Har önskan att få din syn på detta om du har tid och möjlighet . Förlåt det långa sms:et. Dessa frågor tynger ner mig då jag känner obehag inför dem.

Har läst John Bevere bok ” evigheten som drivkraft” Där skriver han bland annat.
– Inte alla som bett frälsningsbönen och bekänt Honom som sin Herre kommer till himlen.
– En troende som lever i synd kan säga att Jesus är hans Frälsare och Herre men i verkligheten är han inte det. Om han verkligen vore det skulle personen uppvisa en gudomlig natur i sitt liv. Jesus är tydlig på den punkten när han sa. ” (Matt 7, 17-20)
Frälsningen är inte bara en engångsbön utan ett definitivt byte. Vi ger upp äganderätten till våra liv.
– om någon syndar är han fortfarande slav under synden.Han är ingen son, för hans verkliga natur har inte förändrats. Han kanske tror att han är fri eftersom han har bett frälsningsbönen, men han har inte frivilligt gett upp sina rättigheter för att följa Jesus. Han vill fortfarande ha sin frihet på vissa områden( en falsk frihet)och samtidigt få frälsningens förmåner. Man kan inte få båda!

Jag har trott att bekänner man Jesus som sin Herre så är man frälst och kommer inte under domen.

Nästa fråga är domen för troende. John Bevere skriver att ”vi måste alla träda fram inför Kristi domstol, för att var och en ska få igen vad han har gjort här i livet , gott eller ont” ( 2. Kor 5: 10-11) och att hela vårt liv ska spelas upp. Syndiga handlingar , tankar, motiv. M.m

Men i Joh 5:25 står det. ” sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet.
Har också läst att be vi om förlåtelse för våra synder så är de som utraderade för Gud och som att de inte har existerat. Kommer vi få stå tills svars ialla fall för dem.

Viktiga frågeställningar, och väl värda att titta närmare på!

Vi börjar med frågan om domen för troende. Den beskrivs också i 1 Kor 3:11-15, och där får vi veta litet mer om vad det är fråga om.

Detta är inte ett domstillfälle, där det avgörs om en människa ska gå förlorad eller bli frälst.

Alla, som har haft Jesus som grund för sin frälsning kommer också att bli frälsta – men en del kommer att bli frälsta som genom eld, står det.

Om man levt ett liv, där man inte sökt och följt Guds vilja i sitt liv, då finns det inte heller mycket, som kan kallas guld och ädla stenar, då brinner ens livsverk upp.

Om man däremot har levt ett liv till Guds ära, ett liv som består provet, då ska man få lön, står det!

Vad den lönen består i vet vi inte – den himmelska tillvaron är så väsensskild från den jordiska, att det antagligen inte överhuvudtaget finns något i våra nuvarande tankar och medvetanden att fästa ett svar på en frågan på – men vi kan i alla fall konstatera, att det här tillfället, där de som trott på Jesus får träda fram inför honom för att få igen sitt jordelivs gärningar, det är ett tillfälle där det delas ut belöningar, inte ett tillfälle där folk skickas ut genom vänstra utgången.

Joh 5:25 står alltså inte i någon som helst konflikt med 1 Kor 3 eller 2 Kor 5.

Sedan frågan om det är möjligt för en, som bekänt Jesus som Herre och bett frälsningsbönen, att ändå gå förlorad.

Svaret här är nog tyvärr att ja, det är det.

”Inte kommer var och en, som säger ”Herre, Herre” till mig, att komma in i himmelriket”, säger Jesus i Matt 7:21.

Hur går detta då ihop med det jag skrev i det föregående?

För att få svar på det får vi lov att ta med ett bibelställe till, nämligen Rom 10:9-11. Där talas om två förutsättningar för frälsning, nämligen hjärtats tro och munnens bekännelse..

Hjärtats tro är alltså också nödvändig, och den tar sig uttryck i den frukt en människa bär i sitt liv.

”Av deras frukt ska ni känna dem”, säger Jesus också i Matt 7.

Luther uttryckte det så här: ”Tron allena frälser, men om tron är en rätt tro, då är den aldrig ensam, då har den med sig gärningar”.

Man kan också säga det som Jakob säger det i Jak 2:14-17. Kan en död tro frälsa någon?

Att man har åstadkommit vissa läten med sin mun vid något tillfälle i livet är alltså inte i sig någon frälsningsgaranti. De människor, som beskrivs i Matt 7 har uppenbarligen trott att de hade allt i ordning, men var ändå utanför.

Till Jesus kommer man som en hopplöst förlorad syndare, som behöver nåd och förlåtelse, inte som en fin människa, som erbjuder sina tjänster!

De i Matt 7 hade rent av tjänat Herren på många spektakulära sätt! Och ändå räckte det inte… för de lyfte fram sina egna företräden, istället för att lita på det Jesus hade gjort. Det visade, att deras tro i grunden var död.

En rätt tro, en levande tro, den har Jesus som grund för sin frälsning.

Det betyder, att man inte  hänvisar till något annat, inte berömmer sig av något annat, än den grund som Herren lade, när han dog för våra synder, och uppstod för vår rättfärdigggörelse. Man vandrar i ljuset och lever i och av syndernas förlåtelse, och håller så gemenskapen med Gud öppen, påminns genom korset ständigt om Guds nåd och kärlek, och får på den vägen vad man behöver för att naturligt och spontant leva ett kristet liv – vi älskar ju som bekant för att han först har älskat oss.

Då utnyttjar man inte andra, man drar inte hänsynslöst nytta av dem, man binder dem inte till sig, och inte heller förkastar och föraktar man dem. Inte heller struntar man i dem, och är likgiltig inför hur de har det – det är helt enkelt inte naturligt för en, som lever i gemenskap med Jesus, att göra så!

Det här uttrycket ”uppvisa gudomlig natur” kan med fördel bytas ut mot ”leva i kärlek”. Jag vill mena, att varje människa som fått möta Guds nåd och kärlek, och lever kvar i den, också kommer att börja bete sig annorlunda mot sina medmänniskor, medan den, som bara har anammat en lära eller en ideologi, kanske nog kan uppvisa ett sken av gudsfruktan, men kraften, kraften att förlåta för att man har blivit förlåten, att älska för att man blir älskad, den kommer att saknas.

Det betyder inte att man förväntas vara syndfri och fullkomlig. Det betyder att Jesu blod kontinuerligt får rena en från all synd och orättfärdighet, att man låter sitt liv helgas genom Kristus, så att bara guldkornen, det som Herren verkade både vilja och gärning till, blir kvar.

Det har inte vuxit ut några vingar på oss än, vi har fortfarande gamle Adam att brottas med så länge vi lever på den här jorden.

Att köttet då och då lyckas lägga krokben för den kristne, det är ingen fara, inte så länge man vandrar i ljuset och bekänner sina synder! Det är när man börjar ha synden som hantverk istället för som tandvärk, när man börjar bortförklara sina synder, då man till slut vägrar att ens godta, att ens synd skulle vara någon synd, det är då det blir farligt.

Gud kastar inte ut någon som kommer till honom, men han hindrar oss inte heller från att gå, om vi väljer att göra det.

Det står skrivet att vi, om vi syndar, har en som för vår talan, står som vår försvarare, nämligen Jesus Kristus! Den som ber om nåd, erkänner sig behöva nåd, han får också nåd.1 Joh 2:1

Att vi, när vi blir frälsta, bör lämna över äganderätten till våra liv till Herren, det är alldeles sant. Vi är köpta, och betalning är given, vi är inte längre våra egna.

Vad som också är sant, och som vi inte alltid tänker på, är att vi var ju inte våra egna förr heller! Då var vi slavar under orättfärdigheten istället! Rom 6:11-23

Nu har vi fått en bättre ägare och Herre att följa och tjäna, och det är NÅD!

Vad kan du då vänta dig att få höra från tronen, när domen ska avkunnas?

Du hade det här livet, det här enda livet, du hade din chans att göra något av det, och så här ser slutresultatet ut. Ingenstans finns det att gömma sig, ingenstans att fly undan. Där står du med sin skuld och din skam, och tre steg bakom dig gapar helvetet öppet, och bara väntar på att få svälja dig.

Vi försöker låta bli att tänka på att vi en gång ska dö och sedan dömas, vi människor.

Vi går på här på jorden, som om trodde vi att vi ska leva kvar här för evigt.

Men om du lever i åttiotvå år, medellivslängd, då har du levt knappa trettiotusen dagar. Mer än så är det inte, fler än så är det inte!

En dag mindre kvar för varje dag som går, det, som kändes som ett outtömligt förråd av tid när du var ung, är plötsligt slut en dag, kanske läkaren säger ett ”du har tre månader, högst ett halvår att leva”, kanske dör du bara knall och fall mitt i livet.

Men slut tar det, och sedan ska jag dömas, sedan ska du dömas.

För, det är enligt Guds eget Ord så, att ”det är människan förelagt att en gång dö och sedan dömas”.

Men tänk dig, att hela ditt skuldregister vore inskrivet i en himmelsk datafil, skrivskyddad för alla utom en, och denne ene skulle förbarma sig över dig, och trycka på delete-knappen! Sedan vore ju allt borta, utplånat!

I himlen finns det lagrat, allas våra liv. Oåtkomligt, outplånligt, omöjligt att förneka eller bortförklara. Om inte…

 ”Se Guds lamm, som tar bort världens synd”.

Det är det som är evangelium, det glada budskapet till alla oss som en gång ska dö, och sedan ställas inför domen.

Inspelningen kan utplånas!

Domen kan bli frikännande!

Men vad är det vi predikar och talar om i dagens kristenhet? Plöjer vi tillräckligt djupt, använder vi rätt utsäde?

Ibland har jag en känsla av att tonvikten ligger på fel saker. Inte kallas vi till Jesus, Guds Lamm, för att i första hand få hjälp med våra jordiska problem och bekymmer, för att få ett lättare och lyckligare och trevligare liv tillsammans med andra trevliga människor i en trevlig gemenskap, under välvilligt beskydd av en Gud som är trevlig, trevlig, trevlig!

Det skulle vara vårt behov av syndernas förlåtelse, vår insikt om att vi inte  kan bli ställda inför en helig Gud, och tro att det ska gå väl för oss, det skulle vara det, som driver oss till Jesus!

Ser vi upp till himlen, då ser vi den plats där våra synder finns beskrivna.

Ser vi ner på jorden, då ser vi den plats där de är bedrivna.

Ser vi fram mot den sista av de trettiotusen dagarna, då ser vi den dag då skulden förfaller till betalning.

Det enda som hjälper i den situationen är att se på Jesus, och låta honom ta hand om skuldbrevet, medan det ännu finns en dag kvar av jordelivet!

Det var en bibelskolelev, som uttalade sig så. Sedan marscherade han ut och var borta från skolan i två veckor. När han omsider kom tillbaka, förklarade han sig närmare: ”Först när vi kom hit kände jag att nu får jag verkligen börja tränga in i Guds ord, och det kändes härligt! Men sedan kände jag hur Ordet började tränga in i mig, och då blev det jobbigt…”

Jag förstod honom. Jag var själv elev i samma skola, och den lärare, som hade den här effekten både på honom och på de flesta av oss, hette Sven Reichmann. Av alla förkunnare jag hört är han kanske den som mest för mina tankar till det Paulus säger i Apg 20: ”Jag har inte försummat att predika allt Guds rådslut för er”!

Jag hade alltså förmånen att ha en lärare, som verkligen tog sitt läraransvar på allvar! En som inte duckade för vare sig de svåra texterna eller de svåra frågorna, och som av hela sin själ gick in för att söka och ge Guds svar på dem.

 ”Inte många av er bör träda upp som lärare, ni vet ju att sådana ska få en strängare dom”, skriver Jakob. Vad är det då en förkunnare kan göra sig skyldig till, som leder till denna strängare dom?

Svaret på den frågan är förfärande, uppskakande, skrämmande.  I samma text där Paulus säger att han inte har smitit från sin plikt att predika allt Guds ord för folket i Efesus, säger han också så här: ”Därför betygar jag för er i dag att jag inte är skyldig till någons blod.”

 En församlingens lärare kan alltså bli skyldig till andras blod! Hur går detta till?

Aposteln har hämtat sin tankegång från en av GT:s profeter, från ett direkt Herrens ord genom Hesekiel:

”När jag säger till den ogudaktige: ”Du ska dö”, och du inte varnar honom, och inte säger något för att varna den ogudaktige för hans ogudaktiga väg och så rädda hans liv, då ska den ogudaktige dö i sin missgärning, men hans blod ska jag utkräva av din hand!”

 Att vilja vara sina åhörare till lags, att välja och vraka i bibeltexterna för att marknadsanpassa evangeliet så att det ska klia krävande konsumenter i öronen, är således ingen riskfri verksamhet, varken för marknadsförare eller köpare!

Bättre då att någon går sin väg och säger att han inte står ut med att höra på det som sägs.

Det är ju inte precis första gången det händer, om det nu skulle råka hända!

”Detta är ett hårt tal, vem står ut med att höra på honom?”

Så sade man om Jesus själv, och det ska ju som bekant vara nog för lärjungen om det går honom som hans Mästare…