”Vi bara luras, vi bara luras luras, allihop och överallt”, sjöng Stefan Demert för något decennium sedan i sin lilla visa ”Luring”.
Det är en sån där text som till att börja med är rätt rolig, men när man lyssnat några gånger kommer där fram en väldigt allvarlig underton, en känsla av att författaren har känt sig sig rätt desillusionerad, när han skrev den!
”Farbror doktorn är en luring, en riktig luring,
farbror doktorn är en luring, och det är vi allihop…
han skriver ut ett papper att du är vid full vigör
nästa dag så kan det hända att du faller ner och dör
Politikern är en luring…
han lovar guld och gröna skogar om du gör så han får makt
efter valet har han sedan glömt vad han har sagt
Generalen är en luring…
han eldar på med floskler när armeerna drar ut
men själv han går och gömmer sig så snart det osar krut
Och så vidare i samma stil…
Men visst har han en en poäng! Vi känner igen oss, och det är det som gör visan så rolig – och sedan så allvarsam.
Han har en poäng speciellt i det han säger att vi luras allihop och överallt.
Det tål att funderas vidare på. Vad händer med oss, vad gör det med oss, när det är så mycket luringar och lögner i farten?
Grundförutsättningen för gemenskap är att vi vandrar i ljuset. Det talar aposteln Johannes om för oss i sitt första brev.
Lögn är mörker, så den måste vi avstå, just avstå, ifrån, innan någon verklig gemenskap blir möjlig!
Men säger man rent ut som det är, finns det knappast någon synd det tas mer lätt på än just lögnen i de kristna sammanhangen – det skulle vara fortkörning då.
Det förekommer både vita lögner, smålögner, nödlögner, halvsanningar, vinklingar, överdrifter och bagatelliseringar ibland oss kristna.
För att inte tala om skvaller och ryktesspridning! Men inte tycks vi ta den saken så allvarligt, inte att döma av hur den – just det – bagatelliseras.
Själv har jag någon gång undrat om jag faktiskt blev född med en lögn i munnen.
Visst var det problem t ex med att sluta svära och sluta röka när jag blev frälst (däremot hade jag inga större problem med att sluta supa, tack och lov för det), men det gick ändå relativt lätt jämfört med att lära sin mun att tala sanning! Den saken får jag fortfarande jobba med, fyrtiosex år senare!
Jag undrar, och har många gånger undrat, är vi alls medvetna om hur fruktansvärt destruktiv lögnen är?
Att den river ner gemenskap och förstör relationer ungefär på samma sätt, som en grävskopa med rivningsklot river ett hus?
Ta ett gift par som exempel.
Hustrun kommer på sin man med att ljuga för henne. (Eller tvärtom)
Första gången känns det jobbigt, men det går att gå vidare, och ändå på något sätt lita på den andre.
Efter femte gången börjar hon redan halvt omedvetet undra om det hon får höra är sant eller inte, vad han än säger, och efter tjugonde gången litar hon överhuvudtaget inte alls på honom längre.
Där dog den relationen. Man kan nämligen inte ha en nära relation till någon man inte kan lita på!
Eller vi kan ta en pastor eller predikant som exempel.
Vad händer med hans möjligheter att verkligen leda sin församling, vara en herde, efter att folket kommit på honom med att ljuga för dem, eller undanhålla dem saker de borde ha fått veta, eller bara med att lova saker utan att hålla dem? Det sistnämnda är också ett slags lögn!
Lögn äter förtroende. Misstroendet kommer i stället.
Misstroendet äter i sin tur relationer. Vilket leder till ensamhet. Ensamheten äter människor.
Alltså är lögnen en människoätare!
Men ser vi vad lögnen kommer att leda till, när vi frestas att ljuga?
Det kan vara väldigt frestande att fiffla med sanningen. Lögnen erbjuder kortsiktig vinst!
Man kan slingra sig undan obehagligheter, man kan framstå i en litet bättre dager, eller man kan bara rätt och slätt själv för stunden känna sig litet bättre – det sistnämnda när man får sitta och prata litet bajs om någon, som inte är närvarande! (Förtal och skvaller innehåller alltid lögn – fjädern är nämligen alltid på väg att bli höna i de sammanhangen!)
Ofta är det rädsla som är drivkraften bakom lögnen.
Man är rädd för vad som ska hända om sanningen kommer fram, vad andra ska tänka och säga om en, och man är orolig för hur man månne ska bli bemött i fortsättningen, om man låter fasaden falla!
Kanske man är rädd för att bli utfrusen, om man inte håller med om det som majoriteten tycker, och så håller man med, med ord eller genom att vara tyst, fast man vet att det går fel.
Ibland byter vi till och med åsikt när vi byter sällskap, allt för att med lögnens hjälp lyckas vara så många som möjligt till lags!
Men blir det någon gemenskap av sådant??
Visste du att ”fasadkristendomens” vackra utsida är byggd av lögner?
Ett tag var det populärt att predika mot fasadkristendom, och det talades mycket om hur vi borde lägga av våra vackra masker.
Vi sträckte oss rentav så långt att vi talade om hyckleri i det sammanhanget.
Men låt oss nu tala ren svenska. Hyckleri är lögn!
Jesus definierar Djävulen som ”Lögnens fader”.
Han säger att när den onde talar lögn, då talar han av sitt eget.
All frestelse är lögn.
All trolöshet är lögn.
En halv sanning är en hel lögn.
I botten på allt ont finns en lögn!
Därför är detta minst av allt något att ta lätt på!
Vi släpper in den ondes påverkan i våra liv, vi ställer oss på hans mark, och hjälper till i hans förstörelseverk, när vi tar till lögnkryckan i våra liv.
Sanningen församlar. Den leder till gemenskap mellan dem, som vill ha med sanningen att göra.
Lögnen förskingrar. Den leder till ensamhet och självupptagenhet.
”Den som inte församlar med mig, han förskingrar”, säger Jesus.
Det går så lätt att snabbt att bli en temporär förskingrare i det andliga, medan det kräver en viss självövervinnelse att låta bli.
Varenda gång en kristen avstår från att ta till en lögn, tar han upp sitt kors för att följa Jesus.
Det är vad vi är kallade att göra…