Så säger aposteln i Gal 2:18

Det här var något som låg så nära till hands att göra, att både Petrus och Barnabas temporärt lät lura sig att göra det. Så det kan vara värt att titta närmare på! Vad var det, som de hade rivit ner, när de kom till tro på Jesus, och som sedan absolut inte fick byggas upp igen?

I Jesu berättelse i Matt 20:1-16, den om vingårdsägaren, som anställde mer folk vid olika tider under dagen, får alla till slut samma lön,  precis enligt vad som var avtalat.

Alla var dock inte nöjda med detta, de som jobbat mest tyckte det var orättvist att de inte fick mer än avtalat!

Det här med att vilja ha litet mer än överenskommet, det fick jag upp ögonen för redan för långa tider sedan, när jag var aktiv och verksam fackföreningsmedlem.

Det fanns ett kollektivavtal.

Där fanns villkoren för samspelet mellan arbetsgivare och anställda, nedskrivna i svart på vitt.

I början trodde jag att det var arbetsgivarna som var den stora skurken i spelet, att det var den parten som alltid ville ha massor med jobb utfört, och sen betala så litet som möjligt för det.

Småningom blev det allt tydligare för mig att arbetstagarsidan, min sida, fackföreningen, inte var ett dugg bättre än arbetsgivaren.

Inte fanns det på den sidan heller någon önskan att hålla sig till gällande avtal, inte vad det gällde de egna förpliktelserna, åtminstone!

Utdragna pauser, olovliga pauser, ovarsamhet med arbetsgivarens egendom, fusk i arbetet, allt sådant hörde till vardagen på arbetsplatserna. Långt ifrån alla sysslade med sådant, de flesta av mina gamla arbetskamrater var helt skötsamma yrkesmän, men det var pinsamt tydligt att man från fackligt håll, om än inte direkt uppmuntrade dem som gjorde det, nog försvarade dem.

Man ville alltså på ömse håll ha litet mer än överenskommet, och helst göra eller ge litet mindre än överenskommet… och alltid tyckte man att det var orättvist på något sätt, man skulle ha velat ha mer!

När man blir frälst ger man upp tanken på att man ska få lön efter prestation! I alla fall gör man så, om man har insett att alla ens prestationer inte kunde köpa en något annat än en enkelbiljett till helvetet, vilket i sin tur förutsätter att man alls har fattat något av vad frälsning är och varför den behövs!

Då har man rivit ner allt, avsagt sig allt som var en vinning och en berömmelse för en.

Då inser man att nåden är oförtjänt, och att den aldrig kan bli något annat än oförtjänt.

Detta visar sig i att man inte längre är avundsjuk på andra, inte längre jämför sig till höger och vänster, inte längre känner det orättvist, om någon annan har fått något, som man själv saknar.

Men sen, när man har varit i tro ett tag, kommit med i församlingens arbete, börjat göra en insats, som det heter, då är det inte så lätt att låta bli att börja bygga upp litet av det gamla igen!

För Petrus och Barnabas tog det sig uttryck i att de blev angelägna om sitt anseende i andras ögon, och lät detta styra sitt handlande. Det blir liksom viktigt att visa den bild utåt, som man tror att andra vill se, om man vill att de ska ”gilla” en!

För andra tar det sig uttryck i att man börjar känna sig orättvist behandlad, när man inte får vad man tycker sig ha rätt till, ha förtjänat. Hemmasonskomplexet från Luk 15, alltså.

Att kunna arbeta i Guds vingård utan att börja se och använda sitt arbete som en identitetssskapande prestation, det kräver en verklig sinnets förnyelse – åtminstone jag har fått slå huvudet i väggen ett antal gånger för att lära mig den läxan, och högst antagligt kommer jag att glömma mig och göra om det många gånger än!

Och när jag gör det, när jag börjar bygga upp en identitet, skaffa mig en plats i tillvaron baserad på vad jag kan och gör, och vad andra tycker om mig, då bevisar jag att jag är en överträdare!

Jag kan nämligen inte göra ett så bra jobb, att det skulle duga inför Gud om det inte vore för nåden!

Om inte det jag gör helgas genom Kristus, då är det bara min egen rättfärdighets smutsiga trasor jag försöker pryda mig med – Adams patetiska fikonlövsförsök att bli någon annan och bättre än han är…

I det ögonblick jag börjar bygga upp något annat än Guds kärlek och nåd och barmhärtighet som grund för mitt liv och mitt gudsförhållande, då börjar jag bygga upp det, som en gång revs ner, när jag blev en Jesu lärjunge.

Då vill jag ju att jag ska börja leva och breda ut sig igen, då räcker det inte längre att Kristus lever i mig! Då är inte Jesus längre god nog åt mig, då räcker han inte!

Då vill jag inte längre vara ”korsfäst med Kristus”.

Detta ger då den frukten, att jag börjar känna mina medkristna ”efter köttet”, då ser jag med avundsamma ögon på hur de lyckas, och med nedlåtenhet eller skadeglädje när de misslyckas, för då ser jag på dem, som jag ser på mig själv, på vad de  själva bygger upp, inte på Jesus och vad han gör i och med dem!

Då börjar jag se med onda ögon på Guds godhet, och sjunger snart med i hemmasonens klagovisa: ”Gud, i så många år har jag tjänat dig, och aldrig blivit välsignad så, som du välsignar den där nyfrälsta typen, som knappt fått ölburken ur handen än…”

Så blir det, när man börjar kräva mer än vad som är avtalat.

Överenskommet är att den, som tror på Jesus inte ska behöva förgås, inte gå förlorad, utan istället få evigt liv och salighet. Detta får man för att man svarat ja på kallelsen till evigt liv, inte på grund av hur hårt eller länge man sedan har arbetat!

Det är vad Gud har lovat, och det är vad Gud håller.

Det är däremot inte avtalat att jag alltid ska få allt som alla andra får!

Inga gröna skogar, inget guld och ingen dans på rosor är utlovade för det här livet.

Bara nåd, syndernas förlåtelse, att få bli född på nytt, att få bli ett Guds barn, att få evigt liv.

Men är detta nu så dåligt eller så litet, att det finns skäl att klaga, om nu någon annan ser ut att ha det bättre så där mänskligt sett här på jorden?

Om inte nåden räcker, bara nåden, då är det dags för mig att än en gång fråga mig, så som jag frågat mig själv många gånger, sedan jag första gången, en gång när jag gnällt över min lott, fick frågan direkt från Vingårdsmannen: ”Är inte Jesus god nog åt dig?”

Jesus kommer och sår ut tro, och han lär oss be.

Sen kommer den andre, ovännen, och han sår ut tankar, som leder till att vi lever i otro och börjar ställa krav.

Detta gör han effektivast och mest svårupptäckbart genom att lära människorna att kräva sin rätt!

Ibland är det inte så lätt för oss människor att förstå skillnaden mellan bön och krav – eller ens att förstå att där är en skillnad!

Detta beror i stor utsträckning på att vi är så effektivt programmerade att tänka i termer av rättigheter.

Inte är det heller så lätt att se skillnaden mellan den tro som är tillit till Gud och förtroendefullt säger ”ske din vilja”, och den slags otro som, hellre än att säga ett ”ske din vilja”, försöker att med hänvisande till Guds Ord och löften ställa krav, och tvinga Gud att göra som man själv vill.

Ibland har det till och med skapats hela lärosystem, där kärnan har varit den totalt okristna tanken, att vi människor skulle kunna åberopa oss på något slags rättigheter inför Gud.

Nu är det dock så, att tro och krav går inte ihop!

Den som tror behöver inte kräva något , behöver inte försöka framhålla några inbillade rättigheter.

Litar man på att Gud vill en väl, då är man också klar över att Hans vilja är det bästa som kan hända en!

Då räcker det med att be, att lägga fram sina önskningar och problem inför Gud, och lämna allt i hans hand! Då behöver man inte föreskriva Gud hur han ska handla, eller försöka med hjälp av lämpliga bibelord förklara för Honom varför han ”måste” göra som bedjaren vill.

Den hedniska kvinnan kvinnan i Matt 15:21-28 är klar över att hon inte kan komma med några krav på Jesus, som hon ser som en Israels profet. Hon är ju en hedning, en kvinna av blandad syrisk och fenicisk härkomst.

Hon ödmjukar sig till den grad att hon jämför sig med en hund, och ber om smulorna från Israels bord!

Men samtidigt visar hon den tilliten till Jesus, att hon fortsätter att be, fortsätter att lita på att han nog kommer att hjälpa henne, även om det till att börja med inte ser så lovande ut!

Alltså framhåller Jesus henne som modell för hur man ber en trons bön!

Motpolen ser vi när Jesus kommer till sin hemstad, Nasaret.

Där möter han otro och, naturligtvis, krav.

Folket i Nasaret anser nämligen, att de har rätt att förvänta sig att bygdens son ska göra allt för dem, som han har gjort för andra, och helst litet till! Och de anser sig dessutom ha rätt att kräva, att han bevisar sina anspråk genom att ställa upp med tecken och under!

”Jaha, här kommer han, snickarsonen som har börjat tro att han är något. Nå, upp till bevis då! Likadana stora och märkliga saker som du lär ha gjort på andra ställen får du allt lov att göra här också, om du vill att vi ska tro på något av det vi har hört om dig…”

Och inget händer. De får inget alls av det de anser sig ha rätt till.

Det står till och med att Jesus inte kunde göra någon kraftgärning där!

Det säger något om vilken förmåga kraven har att blockera allt vad nåd heter!

Jag drar mig till minnes ett telefonsamtal för ett tag sedan, där mannen i andra änden av den nuförtiden obefintliga tråden ville veta varför Gud inte vakar över sitt ord, och ser till så att det går i fullbordan?

Han ansåg sig uppenbarligen ha rätt att kräva att Gud skulle fungera i enlighet med hans tolkning av Skriften, och när så inte skedde, då var han beredd att ställa Gud till svars!

Det är inte lätt att få en sådan människa att begripa att själva grundproblemet ligger i hans egen attityd! Jag kom i varje fall inte någon vart – inte den gången heller.

Vi tycks ha svårt att svälja det enkla faktum, att ingen av oss nånsin kan kräva något av Gud, att alla vårt mellanhavande med Herren måste basera sig på nåd!

För skulle Gud ge oss det vi förtjänar, det vi har rätt till, då skulle ingen av oss vilja ha det som vi då skulle få!

Om jag idag skulle få vad jag har rätt till, efter att ha varit kristen i fyrtiosex år, varav jag predikat evangelium på heltid i tretti, då skulle jag få en enkelbiljett till understa grytan i helvetet. Det är vad jag har förtjänat ihop till, om Gud skulle döma mig som hans rättvisa kräver och mina synder har förtjänat.

Allt jag kan få, som är bättre än det, det får jag av nåd!

Bönen blir alltså till krav i det ögonblick jag börjar anse mig ha rätt att få det som jag ber om.

Tron blir till otro i det ögonblick då jag inte längre vill säga ”SKE DIN VILJA”, utan istället börjar söka knep och metoder för att få Gud att göra som jag vill.

Ogräset, som ger den här skörden, det är själva tanken på att jag skulle ha en massa olika rättigheter, och i kraft av dem kunna ställa krav.

Det är inte svårt att se, hur det här ogräset förgiftar också mellanmänskliga relationer.

Om alla vill ha, och ställer krav på varandra, då leder detta till missnöje, besvikelse, tvång, förtryck – och i sista änden till att ingen egentligen får det, som de skulle behöva, för det är den sortens fria nåd, som kallas kärlek, vi behöver, och den kommer aldrig som svar på krav!

Om alla däremot inser det som Bibelns goda utsäde lär oss, nämligen att vi människor, långt ifrån att ha rätt att ställa en massa krav på varandra, i stället har skyldigheter gentemot varandra, att vi är pliktiga att älska vår nästa som oss själva, med allt detta innebär av praktiska konsekvenser i form av givande och delande, då blir resultatet att alla får vad de behöver!

Jag vill inte ens tänka på hur många gånger det här ogräset, som jag här har försökt beskriva, har förgiftat mitt eget tros- och böneliv, för att inte tala om mina relationer till andra  – otron och rättighetstänkandet ligger närmare till för oss än vi kanske vill inse!

Draksådden pågår också ständigt, ”kräv din rätt” tutas ju ut i alla sammanhang i dagens samhälle!

Kanske vi något år, kanske till och med det här året,  kunde ta fastetiden som en tid när vi lärde oss att fasta från kraven och otron?

Det skulle i och för sig vara bra mycket svårare än att avstå från TV, Facebook, godis, eller kanske rentav från kött, som de gjorde i gamla tider, men också bra mycket nyttigare, och mera givande

För det är givande att vara givande – det är saligare att ge än att ta….!