En ung man, en så kallad ”skribandit” ( ett finlandsvenskt uttryck, sammansatt av förkortningen för skriftskola, ”skriba”, och ett ord som är tänkt att beskriva en del konfirmandpojkars nattliga aktiviteter under skriftskollägren, alltså ”bandit”) frågade mig ärligt en gång varför jag var en kristen.
”Är det för att du är rädd för att hamna i helvetet när du dör annars? Ni säger ju att den, som tror på Jesus, kommer till himlen, och de andra hamnar på det andra stället…”
Det kändes litet deprimerande att höra, faktiskt. Alltså, att folk tror, att vi som tror på Jesus, inte har någon annan anledning att göra det, än att vi är rädda för helvetet, det tyder nog på något slags kris i både förkunnelse och kristet liv!
Men, visst har det under en del perioder i kyrkans historia varit så, att det här med evigt straff och helvetets eld har tagit väldigt stor plats i människornas föreställningar om Gud och tro.
När man ser bakåt i tiden, har t ex den söndag vi idag har kommit fram till i kyrkoåret, alltså domsöndagen, upplevts väldigt olika i olika tider, och också i olika sammanhang. Ibland har den spridit skräck, ibland glädje och förväntan, beroende på var människorna har upplevt sig stå inför den yttersta dom, som texter som Matt 25 beskriver.
Och visst hade den unge mannen rätt i att man kan ha anledning att vara rädd för tanken på den kommande domen!
Och visst hade han rätt i att det är klokast att få det rätt ställt med Gud innan domedagen kommer! Det var bara den här tanken, att detta kantänka skulle vara enda anledningen att bli och vara kristen, som kändes mörk och ensidig.
Men vi kan ju ändå börja med att ställa frågan var vi står idag, du och jag?
Har vi det klart för oss, då vet vi också om vi ska se fram mot domen med skräck, eller med en glad förväntan, som ger utrymme för många andra glada aktiviteter, medan man väntar på att få möta sin Frälsare!!
Jesus säger ju till sina lärjungar, att de ska betrakta dagen när Han kommer tillbaka som sin befrielsedag, som den dag då de blir befriade, förlösta, förvandlade, den dag då de får gå in i sin Herres glädje, in i det rike, som stått färdigt för dem sedan världen skapades!
Till de andra, de som inte vill veta av honom, säger han att det kommer att gå illa för dem, om de inte omvänder sig.
Han lämnar alltså tillsvidare dörren öppen också för dem! Det är det, som kallas nådatid. Gud ger tid, tid att tänka om, tid att byta riktning!
”Tro på Herren Jesus, så blir du frälst” säger aposteln till fångvaktaren i Filippi.
För att det löftet ska ha sin rätta betydelse för oss, behöver vi ha en aning om både vad vi blir räddade från och vad vi blir räddade till.
Skriften talar om för oss att hela världen är i den ondes våld.
Den säger också att hela jorden är full av Herrens härlighet!
I den här världen finns det vänskap och kärlek. Här finns det godhet och skönhet, här kan man hitta barmhärtighet och hjälpsamhet. Här finns gemenskap och samhörighet. Allt detta är uttryck för Herrens härlighet.
Men om man skulle ta bort allt detta från jorden, vad blir då kvar? Fiendskap och hat, misstänksamhet och ondska, fulhet och förvridenhet, grymhet och egennytta, ensamhet och övergivenhet. Det är vad den onde fyller världen med, med benägen hjälp från den fallna mänsklighet som befolkar den.
I nästa tillvaro, den som kommer efter fysisk död och evig dom, där är inte de båda rikena längre synliga på samma ställe som nu. Där är de åtskilda. Inget ont eller orent kommer någonsin att komma in i Guds Rike, inte heller kommer något av Guds härlighet att mildra tillvaron på det andra stället.
Vi kan alltså se oss omkring i den värld vi nu lever i, och ställa oss frågan i hurudan värld vi vill tillbringa vår evighet!
Vi har en svag spegling från båda rikena här och nu, tillräckligt för oss att se, tillräckligt för att vi ska kunna välja. En svag spegling, säger jag, för i nästa tillvaro, där kommer både det onda och det goda, härligheten och eländet, att vara så många gånger om förstärkt att vi inte ens kan göra oss någon föreställning om det.
Det liv jag vill leva i nästa värld, det kallas jag att leva i redan i den här! Det är det, som är kristet liv!
Jag försökte förklara för konfirmandpojken, att jag inte är kristen bara för att slippa undan förtappelsen.
Jag är en kristen för att Jesus är en så mycket bättre Herre att tjäna än den onde, för att det liv han låter mig leva är ljus och kärlek, värme och barmhärtighet, och det är det livet vi människor är gjorda för!
Jag är en kristen för att få leva himlen, inte bara för att undgå helvetet!
Den som följer uppmaningen att tro på Herren Jesus, han kan se fram mot dagen då Jesus kommer tillbaka med förväntan och glädje. Jesus har ju sagt att den som tror på honom inte kommer under någon dom, utan har övergått från döden till livet, och det till ett liv som är så mycket mer levande än det vi har nu, att vi inte kan tänka eller föreställa oss något sådant!
Det är inga märkvärdiga saker som krävs för att vår himmelske Fader ska öppna himlaporten för ett människobarn. Han vill ju att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen, Han har inte behag till någon syndares död, han vill att syndaren ska omvända sig och få leva!
Det räcker med att vi tar emot den Han sänt, Jesus!
Och det gör man genom enkelt säga till Honom: ”Jesus, jag är en syndare, och jag behöver förlåtelse, jag behöver få bli född på nytt, jag vill vara din lärjunge här på jorden, och jag vill få tillbringa evigheten tillsammans med Dig! Så nu ber dig att ta hand mig och mitt liv, och jag bekänner dig som Herre och Frälsare!”
Men för den som vägrar erkänna sin synd som synd, den som vägrar omvända sig, den som inte anser sig behöva varken förlåtelse eller frälsning, den som struntar i Guds bud om att älska Honom över allt och sin nästa som sig själv, och kanske rentav förnekar att det alls finns någon Gud, eller något sådant som synd, för en sådan människa kan slutet bara bli ett: De kommer att bli straffade med evigt fördärv, bort från Herrens ansikte och Hans härlighet och makt.
Dörren stod öppen för dem, men de vägrade gå in.
Den, som har det så ställt, har all anledning att tänka på den kommande domen med skräck!
Och jag hoppas verkligen att de skulle göra det ofta, att de skulle ligga sömnlösa om nätterna och fundera! Det skulle kanske kunna få dem att börja tänka om!
Alla kommer nämligen att ställas inför Herren Jesus på domens dag, om de sen vill det eller inte. Jesus är Herre över allt och alla, oberoende om de tror eller inte tror, vill underordna sig eller gör uppror, erkänner eller förnekar. Gud är ingen subjektiv idé, som bara finns för dem som omfattar den. Kristus är verkligheten själv!
En gammal god vän till mig dog igår för några år sedan. Vi råkade då befinna oss på samma ställe, och när sjukdomsattacken kom blev det så att jag transporterade honom i min bil tills vi mötte ambulansen. Han dog bara några minuter efter att ambulanspersonalen hade tagit hand om honom.
Jag minns fortfarande det märkliga uttrycket i hans ansikte de sista minuterna där i min bil.
Där fanns ingen skräck. ingen dödsångest. Ont hade han i bröstet, men i hans ögon fanns en slags förundran, en slags gryning, svår att beskriva. Jag tror han visste att han var på väg att bryta upp från det här jordelivet, och som den varmt troende Jesu lärjunge han var kände han ingen fasa inför detta.
Samme Herre, som han tjänat här, var han nu på väg att möta på andra sidan, och det mötet innebar för honom bara glädje, bara frihet, bara förlossning från alla de begränsningar, som livet i denna fallna värld lägger på oss!
Sådana sista minuter önskar jag själv att få när det blir min tur att lägga av mig mitt fysiska skal, sådana sista minuter skulle jag unna varje människa!
Den eviga elden, som dagens text från Matt 25 talar om, den är tillredd åt Djävulen och hans änglar.
Gud har gjort frälsning åt mänskligheten, så att ingen människa skulle behöva hamna där!
Outsägligt tragiskt är det att så många människor ändå dömer sig själva till en evighet skilda från Gud, när det finns frälsning och förlåtelse att få för var och en som vill…