

Men det jag tror är det vanligaste och värsta, det är att vi helt enkelt inte har förstått att det är något verkligt, det vi gör!

”Om det huset är värdigt, ska den frid ni tillönskar det bli kvar över det, om inte, ska er frid vända tillbaka till er själva!”

Det är alltså en verklig välsignelse, en som Gud själv står bakom, något som tillför värdfolket något gott och positivt, detta som vi gör, när vi lyder Herren Jesus och önskar frid över de hem vi besöker!

Det är inte tomma ord, ingen religiös ceremoni, inget försök att verka from och fin.

Det är Jesus, som på detta sätt vill använda oss till välsignelse för andra!

Om du hade en ficka, som alltid var full av tusenlappar, och som aldrig blev tom hur mycket du än delade ut åt alla behövande, skulle du inte göra det då?

Nåväl, det är just vad du har. Din ”välsignelseficka” sinar inte, inte fast hur många hus du än önskar Guds frid över! Inte min heller.

Något att tänka på och praktisera!