Det är en sån där text som till att börja med är rätt rolig, men när man lyssnat några gånger kommer där fram en väldigt allvarlig underton, en känsla av att författaren har känt sig sig rätt desillusionerad, när han skrev den!

”Farbror doktorn är en luring, en riktig luring,

farbror doktorn är en luring, och det är vi allihop…

han skriver ut ett papper att du är vid full vigör

nästa dag så kan det hända att du faller ner och dör

Politikern är en luring…

han lovar guld och gröna skogar om du gör så han får makt

efter valet har han sedan glömt vad han har sagt

Generalen är en luring…

han eldar på med floskler när armeerna drar ut

men själv han går och gömmer sig så snart det osar krut

Och så vidare i samma stil…

Men visst har han en en poäng! Vi känner igen oss, och det är det som gör visan så rolig – och sedan så allvarsam.

Han har en poäng speciellt i det han säger att vi luras allihop och överallt.

Det tål att funderas vidare på. Vad händer med oss, vad gör det med oss, när det är så mycket luringar och lögner i farten?

Grundförutsättningen för gemenskap är att vi vandrar i ljuset. Det talar aposteln Johannes om för oss i sitt första brev.

Lögn är mörker, så den måste vi avstå, just avstå, ifrån, innan någon verklig gemenskap blir möjlig!

Men säger man rent ut som det är,  finns det knappast någon synd det tas mer lätt på än just lögnen i de kristna sammanhangen – det skulle vara fortkörning då.

Det förekommer både vita lögner, smålögner, nödlögner, halvsanningar, vinklingar, överdrifter och bagatelliseringar ibland oss kristna.

För att inte tala om skvaller och ryktesspridning! Men inte tycks vi ta den saken så allvarligt, inte att döma av hur den – just det – bagatelliseras.

Själv har jag någon gång undrat om jag faktiskt blev född med en lögn i munnen.

Visst var det problem t ex med att sluta svära och sluta röka när jag blev frälst (däremot hade jag inga större problem med att sluta supa, tack och lov för det), men det gick ändå relativt lätt jämfört med att lära sin mun att tala sanning! Den saken får jag fortfarande jobba med, fyrtiosex år senare!

Jag undrar, och har många gånger undrat, är vi alls medvetna om hur fruktansvärt destruktiv lögnen är?

Att den river ner gemenskap och förstör relationer ungefär på samma sätt, som en grävskopa med rivningsklot river ett hus?

Ta ett gift par som exempel.

Hustrun kommer på sin man med att ljuga för henne. (Eller tvärtom)

Första gången känns det jobbigt, men det går att gå vidare, och ändå på något sätt lita på den andre.

Efter femte gången börjar hon redan halvt omedvetet undra om det hon får höra är sant eller inte, vad han än säger, och efter tjugonde gången litar hon överhuvudtaget inte alls på honom längre.

Där dog den relationen. Man kan nämligen inte ha en nära relation till någon man inte kan lita på!

Eller vi kan ta en pastor eller predikant som exempel.

Vad händer med hans möjligheter att verkligen leda sin församling, vara en herde, efter att folket kommit på honom med att ljuga för dem, eller undanhålla dem saker de borde ha fått veta, eller bara med att lova saker utan att hålla dem? Det sistnämnda är också ett slags lögn!

Lögn äter förtroende. Misstroendet kommer i stället.

Misstroendet äter i sin tur relationer. Vilket leder till ensamhet. Ensamheten äter människor.

Alltså är lögnen en människoätare!

Men ser vi vad lögnen kommer att leda till, när vi frestas att ljuga?

Det kan vara väldigt frestande att fiffla med sanningen. Lögnen erbjuder kortsiktig vinst!

Man kan slingra sig undan obehagligheter, man kan framstå i en litet bättre dager, eller man kan bara rätt och slätt själv för stunden känna sig litet bättre – det sistnämnda när man får sitta och prata litet bajs om någon, som inte är närvarande! (Förtal och skvaller innehåller alltid lögn – fjädern är nämligen alltid på väg att bli höna i de sammanhangen!)

Ofta är det rädsla som är drivkraften bakom lögnen.

Man är rädd för vad som ska hända om sanningen kommer fram, vad andra ska tänka och säga om en, och man är orolig för hur man månne ska bli bemött i fortsättningen, om man låter fasaden falla!

Kanske man är rädd för att bli utfrusen, om man inte håller med om det som majoriteten tycker, och så håller man med, med ord eller genom att vara  tyst, fast man vet att det går fel.

Ibland byter vi till och med åsikt när vi byter sällskap, allt för att med lögnens hjälp lyckas vara så många som möjligt till lags!

Men blir det någon gemenskap av sådant??

Visste du att ”fasadkristendomens” vackra utsida är byggd av lögner?

Ett tag var det populärt att predika mot fasadkristendom, och det talades mycket om hur vi borde lägga av våra vackra masker.

Vi sträckte oss rentav så långt att vi talade om hyckleri i det sammanhanget.

Men låt oss nu tala ren svenska. Hyckleri är lögn!

Jesus definierar Djävulen som ”Lögnens fader”.

Han säger att när den onde talar lögn, då talar han av sitt eget.

All frestelse är lögn.

All trolöshet är lögn.

En halv sanning är en hel lögn.

I botten på allt ont finns en lögn!

Därför är detta minst av allt något att ta lätt på!

Vi släpper in den ondes påverkan i våra liv, vi ställer oss på hans mark, och hjälper till i hans förstörelseverk, när vi tar till lögnkryckan i våra liv.

Sanningen församlar. Den leder till gemenskap mellan dem, som vill ha med sanningen att göra.

Lögnen förskingrar. Den leder till ensamhet och självupptagenhet.

”Den som inte församlar med mig, han förskingrar”, säger Jesus.

Det går så lätt att snabbt att bli en temporär förskingrare i det andliga, medan det kräver en viss självövervinnelse att låta bli.

Varenda gång en kristen avstår från att ta till en lögn, tar han upp sitt kors för att följa Jesus.

Det är vad vi är kallade att göra…

La Rocherfoucauld står som upphovsman till den visheten, och jag finner inga större fel på den. Vi har många knep, vi människor, både för att lura andra, och för att lura oss själva.

Jag minns annars, på tal om att bekänna små brister, att jag någonstans har läst att Luther, under sin tid i kloster, emellanåt kunde bikta sig upp till fem timmar om dagen, medan han bekände alla möjliga inbillade synder, tills hans biktfader till slut i desperation utbrast: ”Människa, Gud är inte vred på dig, det är du, som är vred på Gud!”

Och det var väl så, att den unge Martin i sina desperata försök att på de egna gärningarnas väg hitta en nådig Gud hade blivit tämligen frustrerad över att alla hans fastor och böner och bekännelser inte gett önskat resultat – frustrerad på en Gud, som inte gav den respons han hade förväntat sig.

Det är onekligen betydligt lättare att föra sina medmänniskor bakom ljuset än att lyckas lura Gud….

Jag minns den min jag en gång fick se, när någon vid kyrkkaffet  hade berömt min stora bibelkunskap, och jag som svar på det berättade hemligheten med att få folk att tro att man kan bibeln utantill: man lär sig en tjugo – trettio bibelverser utantill, och sen ser man till att citera dem vid lämpliga tillfällen! Sen kommer omgivningen att tro att man kan betydligt fler än vad man i verkligheten har lärt sig!

Det finns många saker man kan göra för att få andra att tro att man är något annat och bättre än man i verkligheten är.

Alla har de det gemensamt att de bygger på lögn, och således är något vi har lånat av den onde. Och han har hög ränta på det han lånar ut, så det är bäst att akta sig! Här om någonstans gäller det, som Skriften säger: ”Låntagaren blir långivarens slav!”

Då fanns där en färja i stället – ett eländans flytetyg, som hade en märklig förmåga att alltid befinna sig på andra sidan, när man än kom ner till färjfästet!

En kväll i sena mars för sisådär en trettio år sedan, när jag kom jäktande ner till färjan, redan försenad på väg till bibelstudium i Björköby, var färjan dock inte på andra sidan.

 Den hade i stället just lagt ut, på väg mot andra sidan!

Det är såna gånger man skulle svära, om man inte vore kristen och predikant.

Är man kristen och predikant har man bara lust att svära…

Nå, när färjan äntligen kom sniglande tillbaka, hade jag redan hunnit beräkna tider och kilometrar, och kommit fram till att eftersom jag var första bil på färjan, skulle jag också vara första bil av färjan, och hade alltså fortfarande chans att nätt och jämt hinna i tid.

När jag satt där i pole position, och färjan närmade sig land, startade ynglingen bredvid sin gamla Volvo och började varva motorn. Helt klart var han inställd på att det var han, som skulle först av färjan!

 Solen stod just i grantopparna, och lyste rakt i ögonen på mig, och fast jag fällde ner solskyddet, var vindrutan så repad och dålig att jag knappt såg något. Men det röda trafikljuset såg jag, det som slocknar när man får börja köra av färjan!  Så jag satt med ettan i och foten på kopplingen, beredd att rivstarta och försvara min rättmätiga plats i täten av färjkön!

Så slocknade rödljuset och jag rev iväg. Hann nätt och jämt få i tvåan, sen kom en ryslig krasch, och plötsligt hade jag vindrutan i knät! Rödljuset hade nämligen slocknat innan bommen började lyftas, och jag hade inte sett den, solbländad som jag var.

 Jag har aldrig sett så många glada människor komma körande av en färja som den dagen.

Jag har heller aldrig önskat så många glada människor dit pepparn växer som den dagen…

Nå, jag körde ut till Björköby, parkerade bilen så att vindrutan inte skulle synas, och höll mitt bibelstudium. Ingen där märkte något, så jag behövde inget förklara , tack och lov för det, men sedan skulle jag ju hem!  Hur skulle jag få det här förklarat för min hustru därhemma utan att framstå som en fullkomlig idiot??

 På hemvägen satt jag alltså och snickrade på dårens försvarstal.

Det var naturligtvis den där människan, som jag träffat i Vasa,  och som hade pratat och pratat, så att jag aldrig hade kommit loss från honom nån gång, som bar skulden. Annars hade jag ju hunnit med den tidigare färjan, och inget av det här hade hänt!

Och så var det den där spolingen i Volvon, som försökte tränga sig först, och tvingade mig att gasa på extra, det var hans fel!

Hade han haft vett att vänta på sin tur hade ju allt gått bra!

Och sen var det solen, och den dåliga vindrutan, det var naturligtvis solen, som ställt till det! Hade inte vindrutan varit så dålig hade jag ju sett bommen i tid!

För att inte tala om den mentalt retarderade person, som konstruerat färjautomatiken så, att rödljuset slocknade innan bommen var lyft!

Om nån bar skulden för det inträffade var det naturligtvis han!!

 Då tog den retsamma lilla inre rösten till orda: ”Och vad håller du på med egentligen? Sanningen är att du körde, fast du inget såg. Om man inget ser, då ska man inte köra. Något mer finns inte att säga om det här!”

 Inte kan jag påstå att jag omedelbart  kände någon större glädje över detta nåderika tilltal, men det ledde i varje fall till ett skrotat försvarstal, och i förlängningen till en hel del tankar!

 Ett av de vanligaste redskap vi tar till, när det egna ansiktet ska räddas, det är lögnen.

Vi urskuldar oss.

Vi skyller från oss.

Vi vitmålar oss.

Vi vinklar till våra beskrivningar, så att de omständigheter som talar för oss förstärks, och det som talar mot oss bagatelliseras.

Är vi i konflikt med någon, då är det motståndaren, som blir prydd med horn och bockfot.

Själv är man den stackars oskyldigt lidande.

Till och med sedan man har insett att man har fel, kan det vara otroligt svårt att erkänna det!

Det erkännandet innebär nämligen en förlust av styrka och position!

 Då kan man ju fråga för vem det är så viktigt, detta med att inte tappa ansiktet i något avseende.

Är det den nya skapelsen i Kristus, som är så noga med den egna äran?

Eller är det gamle Adam, som är ute och letar fikonlöv?

 Sanningen ska göra oss fria. Inte mot sanningen, endast för den, förmår vi något!

Sanningen är ett sånt välsignat redskap i Herrens hand, vad det gäller att plocka av oss falsk styrka! Och då är det inte enbart fråga om sanning som läromässigt begrepp, utan också om sanning i motsats till synd och lögn!

”Sådant ska ert tal vara, att ja är ja och nej är nej. Vad därutöver är, det är av den onde! ”