En orsak till att det har varit långt mellan inläggen här är att jag har haft en hel del korrespondens av det mer privata slaget att jobba med. För någon dag fick jag en fråga i inkorgen, som kanske fler har ställt, så jag publicerar frågan, lämpligt omskriven och förkortad, plus mitt svar på den, också här!
”Hur ska man förstå berättelsen om Arons söner, som skulle offra rökelse åt Gud, och dog på kuppen? Vad var det egentligen som var så fel i det de gjorde? De ville ju bara tjäna Gud och tillbe!
Berättelsen om Arons olycksaliga söner, eller åtminstone de två av dem, som frågan gäller, finns i 3 Mos 10.
”Arons söner Nadab och Abihu tog var sitt fyrfat och lade eld i dem, strödde på rökelse, och bar fram främmande eld inför Herrens ansikte, något som han inte hade befallt dem. Då gick eld ut från Herren och förtärde dem, så att de dog inför Herren.”
I de flesta utläggningar av den här texten, som jag har läst eller hört, läggs tonvikten vid elden, att det var en främmande eld. Man tänker sig gärna, att elden hade tagits från fel ställe, att den borde ha tagit från altaret, då skulle den ha dugt!
Andra menar, att de båda männen antagligen hade supit sig fulla, och kom vinglande i berusat tillstånd inför Gud, och att det var detta som utlöste Guds vrede. För detta finns inget stöd i texten, så det kan betraktas som fri fantasi.
Jag tror för min del inte, att det var elden, som var problemet.
De kunde ha tagit den från altaret, och det hade blivit fel i alla fall – och kanske de gjorde det, för allt vi vet!
Problemet ligger i adjektivet, inte i substantivet.
Elden var ”främmande”.
Ordet i hebreiskan är ”zur”, inte ”nekar” eller ”nokri”.
De två senare är båda bildade från verbet ”nakar”, ”känna igen”, och indikerar i främsta hand något, som är främmande på så sätt att man inte känner igen det.
”Zur”, däremot, har också nyanser av trolöshet och avfällighet, och har på det hela taget en mer negativ klang.
Som jag förstår det, var det helt enkelt så, att Nadab och Abihu gav sig till att syssla med självvald gudstjänst. De ville lägga till något, ställa till med ett saligt eftermöte efter högtiden, när de hade blivit insatta till präster i Israel.
De hade själva tänkt ut ett sätt att tjäna Gud, att behaga Gud. och sen tar de sig för att verkställa den nya, fina ritualen.
Det är bara det, att inget, som vi på egen hand tänker ut och verkställer, nånsin håller måttet inför Gud.
För att att kunna ta till oss och underordna oss den tanken behöver vi stanna upp inför 3 Mos 10, och det som där händer i början av kapitlet!
Vi missar nämligen ofta hur totalt Gud avskyr alla våra självuttänkta sätt att tjäna honom.
Vi kan nog till nöds acceptera att våra synder och onda gärningar är något Gud avskyr, men att kunna se att det står lika illa till med våra försök att vara goda, att allt det, som vi tycker är fint och något att litet grann till och med skryta med, också är något, som i Guds ögon hör hemma på soptippen, det har vi verkligt svårt att inse, vi precis som Arons söner!
All vår rättfärdighet är som en fläckad klädnad inför honom, och våra självvalda försök att tjäna honom är alltid just en förevisning av egen rättfärdighet!
(I hebreiskan lär det stå, att all vår rättfärdighet är som en använd dambinda – ett tygstycke fläckat av menstruationsblod….något starkare uttryck för något orent och avskyvärt kunde en GT-profet inte ta till)
Det här med självvald gudstjänst, och hur Gud ser på den, går som en röd tråd genom Bibeln.
Kain gjorde det, när han kom med resultatet av sin eget arbete, visade upp sin duktighet för Gud, istället för att inse och erkänna att han var en syndare, som behövde försoning.
Aron gjorde det vid Sinai, när han gjorde guldkalven, en bild gjord av människohand, som då skulle symbolisera Gud.
Kora, Datan och Abiram gjorde det, när de i 4 Mos 16 ställde fram sig själva som lika lämpade för prästämbetet som Aron, och bar fram rökelse inför Gud. Lika illa gick det för dem, som för dem av Arons söner, som dagens fråga gäller….
Saul gjorde det i 1 Sam 15, när han valde att utföra bara den del av Herrens befallning,som var mest lönande för honom själv, och sedan försökte köpa sig fri från den andra halvan, genom att i stället offra mycket åt Herren. Han var den som fick höra att ”lydnad är bättre än offer”.
Kung Ussia gjorde det i 2 Krön 26, han också genom att bära fram rökelse – och fick höra att han handlat trolöst, när han ville tjäna Gud på sitt eget sätt, och blev straffad för saken, han också.
Fariseerna och de skriftlärde gjorde det, när de försökte vara Gud till lags genom att hålla lagen, och fick höra att barmhärtighet är vad Gud har behag till, inte offer.
Galaterbrevet är i sin helhet en enda lång varningstext mot självvald gudstjänst, och vad den resulterar i.
”Ha bort från mig era sångers buller, jag gitter inte höra ert psaltarspel! Nej, låt rätten flöda fram som vatten, och rättfärdigheten som en flod…” Så sade redan profeten Amos, 5:21-24
Det Arons söner gjorde skulle ha blivit första steget på väg att förvandla den gudsrelation, som Herren ville leda sitt folk in i, och sedan också leda dem genom, till en religion bland alla andra religioner. Därför kunde de inte få hållas.
Detta är vad som alltid händer, när folk börjar tänka ut hur Gud/gudarna ska dyrkas och blidkas. Vi skapar religioner, system som baseras på självvald gudstjänst!
Detta är vad som till stora delar har hänt med dagens kristendom. Det har blivit religion av den, och religion, det är den fläckade klädnadens värsta uttryck. Den är den självvalda gudstjänsten satt i system, den totala förblindelsen inför vad vår egen rättfärdighet i verkligheten är värd.
Arons söner brann, dödades av elden som gick ut från Herren, men deras kläder brann inte. De fanns kvar, och resterna kunde bäras bort i dem.
Jag läste en gång en bok med titeln ”Utbränd för Guds skull”.
Det var svårt att låta bli att göra associationen till den främmande elden, och vad den fick för följder….