Här är det då specifikt vår gudsbild, vår uppfattning om vem Gud är, hurudan han är, som får oss att övertolka en del texter, att bara läsa halva sammanhang, och att helt enkelt inte se somliga saker.

Det här blir uppenbart, om man jämför vårt sätt att predika evangelium idag med apostlarnas sätt att framställa det goda budskapet i Nya Testamentets texter.

När vi förkunnar evangelium, då är Guds nåd och Guds förlåtelse huvudtema.

I bästa fallet predikar vi syndernas förlåtelse genom tro på Jesus och hans försoningsverk.

I sämsta fall predikar vi universell förlåtelse, som utdelas hur som helst åt vem som helst, utan att tron på Jesus förefaller vara särskilt avgörande.

I båda fallen ligger dock tonvikten på samma ställe: ”Gud förlåter”.

Redan på sjuttonhundratalet kommenterade Voltaire ironiskt den här sortens förkunnelse med orden ”Guds yrke tycks vara förlåtelse”.

Stämmer då detta överens med hur apostlarna framställde sitt budskap?

Svaret är nej.

Vi kan se på två situationer i Apostlagärningarna: Apg 10, där Petrus predikar i Kornelius´hus, och Apg 17, där Paulus håller sin predikan på Areopagen i Aten.

Det här är två helt olika situationer. Petrus talar till människor, som har en gedigen förkunskap.  Kornelius och hans husfolk känner till judarnas tro och heliga skrifter, och de är redan Israels Guds tjänare. Paulus igen predikar för en folksamling, som vet noll och inget om Israels Gud.

Men båda har de tyngdpunkten på samma ställe, och det är inte där vi har den nuförtiden!

De framställer nämligen Jesus först och främst som domare, som den, som ska döma hela världen med rättfärdighet, både de levande och de döda!

Petrus talar till människor, som redan omvänt sig till Gud, och börjat leva på ett sätt som innebär att de bär omvändelsens frukt,  så efter att han presenterat Kristus som domaren, uppmanar han sina åhörare att tro på Honom.

Paulus talar till oomvända, så han förmedlar i stället ett gudomligt imperativ: ”Nu befaller Gud människorna att de alla och överallt ska omvända sig!”

Detta är enligt aposteln själv ett ständigt huvudspår i hans evangelisation. I Apg 26:20 beskriver han sin verksamhet så här: ”Jag har predikat först i Damaskus, och i Jerusalem och hela Judéen, och sedan ute bland hedningarna, att de ska ångra sig och omvända sig till Gud, och göra sådana gärningar, som hör till omvändelsen.”

Detta, att omvända sig, att omvändelsen ska ta sig uttryck i ett förändrat sätt att leva, och att Jesus är bestämd att vara den, som dömer levande och döda, är alltså centrala element i apostlarnas undervisning.

Hur kan det då komma sig, att de här sakerna är så nedtonade idag?

Svaret torde helt enkelt vara, att de här männen var medvetna om att de tjänade en helig Gud, medvetna på en helt annan nivå än vi är idag.

De förstod sin uppgift, och de fick innehållet i det de sade, genom sin gudsbild, genom detta, att de kände Honom, som hade sänt dem!

Deras liv och förkunnelse är präglad av sund gudsfruktan, av en medvetenhet om att när Jesus säger att vi inte ska vara rädda för dem, som bara kan döda kroppen, men sedan inte kan göra något mer, vi ska frukta Gud, för han kan både döda, och sedan kasta i Gehenna, då talar han om Guds helighet, och vilka konsekvenser den kan få!

De visste, att det kommer att komma en dom, för Guds helighet kräver det!

Det som sägs från predikstolarna speglar alltså dels vem predikanten fruktar mer, åhörarna eller Gud, dels predikantens egen gudsbild.

Det liv, som de kristna lever, den frukt, som syns, den speglar likaledes vår uppfattning om Gud, och vem vi tycker det är viktigt att vara till lags.

Pröva alltså att läsa din bibel så, att du, istället för att bara tänka: ”men Gud är ju god och kärleksfull och förlåtande, så det är ingen fara, jag kan strunta i det här”, istället faktiskt reagerar på alla ställen, som talar om Guds helighet, om den kommande domen, om Guds vrede över synd och avfall, och om Guds kallelse till omvändelse.

Luther säger gång på gång: ”Vi ska frukta och älska Gud, så att…”

Han såg klart, han! Båda behövs, om det ska bli något av lärjungaskapet och efterföljelsen!

Jag tror att svaret på den frågan finns i den undervisning om Gud, som förmedlas.

För några år sedan blev jag inbjuden till en av UMU:s skolor för att undervisa en vecka. Temat var ”Gud”.

Önskemålet var alltså, att jag skulle  tala i tjugo timmar om vem Gud är, hurudan Gud är, vilka hans egenskaper är, hurudan hans karaktär, och så vidare. Jag var lycklig, och tyckte att detta var ju härligt!

Sedan slogs jag av en ytterligt tillnyktrande tanke: Jag hade ju hållit mitt första bibelstudium redan på hösten 1981. Jag hade predikat och undervisat på heltid sedan 1990, och detta var första gången någonsin, som jag blivit inbjuden att tala om Gud, bara om Gud!

Trettio år, typ sjutusen predikningar och undervisningstillfällen i alla slags samfund och föreningar och husförsamlingar, och detta var första gången någon hade velat höra undervisning om Gud, bara om Gud själv!

Jag insåg, att här hade jag snubblat över ett symptom på något allvarligt.

I samma veva råkade jag komma över en liten bok av David Pawson, som hette ”The God and Gospel of Righteousness”. Så snart jag hade läst den, kom en broder och gav mig ”The Holiness of God” av R C Sproul.

Bitarna föll på plats.

Här hade jag svaret på varför Guds hus i så många avseenden hade förvandlats till ett Folkets hus, där alla utom Gud ska få som de vill, och hållas nöjda till varje pris.

Här hade jag svaret på varför de kristna glidit från gudscentrering till självcentrering, varför läror om hur vi ska få det bra, hur vi ska helas, hur vi ska bli rika och vackra och unga och lyckliga, plötsligt hade fått så lätt att slå igenom i de kristna kretsarna.

Här hade jag svaret på varför tillbedjan så många gånger ersätts av underhållning, varför det som hör Herren till, många gånger bara får smulorna från bordet, medan de, som skulle vara hans tjänare, har bråttom med att bygga och utrusta sina egna panelade hus, om jag får låna ett uttryck från profeten Haggai.

Ja, till och med en så enkel fråga som varför de troende inte längre vill falla på knä i bönemötena fick sitt svar!

Vi har tappat bort bilden av Gud som en helig, helig, helig Gud!

Vi har så gärna talat om Guds kärlek, om hans nåd, och om hans barmhärtighet, att vi har förträngt och tonat ner det mest grundläggande Herren har uppenbarat för oss om sig själv: att han är en helig Gud, som är en förtärande eld mot all orättfärdighet!

På den vägen har vi gjort både tron och tillvaron obegripliga, och, värst av allt, på den vägen har vi tappat bort gudsfruktan, det, som skulle hjälpa oss att hålla Gud på första platsen i våra liv, att inte tappa bort vår första kärlek!

Varför står vi med fingret i mun, och känner oss svarslösa, när folk aggressivt undrar hur en Gud, som är kärlek, kan låta det se ut som det gör i världen?  Det är för att vi inte längre begriper oss på vår Gud själva, ens!

Allt Gud är utgår från hans helighet. Också hans kärlek!

Gud är inte kärlek i humanistisk mening, Gud är inte tolerant, inte ett dugg. Guds kärlek till världen tar sig uttryck i att han är villig att förlåta dem, som vill omvända sig och tro på den frälsning han har gett, den tar sig inte uttryck i att han säger till oss att ”det är klart att ni måste få göra som ni vill, och visst kan ni kräva att ändå få bli beskyddade från allt elände”!

Världen ser ut som den gör, för att den är full av synd, och för att syndens konsekvens är elände, sönderfall, och död.

Inför detta faktum får vi människor ta ställning: ska vi vara med församla med Jesus, eller ska vi sälla oss till dem, som förskingrar? Vill vi fortsätta att kalla våra församlingar för ”församlingar”? Eller borde vi i sanningens namn börja kalla dem ”förskingringar”?

Vill vi  vara med och församla, då är det första villkoret att vi ser och erkänner Guds helighet, att vi böjer för det faktum att han är Gud, och vi är bara människor, och att det inte tillkommer oss att ifrågasätta hans handlande!

Frågan är alltså inte hur en kärleksfull Gud kan tillåta lidande och ondska, frågan är hur en helig Gud kan stå ut med att se på allt djävulskap i världen utan att göra slut på det med omedelbar verkan, alltså utplåna hela eländet?

Då kommer vi vidare till Jesus. Vem är det som har bestämt att Jesus ska lida en fruktansvärd död på ett romerskt kors?

Svar: det har den helige Guden bestämt, Fader, Son och Ande.

Guds helighet kan inte samexistera med någon som helst ondska, inte med någon som helst synd!

Ska vi kunna komma till Gud, då måste vi först bli av med vår synd, och för att det ska bli möjligt måste det finnas någon som är villig att överta den.

När Jesus valde att ge oss en chans att bli skilda från våra synder och få leva, då gav han oss just en chans, inget annat.

Det finns ingen frälsning per automatik. Tar vi inte chansen att bli skilda från synden, då får vi gå under tillsammans med den.

Guds helighet kräver nämligen att syndaren omvänder sig och vill överge sin synd!

Folk frågar också ofta hur en kärleksfull Gud skulle kunna döma någon till helvetet?

Den rätta frågan är, naturligtvis, hur det kan vara möjligt att en helig Gud inte dömer oss allihop till helvetet?

Alla har ju syndat, alla är syndare!

Svaret på den frågan för oss återigen till Jesus.

C S Lewis har sagt, att på domens dag kommer det bara att finnas två slags människor: De, som har sagt till Gud ett ”ske din vilja”, och de, till vilka Gud säger; ”ske din vilja”. Den förstnämnda gruppen går sen ut till höger, den andra till vänster. Inget ont och orent kommer nånsin att komma in i Guds nya skapelse! Skulle Gud släppa in folk, som inte velat omvända sig, i himlen, då skulle himlen bli ett helvete.

Domen behövs alltså, den behövs oundgängligen! Guds helighet kräver den, och Guds goda frälsningsplan kräver den!

Vi lever öppet i den villfarelsen idag, att det skulle kunna finnas mer än en vilja i Guds Rike.

Alla anser sig kunna kräva utrymme och respekt för sitt tyckande, hur i strid med Guds Ord och vilja det än är.

Den villfarelsen är möjlig enbart för att vi har tappat bort Guds helighet! Inför en helig Gud kan människan inget annat säga än ”Ske Din vilja!”

Vi är tänkta att vara boning för Guds helige Ande, vi som har kommit till tro på Jesus. Vi bekänner glatt och frimodigt att så är fallet.

Men, glömmer vi inte något då? Glömmer vi inte vad Jesus säger i Joh 14 om vilka det är, som han och hans Fader ska komma och bo hos?

Glömmer vi inte vad som uppges som Guds adress i Jes 57? ”Gud bor i helighet uppe i höjden, och han bor också hos dem som förkrossade och har en ödmjuk ande”.

Gud bor i helighet. Också här på jorden bor han i helighet. Den heligheten, den avskildheten för Gud,  finns hos dem, som är förkrossade och har en ödmjuk ande. Sådan blir  man bara i mötet med Honom, som profeten får möta i Jesajas sjätte kapitel.

Jag tror, att det hörs och märks, om en människa lever i gudsfruktan.

Jag tror, att det hörs och märks, om en människa lärt känna Honom, som är Helig, helig, helig.

Och jag tror också att det syns och hörs, om människor och församlingar befinner sig i det läge, som beskrivs i Jes 30:9-10!

”Det är ett upproriskt folk, barn som ljuger, barn som inte vill höra Herrens undervisning, och som säger till siarna: ”Skåda inte!”, och till profeterna: ”Profetera inte för oss det som är sant! Tala smickrande ord till oss, profetera bedrägliga ting! Vik av från vägen, gå bort från stigen, låt oss slippa se Israels Helige!”

När Guds folk vill slippa se just Israels Helige, och istället bara vill ha förstärkning på den för gamle Adam tilltalande falska bild av Gud, som de själva snickrat ihop, då kan det bara gå utför…

”Hur ska man förstå berättelsen om Arons söner, som skulle offra rökelse åt Gud, och dog på kuppen? Vad var det egentligen som var så fel i det de gjorde? De ville ju bara tjäna Gud och tillbe!

Berättelsen om Arons olycksaliga söner, eller åtminstone de två av dem, som frågan gäller, finns i 3 Mos 10.

”Arons söner Nadab och Abihu tog var sitt fyrfat och lade eld i dem, strödde på rökelse, och bar fram främmande eld inför Herrens ansikte, något som han inte hade befallt dem. Då gick eld ut från Herren och förtärde dem, så att de dog inför Herren.”

I de flesta utläggningar av den här texten, som jag har läst eller hört, läggs tonvikten vid elden, att det var en främmande eld. Man tänker sig gärna, att elden hade tagits från fel ställe, att den borde ha tagit från altaret, då skulle den ha dugt!

Andra menar, att de båda männen antagligen hade supit sig fulla, och kom vinglande i berusat tillstånd inför Gud, och att det var detta som utlöste Guds vrede. För detta finns inget stöd i texten, så det kan betraktas som fri fantasi.

Jag tror för min del  inte, att det var elden, som var problemet.
De kunde ha tagit den från altaret, och det hade blivit fel i alla fall – och kanske de gjorde det, för allt vi vet!
Problemet ligger i adjektivet, inte i substantivet.
Elden var ”främmande”.

Ordet i hebreiskan är ”zur”, inte ”nekar” eller ”nokri”.
De två senare är båda bildade från verbet ”nakar”, ”känna igen”, och indikerar i främsta hand något, som är främmande på så sätt att man inte känner igen det.
”Zur”, däremot, har också nyanser av trolöshet och avfällighet, och har på det hela taget en mer negativ klang.

Som jag förstår det, var det helt enkelt så, att Nadab och Abihu gav sig till att syssla med självvald gudstjänst. De ville lägga till något, ställa till med ett saligt eftermöte efter högtiden, när de hade blivit insatta till präster i Israel.

De hade själva tänkt ut ett sätt att tjäna Gud, att behaga Gud. och sen tar de sig för att verkställa den nya, fina ritualen.

Det är bara det, att inget, som vi på egen hand tänker ut och verkställer, nånsin håller måttet inför Gud.

För att att kunna ta till oss och underordna oss den tanken behöver vi stanna upp inför 3 Mos 10, och det som där händer i början av kapitlet!

Vi missar nämligen ofta hur totalt Gud avskyr alla våra självuttänkta sätt att tjäna honom.

Vi kan nog till nöds acceptera att våra synder och onda gärningar är något Gud avskyr, men att kunna se att det står lika illa till med våra försök att vara goda, att allt det, som vi tycker är fint och något att litet grann till och med skryta med, också är något, som i Guds ögon hör hemma på soptippen, det har vi verkligt svårt att inse, vi precis som Arons söner!

All vår rättfärdighet är som en fläckad klädnad inför honom, och våra självvalda försök att tjäna honom är alltid just en förevisning av egen rättfärdighet!
(I hebreiskan lär det stå, att all vår rättfärdighet är som en använd dambinda – ett tygstycke fläckat av menstruationsblod….något starkare uttryck för något orent och avskyvärt kunde en GT-profet inte ta till)

Det här med självvald gudstjänst, och hur Gud ser på den,  går som en röd tråd genom Bibeln.

Kain gjorde det, när han kom med resultatet av sin eget arbete, visade upp sin duktighet för Gud, istället för att inse och erkänna att han var en syndare, som behövde försoning.

Aron gjorde det vid Sinai, när han gjorde guldkalven, en bild gjord av människohand, som då skulle symbolisera Gud.

Kora, Datan och Abiram gjorde det, när de i 4 Mos 16 ställde fram sig själva som lika lämpade för prästämbetet som Aron, och bar fram rökelse inför Gud. Lika illa gick det för dem, som för dem av Arons söner, som dagens fråga gäller….

Saul gjorde det i 1 Sam 15, när han valde att utföra bara den del av Herrens befallning,som var mest lönande för honom själv, och sedan försökte köpa sig fri från den andra halvan, genom att i stället offra mycket åt Herren. Han var den som fick höra att ”lydnad är bättre än offer”.

Kung Ussia gjorde det i 2 Krön 26, han också genom att bära fram rökelse – och fick höra att han handlat trolöst, när han ville tjäna Gud på sitt eget sätt, och blev straffad för saken, han också.

Fariseerna och de skriftlärde gjorde det, när de försökte vara Gud till lags genom att hålla lagen, och fick höra att barmhärtighet är vad Gud har behag till, inte offer.

Galaterbrevet är i sin helhet en enda lång varningstext mot självvald gudstjänst, och vad den resulterar i.

”Ha bort från mig era sångers buller, jag gitter inte höra ert psaltarspel! Nej, låt rätten flöda fram som vatten, och rättfärdigheten som en flod…” Så sade redan profeten Amos,  5:21-24

Det Arons söner gjorde skulle ha blivit första steget på väg att förvandla den gudsrelation, som Herren ville leda sitt folk in i, och sedan också leda dem genom, till en religion bland alla andra religioner. Därför kunde de inte få hållas.

Detta är vad som alltid händer, när folk börjar tänka ut hur Gud/gudarna ska dyrkas och blidkas. Vi skapar religioner, system som baseras på självvald gudstjänst!

Detta är vad som till stora delar har hänt med dagens kristendom. Det har blivit religion av den, och religion, det är den fläckade klädnadens värsta uttryck. Den är den självvalda gudstjänsten satt i system, den totala förblindelsen inför vad vår egen rättfärdighet i verkligheten är värd.

Arons söner brann, dödades av elden som gick ut från Herren, men deras kläder brann inte. De fanns kvar, och resterna kunde bäras bort i dem.

Jag läste en gång en bok med titeln ”Utbränd för Guds skull”.

Det var svårt att låta bli att göra associationen till den främmande elden, och vad den fick för följder….

Jag är i allmänhet rätt försiktig vad det gäller att ge profetiska tilltal någon större offentlighet, att gå ut med ett ”så säger Herren” är inget man gör lättvindigt, åtminstone vill inte jag göra det. Nu vill jag ändå berätta om detta, inte lättvindigt, utan efter moget övervägande.

Tanken på att publicera det här tilltalet här på min hemsida har nämligen vuxit sig allt starkare i mig under de senaste veckorna, så jag är vid det här laget rätt säker på att jag ska göra det!

Det här ordet riktar sig i första hand till alla förebedjare, det riktar sig till alla, som betjänar Guds folk med predikande, undervisning och förbön, och gäller naturligtvis i förlängningen alla kristna!

Jag har tänkt här de senaste dagarna, att kanske det här ordet gavs just för en tid som denna, en tid när Guds helighet tycks bli alltmer bortglömd bland oss, som kallar oss Hans folk…

”Ussa dog, när han rörde vid Min heliga förbundsark.

Jesaja visste att han såg sin död, när han såg Min helighet i templet.

I dag har Mina tjänare ingen uppenbarelse över vad det betyder att dö med Mig för att också leva med Mig. Ingen av er frågar av hjärtat efter vad det ordet betyder, som talar om att dö med Mig för att också leva med Mig. Ingen av er frågar efter vad det ordet betyder: ”Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte mera jag, utan Kristus lever i mig!”.

Be för Mina tjänare, att de får ljus över vad döden med Mig innebär!

Be för Mina tjänare att de börjar förstå Min helighet, som dödar och gör levande!

Jag vill att ni ber att detta ska bli er givet!”