Då och då brukar jag påminna mina åhörare om vad det är för slags människor vi tycker är skärpta, smarta, och allmänt vettiga. Det är i allmänhet fråga om sådana, som tycker som jag! Vilket ju är helt naturligt – inte vill vi ju gärna tänka om oss själva att vi har korkade åsikter! Sen kan man ju nån gång också stöta på personer, som har formulerat sina tankar så tydligt, att man kan känna igen sig i dem, även om man själv aldrig skulle kunna argumentera lika briljant för dem, och kanske inte ens lyckats tänka dem så färdiga, att det skulle kunna kallas en åsikt.
En sådan upplevelse har jag haft de senaste veckorna. Jag hittade nämligen Georg Henrik von Wrights ”Myten om framsteget” för femti cent på ett loppis, och plockade den med mig, bokgalen som jag är. Jag hade egentligen inga större förväntningar på den – inte väntar ju sig en vanlig människa att begripa så mycket av vad en filosof i von Wrights klass skriver, men till min förvåning märkte jag sen, att han ju faktiskt skriver på en nivå, som till och med jag begriper litet av!
Jag har i långa tider sett, att det här med ständig tillväxt är vansinne. Inte kan man ju ha oändlig tillväxt på ett begränsat område! I ”Myten om framsteget” är dock problematiken behandlad så djupt och grundligt att man baxnar. Det blir lättare att förstå, att mänskligheten blint rusar vidare in i en återvändsgränd, där vi håller på att förstöra våra egna livsbetingelser, och redan har skapat en livsmiljö, som vi inte är gjorda för, och som resulterar i ett allt större antal människor, som lever i ett tillstånd av ständig trötthet, när man får en beskrivning av den utveckling i våra tankar och föreställningar, som lett fram till detta!
Om vår tids mantra är tillväxt, så är den filosofi, som mantrat grundar sig på, just myten om framsteget.
Von Wright delar upp myten om framsteget i två delar: myten att framsteg ger makt, och myten om att framsteg ger lycka.
Om jag förstår honom rätt, menar han i princip att den typ av framsteg vi uppnår genom vetenskap och teknik i långa loppet är jämförbara med han, som gladde sig över att han genom att uppfinna sågen skaffat sig makt att såga av grenen han satt på – en makt, som han hade mått bättre av att vara utan.
Hur man ska definiera lycka är en svår sak. Författaren konstaterar, att även om vår teknologi har gett oss en viss begränsad makt över naturen, och därmed temporärt ökat vårt materiella och fysiska välbefinnande, så är det inte alls sagt att vi för den skull är lyckligare nu än förr, och dessutom vet vi inte om våra framsteg i långa loppet ens kommer att innebära att dessa positiva effekter består, när tillväxten passerat den nivå, som planeten klarar av, och de negativa effekter på natur och social ordning, som då blir följden, måste tas med i beräkningen.
Den tanken hade jag tänkt tidigare, den är ju en naturlig följd av att man ifrågasätter myten om ständig tillväxt!
Men är allt detta egentligen något nytt? Var det inte en falsk föreställning om att framsteg och utveckling skulle ge makt och lycka, som låg till grund för människornas fatala beslut att börja bygga Babels torn? Och var det inte den falska föreställningen om att kunskapen skulle ge makt och lycka, som till grund för det ännu mer fatala beslutet i Eden?
Jag håller inte med om allt, som von Wright skriver. Han ser en motsättning mellan att hålla Guds Ord i ära och vara en fri människa, fri i betydelsen fri att utforska skapelsen, som jag från min ståndpunkt inte ser att skulle existera. Förmodligen beror detta på att han förväxlar den medeltida kyrkans motstånd mot naturvetenskapens upptäckter med Guds vilja för oss människor.
Han menar att i sanningsfrågor har det mänskliga förnuftet övertagit Guds plats, och ger därmed uttryck för den ateistiska humanismens hållning. Att en annars så klok karl som von Wright inte vill inse, hur totalt det mänskliga förnuftet kommer till korta i just sanningsfrågor, är förvånande, men alla har vi våra blinda fläckar.
Ändå gav hans bok mig flera aha-upplevelser, och jag är glad att jag tog mig tid att läsa den!