En fråga, som jag fått vid flera olika tillfällen, damp ner i min epostlåda i dag.
Den var formulerad så här den här gången:
Det är så att jag tänker att jag skulle vilja leva mer för Gud och tjäna honom mera. Gärna leda någon till tro. Jag har diskuterat det här med några, men samtalen med en viss varmt troende kristen som jag ser upp till förbryllar mig. Denna person är lutheran och responsen från denna har varit något i stil med detta: ”Varför känner du sån press på att behöva göra saker för Gud? Inga saker som du gör kan göra dig till en bättre kristen.” Okej, det stämmer, men jag vill göra det för andras skull, har jag då svarat. Då har responsen blivit: ”Men du kan inte göra något för att förhindra Guds plan. Även om du inte skulle göra något, så kan Gud ändå göra allt han har planerat.”
Det som denna vän har sagt till mig strider mot allt jag lärt mig hittills. Jag har tänkt att jag ska bli mer lik Jesus, tjäna Jesus mer, och förhoppningsvis följa missionsbefallningen.
Vad tänker du? Är vännens råd bibliska? Och är de ett lutherskt arv? Jag har nämligen ur samma kretsar hört undervisning om att vi inte i oss själva kan välja något, utan att allt går enligt Guds plan. Kan hända att det är jag som har fel, men ur min synvinkel sett låter det som en villolära som får människor att bli passiva. Eller borde jag ta till mig vännens råd och slappna av?
Jag kommer omedelbart att tänka på ett tillfälle, när en man kom fram till mig efter ett möte. Hade jag haft någon slips hade han antagligen tagit tag i den och vridit om, han var något upprörd.
”Ni präster och predikanter” sade han. ”Varannan söndag talar ni om hur Jesus har gjort allt för oss, så alltså behöver vi inte göra någonting, och varannan söndag står ni och lägger ut texten om allt som vi ändå tydligen borde göra! Nu vill jag ha klart besked! Ska jag göra något, eller ska jag inte, och om jag ska göra något, vad ska jag då göra??”
Jag andades djupt ett par gånger, och sen svarade jag: ”Du ska leva rättfärdigt, men du ska aldrig låta lura dig att tro att det är det, som du ska bli rättfärdig av!”
Luther själv hade inga problem med det här. En del av hans efterföljare har däremot uppenbarligen blandat ihop frälsningen och lärjungaskapet så till den grad, att de upplever allt tal om efterföljelse som ett hot mot frälsningen.
Tanken hos dessa är den, att om människor får en undervisning om att leva ett rättfärdigt liv, om att leva i trons lydnad, då kommer de att fastna i gärningslära, och tappa bort rättfärdiggörelsen genom tro.
Så hamnar man i stället i det motsatta diket, där man passiverar Guds barn genom att på av dig beskrivet sätt mer eller mindre varna folk från att vilja följa Jesus i både tro och gärning.
Nu ska det genast sägas, att man inte är ute i helt ogjort väder, när man gör så här! Risken för att man börjar stapla upp sina goda gärningar, och lita på dem till någon del också, inte bara på det som Jesus har gjort, den risken är mycket verklig, och det är inte bara en, som har fastnat i legalismens kvarn på det sättet!
Den risken ska dock inte elimineras genom att man häller iskallt vatten på andras önskan att verkligen leva det nya livet i Kristus. Det är ungefär lika vettigt som att hindra ett litet barn från att lära sig gå med motiveringen, att barnet ju kan falla och göra sig illa. I stället ska man följa den modell, som den helige Ande genom Paulus ger i Efesierbrevets andra kapitel:
”Av nåden är ni frälsta, genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen ska berömma sig. Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi ska vandra i dem.”
Här har vi då både frälsningen av nåd, och lärjungaskapets vandring i goda gärningar, och båda framställs som Guds gåva till oss! Läser man sedan t ex Rom 12, så får man en klar bild av att även om Gud har förberett denna goda livsvandring, så innebär detta inte att vi per automatik också kommer att vandra den!
Här uppstår då en konflikt mellan apostlarnas undervisning och den undervisning om människans trälbundna vilja, som du hänvisar till, en lära som ibland har dragits till överdrift i lutherska sammanhang, detta som en reaktion mot den överdrivna lära om den fria viljan, som fanns inom katolicismen, när reformationen startade. Igen förefaller det mig som om man av rädsla för att hamna i det ena diket hamnar i det andra.
Det förefaller mig helt klart, att ingen människa blir frälst av eget initiativ. Om inte Gud skapar tro genom evangelium, då har vi helt enkelt inte förmågan att gensvara på rätt sätt på hans kallelse. Ingen kommer till Gud utan att först ha blivit dragen dit.
Dock är det så, att även om Gud av nåd ger oss förmågan att säga ja till honom, så tar han inte samtidigt ifrån oss vår förmåga att säga nej. Detta gäller både själva frälsningen, och sedan också i efterföljelsen. Vi kan välja att göra det Gud kallar oss till och visar oss, eller vi kan välja att gå vår egen väg. De här små valen ställs vi inför dagligen.
I det förra fallet finns vi i Guds aktiva vilja, i det senare i hans tillåtande vilja, men det är i det första fallet som Guds vilja verkligen sker i våra liv! Och här är både Jesus och apostlarnas undervisning kristallklar: vi ska söka och följa Guds den vilja, som uppenbaras i de gärningar han förutbereder för oss, det är det, som är lärjungaskap!
Samtidigt ska vi hela tiden vara medvetna om, att vi är frälsta av nåd, både vad det gäller våra synder, och vad det gäller vår livsvandring i övrigt! Hela mitt liv, allt jag gör, är ständigt i behov av att helgas genom Kristus, jag kan aldrig åstadkomma något så perfekt att det skulle duga inför Gud på något annat sätt.
Är man medveten om det, då går man fri från risken att börja räkna sig något till godo av det man gör, man går fri från perfektionismens förbannelse, den där man knappt vågar flytta fötterna av rädsla för att något ska bli fel, och man har råd att bjuda på sig själv och misslyckas! Gud älskar mig lika mycket, jag är lika mycket hans barn, fast jag står där med båda fötterna i klaveret ibland!
Vi har en perfekt biblisk sammanfattning av det här redan i GT: ”Vad annat begär väl Gud av dig, du människa, än att du gör vad rätt är, vinnlägger dig om barmhärtighet, och vandrar i ödmjukhet inför din Gud?”
Gud behöver inte våra goda gärningar, men vår medmänniska behöver dem desto mer!
För gudsförhållandet behövs bara att vi vandrar i den ödmjukheten inför Gud, att vi inser att allt verkligen är hans gåva, som vi inte klarar oss förutan – både syndernas förlåtelse, det liv han gett oss att leva, och detta, att han kontinuerligt renar och helgar sina barn!
Sen anser jag absolut att du ska slappna av! : )
Inte genom att följa din väns råd, och retirera till det som man i Sverige brukar kalla ”kyrkbänkens ämbete”, utan genom att börja dan med att be Gud leda dig i de gärningar han har berett för den dan, och sen bara se vad som händer, istället för att försöka planera en massa goda gärningar att göra! Sånt planerande brukar leda till att man börjar känna press, och det är vi inte kallade till!
Jesus säger : ”Min mat är att göra hans vilja, som har sänt mig, och att fullborda hans verk”, och på samma sätt är det hans vilja att det ska vara mat för oss att tjäna honom! Ingen press, ingen stress, ingen fördömelse! Mat, det är något som ger näring och välbefinnande, mat, det är något som bygger upp, inte sliter ut!
Ber man den bönen uppriktigt, då är det en bön efter Guds vilja, som han mer än gärna besvarar!
Till exempel genom att han gör så, att man börjar tycka bättre om sin medmänniskor! Kärleken är uppfinningsrik, kärleken är spontan, den är ett effektivt motgift mot rädsla och försagdhet, och den gör inget ont mot nästan….