Ja, den här gången framgår det ju direkt av rubriken vad det är för ogräsfrö jag vill sätta strålkastaren på!
Jesus kommer och sår ut tro, och han lär oss be.
Sen kommer den andre, ovännen, och han sår ut tankar, som leder till att vi lever i otro och börjar ställa krav.
Detta gör han effektivast och mest svårupptäckbart genom att lära människorna att kräva sin rätt!
Ibland är det inte så lätt för oss människor att förstå skillnaden mellan bön och krav – eller ens att förstå att där är en skillnad!
Detta beror i stor utsträckning på att vi är så effektivt programmerade att tänka i termer av rättigheter.
Inte är det heller så lätt att se skillnaden mellan den tro som är tillit till Gud och förtroendefullt säger ”ske din vilja”, och den slags otro som, hellre än att säga ett ”ske din vilja”, försöker att med hänvisande till Guds Ord och löften ställa krav, och tvinga Gud att göra som man själv vill.
Ibland har det till och med skapats hela lärosystem, där kärnan har varit den totalt okristna tanken, att vi människor skulle kunna åberopa oss på något slags rättigheter inför Gud.
Nu är det dock så, att tro och krav går inte ihop!
Den som tror behöver inte kräva något , behöver inte försöka framhålla några inbillade rättigheter.
Litar man på att Gud vill en väl, då är man också klar över att Hans vilja är det bästa som kan hända en!
Då räcker det med att be, att lägga fram sina önskningar och problem inför Gud, och lämna allt i hans hand! Då behöver man inte föreskriva Gud hur han ska handla, eller försöka med hjälp av lämpliga bibelord förklara för Honom varför han ”måste” göra som bedjaren vill.
Den hedniska kvinnan kvinnan i Matt 15:21-28 är klar över att hon inte kan komma med några krav på Jesus, som hon ser som en Israels profet. Hon är ju en hedning, en kvinna av blandad syrisk och fenicisk härkomst.
Hon ödmjukar sig till den grad att hon jämför sig med en hund, och ber om smulorna från Israels bord!
Men samtidigt visar hon den tilliten till Jesus, att hon fortsätter att be, fortsätter att lita på att han nog kommer att hjälpa henne, även om det till att börja med inte ser så lovande ut!
Alltså framhåller Jesus henne som modell för hur man ber en trons bön!
Motpolen ser vi när Jesus kommer till sin hemstad, Nasaret.
Där möter han otro och, naturligtvis, krav.
Folket i Nasaret anser nämligen, att de har rätt att förvänta sig att bygdens son ska göra allt för dem, som han har gjort för andra, och helst litet till! Och de anser sig dessutom ha rätt att kräva, att han bevisar sina anspråk genom att ställa upp med tecken och under!
”Jaha, här kommer han, snickarsonen som har börjat tro att han är något. Nå, upp till bevis då! Likadana stora och märkliga saker som du lär ha gjort på andra ställen får du allt lov att göra här också, om du vill att vi ska tro på något av det vi har hört om dig…”
Och inget händer. De får inget alls av det de anser sig ha rätt till.
Det står till och med att Jesus inte kunde göra någon kraftgärning där!
Det säger något om vilken förmåga kraven har att blockera allt vad nåd heter!
Jag drar mig till minnes ett telefonsamtal för ett tag sedan, där mannen i andra änden av den nuförtiden obefintliga tråden ville veta varför Gud inte vakar över sitt ord, och ser till så att det går i fullbordan?
Han ansåg sig uppenbarligen ha rätt att kräva att Gud skulle fungera i enlighet med hans tolkning av Skriften, och när så inte skedde, då var han beredd att ställa Gud till svars!
Det är inte lätt att få en sådan människa att begripa att själva grundproblemet ligger i hans egen attityd! Jag kom i varje fall inte någon vart – inte den gången heller.
Vi tycks ha svårt att svälja det enkla faktum, att ingen av oss nånsin kan kräva något av Gud, att alla vårt mellanhavande med Herren måste basera sig på nåd!
För skulle Gud ge oss det vi förtjänar, det vi har rätt till, då skulle ingen av oss vilja ha det som vi då skulle få!
Om jag idag skulle få vad jag har rätt till, efter att ha varit kristen i fyrtiosex år, varav jag predikat evangelium på heltid i tretti, då skulle jag få en enkelbiljett till understa grytan i helvetet. Det är vad jag har förtjänat ihop till, om Gud skulle döma mig som hans rättvisa kräver och mina synder har förtjänat.
Allt jag kan få, som är bättre än det, det får jag av nåd!
Bönen blir alltså till krav i det ögonblick jag börjar anse mig ha rätt att få det som jag ber om.
Tron blir till otro i det ögonblick då jag inte längre vill säga ”SKE DIN VILJA”, utan istället börjar söka knep och metoder för att få Gud att göra som jag vill.
Ogräset, som ger den här skörden, det är själva tanken på att jag skulle ha en massa olika rättigheter, och i kraft av dem kunna ställa krav.
Det är inte svårt att se, hur det här ogräset förgiftar också mellanmänskliga relationer.
Om alla vill ha, och ställer krav på varandra, då leder detta till missnöje, besvikelse, tvång, förtryck – och i sista änden till att ingen egentligen får det, som de skulle behöva, för det är den sortens fria nåd, som kallas kärlek, vi behöver, och den kommer aldrig som svar på krav!
Om alla däremot inser det som Bibelns goda utsäde lär oss, nämligen att vi människor, långt ifrån att ha rätt att ställa en massa krav på varandra, i stället har skyldigheter gentemot varandra, att vi är pliktiga att älska vår nästa som oss själva, med allt detta innebär av praktiska konsekvenser i form av givande och delande, då blir resultatet att alla får vad de behöver!
Jag vill inte ens tänka på hur många gånger det här ogräset, som jag här har försökt beskriva, har förgiftat mitt eget tros- och böneliv, för att inte tala om mina relationer till andra – otron och rättighetstänkandet ligger närmare till för oss än vi kanske vill inse!
Draksådden pågår också ständigt, ”kräv din rätt” tutas ju ut i alla sammanhang i dagens samhälle!
Kanske vi något år, kanske till och med det här året, kunde ta fastetiden som en tid när vi lärde oss att fasta från kraven och otron?
Det skulle i och för sig vara bra mycket svårare än att avstå från TV, Facebook, godis, eller kanske rentav från kött, som de gjorde i gamla tider, men också bra mycket nyttigare, och mera givande
För det är givande att vara givande – det är saligare att ge än att ta….!