Om gudsbild och Guds löften

Då och då får jag frågor om Gud – frågor som rör vem Han är, hurudan Han är, vad Han har lovat, vad Han inte har lovat, och så vidare.

Och minsann har jag funderat själv på de sakerna! Det är inte lätt att veta hur mycket – eller litet – man har fattat, och sist och slutligen är jag inte säker på att jag har så värst mycket bättre uppfattning om vem Gud är, än en myra, som sitter och studerar min stortånagel, har någon uppfattning om vem jag egentligen är.

För ett bra tag sedan, när jag var i bön, fick jag följande tanke: ”Jag är inte den du tror att jag är!”
Sånt får ju en att fundera litet extra, och också att tänka en gång till på sådant i Skriften, som man kanske har glidit förbi litet för snabbt!

 

Inom den ortodoxa kyrkan är man, vad jag har förstått, av den meningen, att man egentligen bara kan säga något om vad Gud inte är.
Att definiera Gud enbart i negationer känns inte speciellt tillfredsställande för oss kunskaps- och informationsinriktade västerlänningar, men de ortodoxa syskonen har en poäng, ändå!

Vad vi människor, ytterst begränsade varelser som vi är, kan veta om Gud, det är vad han har uppenbarat för oss om sig själv, inget annat.
Detta innebär naturligtvis då, att vi inte ska gå och inbilla oss att vi vet allt om Gud!

Att vi ändå många gånger tycks tro alltför stort och mycket om våra insikter i Guds natur och egenskaper, det beror på vår ovilja att erkänna vår begränsning.

När människan vet lite grann om något, är hon i allmänhet beredd att dra långtgående slutsatser på basis av alltför litet fakta, och hon är bara alltför beredd att förenkla saker för att få den lättare hanterbara!

Kanske det värsta av allt just i det här sammanhanget är den egenheten,  att människokrypet bedömer allt utifrån sig själv.

När folk  pratar med sin katt som om katten vore en människa, i sin fantasi ger katten mänskliga drag, kallar vi detta antropomorfi.

Man bedömer halvt omedvetet katten utifrån sig själv – förstås finns där också ett element av önsketänkande med, och trovärdigheten i slutsatser som baseras på önsketänkande kanske inte behöver någon närmare kommentar.

 

När den här tendensen smyger sig in i teologin, om den sedan är av det hemmagjorda eller det akademiska slaget, blir resultatet att vi i våra föreställningar ger Gud mänskliga drag, och därigenom skapar Gud till vår avbild.

Vi vill ju instinktivt ha en Gud, som vi kan begripa oss på, förutsäga, och i förlängningen också behärska och manipulera… ”få bönesvar av”, brukar det visst heta.

Nå, Jesus säger att den som har sett honom har sett Fadern, så visst har Gud visat oss en hel del om sig själv!

Att ta det till sig är dock inte så enkelt alla gånger, för vi har alltid på ett filter, när vi ska ta till oss information.

Det filtret består av vår personliga uppsättning av så kallade självklarheter, samt allt vi tidigare inhämtat och anser vara riktigt, plus alla våra förutfattade meningar.

Om den nya informationen inte stämmer överens med det vi redan har, då är vi helt enkelt blinda för den!

Jag har läst evangelierna massor de senaste åren, för jag tror att den Jesus, som vi möter i evangelierna, inte till alla delar är den Jesus, som vi i allmänhet framställer i predikningar och böcker!

Jag söker efter den Jesus som Är, inte den småtrevliga variant, som vi har fixat till på basis av ett knippe av de snällare texterna… och det här leder mig hela tiden tillbaka till Gamla testamentet, de skrifter som Jesus säger att i sin helhet vittnar om honom.

Knepigt, inte sant, att han säger så, samtidigt som vi kristna idag kommer att tänka på en handfull texter från Jesaja och Sakarja, och inte desto mer, när vi tänker på Jesus i GT!

Här har vi uppenbarligen en rätt ordentlig blind fläck!
Jag tror detta beror på att Jesus i GT – och i NT med, för den delen – inte är den som vi har gjort åt oss, lärt ut åt varandra, gett i arv åt varandra.

Vår hemgjorda bild skymmer delar av den riktiga, för den är så att säga först på plan, vi har den redan, när vi själva börjar läsa Bibeln!

Jag blir mer och mer övertygad om att Gud är GT:s Gud.

Att Jesus är GT:s Gud.

Jag märker allt tydligare, att NT, när man läser det lösryckt från GT, aldrig kan ge en lika rättvisande bild av vem Gud är, som hela Bibeln ger.

 

Det finns bara ett ställe där hela bilden av vem Gud är, så långt han visar sig för oss människor i den här tiden, finns samlad, och det är på Golgata.

Vem är det som handlar på Golgata? Svar: Gud, och bara Gud.

Det som händer där är exakt vad Gud har planerat, beslutat och verkställer.

Golgata är helighet. Först och mest av allt helighet.

GT:s Gud är totalt närvarande på Golgata i vreden över synden, i verkställandet av dödsdomen över syndarna.

GT:s Gud är totalt närvarande där i sin totala identifikation med sitt avfallna folk, det som får honom att klaga över Israel som en bedragen äkta man sörjer över sin otrogna hustru.

GT:s Gud finns där i den totala kärlek som är villig att, trots allt som har varit, göra allt för att föra den otrogna, avfallna, tillbaka till sig.

 

Och det är i detta, att allt som görs är så  totalt, så helhjärtat, detta ”Jag Är”, som något av det viktigaste vi kan veta om Gud kommer fram.

Det finns inget halvhjärtat, inget tveksamt, ingen obeslutsamhet, ingen osäkerhet i Gud.

Det finns ingen kompromiss, ingen tolerans i Gud!

Han är ljus, och inget mörker finns i Honom.

Jesus lärde lydnad genom sitt lidande, och Gud är den som utan kompromisser och falskt medlidande fostrar sina barn, för att vi ska få del i hans helighet, bli hela, så som Han är hel!

 

Nutidskristna vill ofta ha en gud, som står på tå för att hjälpa dem att bli ”lyckliga”, men det blir då bara en gud med litet g, en gud som är en projektion av våra egna önskningar och begär.

Vi har skapat hela teologier, som går ut på hur vi ska få ut mesta möjliga av vår kristendom här i livet, mesta möjliga efter ett totalt världsligt sätt att bedöma, alltså.

Men gudsfruktan är inte, och har aldrig varit tänkt att vara något medel till vinning här i den här världen!

Jesus var, och är fortfarande, full av två saker: nåd och sanning.

Man kan säga att Livets Bröd är bakat på nåd och sanning.

Människan skulle vilja spotta ut sanningen och svälja nåden, men då kommer man aldrig att möta nåden annat än på ytan, och risken är stor att man blir en stengrundsmänniska, som grönskar en stund, och sedan vissnar när det kärvar till sig.

 

Guds sanning dödar mig, Guds nåd gör mig levande.

Gud kompromissar inte, så att han lägger litet from yta på mig, och låter bli att störa mig på djupet.

Han har mer långtgående målsättningar med sina barn, än att låta oss leva lyckliga här på jorden i alla våra dagar!

 

Så vad är Gud inte? Vad vill han inte ge?

Han är inte som vi, han tänker inte som vi människor.

Vi kompromissar, Gud gör det inte.

Vi är toleranta, Gud är det inte.

Vi vill bli lyckliga utan att bli störda, medan Gud vill ge oss del i sin helighet.

Vi vill hitta mening i att leva våra liv, Gud vill ge oss sitt liv att leva.

Vi vill bli goda i oss själva, men Gud vill inte göra oss goda, han vill kanalisera sin godhet genom oss, vilket är något helt annat!

Vi vill ha framgång och vara starka, men Gud vill låta sin kraft fullkomnas i vår svaghet.

Vi vill ha makt och inflytande, men Jesus kom för att tjäna, och befaller oss att göra detsamma.

Och så vidare. På punkt efter punkt visar det sig, att Guds tankar inte är som våra tankar, och att Guds vägar inte är som våra vägar.

 

Gud bevarar alltså sin helighet, bevarar sitt Jag Är, i allt han gör, och vad det än är fråga om.
Han är helig. Han är evig. Han är oföränderlig.

Vi gör stort nummer av att Gud är kärlek, utan att närmare reflektera över vad detta innebär.

Vi bildar oss en uppfattning om vad Guds kärlek är genom att tänka på mänsklig kärlek, (antropomorfin igen) och får som resultat en diffus mental bild av en klump av sentimentala romantiska känslor.

Precis som om Guds kärlek skulle ha något att göra med det man hittar i ”Mitt livs novell”!

Guds kärlek, sådan Bibeln framställer den, handlar i grunden om trofasthet, trohet, överlåtelse, och förlåtelse.

När vi uppmanas att älska Gud, är det inte i första fråga om att försöka manipulera sina känslor, så att man riktigt känner att ”o, vad jag älskar Jesus”, det är mer fråga om ett ”ske inte min vilja utan din” – vilket för övrigt, tror jag, då, när det blir sagt i Getsemane, är det tillfälle i evangelierna där Jesus uttrycker sin kärlek till Fadern som mest kristallklart!

 

När man sen tar de här tankarna vidare till vad Gud har lovat och inte lovat, kan man se ett tydligt mönster av att människorna systematiskt tolkar Guds löften på det sätt, som ska ge dem vad de vill ha, vilket leder till massor av missförstånd och besvikelser.

Guds löften ska naturligtvis tolkas som besked om vad han vill göra, för att Hans vilja ska ske!
Tar man det som utgångspunkt blir det många saker som faller på plats!

Ta nu bönelöftena till exempel.

Jesus säger att vi ska få allt vi ber om, förutsatt att vi förblir i honom och hans Ord förblir i oss.
Under de förutsättningarna ber vi nämligen om det, som han vill ska ske, vi framställer inte våra egna själviska önskningar, som ofta går stick i stäv med Guds vilja.

Det utlovas också att om vi ber om något som är efter Guds vilja, då har vi redan fått det.

Här möter vi spänningen mellan tiden och evigheten.

Lammet var slaktat före världens grund var lagd, så står det skrivet, men denna händelse manifesterades i tiden långt efter att världen skapades!

På samma sätt är alla böner, som är  efter Guds vilja, redan besvarade i himlen, men bönesvaren har ännu inte manifesterats i tiden.

Det här är lätt att säga, men jag brottas fortfarande, fyrtio år efter att jag först tänkte de här tankarna, med att försöka förstå förhållandet mellan tid och evighet…

 

Vad Gud har lovat kan dessutom delas i tre kategorier, och här blandas begreppen friskt i vår arma kristenhet.

I första avdelningen har vi sådana löften, som uppfylls helt i den här tiden.
Sedan har vi också fått sådana löften, som uppfylls till en del här, men fullt ut först efter Jesu tillkommelse.
Slutligen finns det också löften, som uppfylls först när Jesus kommer tillbaka.

 

I kategori ett har vi t ex löftet om syndernas förlåtelse åt alla som kommer till Jesus och bekänner sig vara syndare, vi har löftet om pånyttfödelse till att vara ett Guds barn för alla som tar emot Jesus, vi har löftet om att Jesus är med sina lärjungar alla dagar till tidens slut, och vi har löftet om att Fadern ska ge helig Ande åt alla som ber honom.

Där har vi också varningen om att alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus ska få lida förföljelse av något slag, och i anslutning till detta löftet om att alla som får lida för Kristi skull ska ha härlighetens Ande vilande över sig.

Där finns också löftet om att var gren i Jesus som bär frukt kommer att bli rensad för att den ska bära mer frukt.
Allt detta för att Guds vilja ska ske med och genom var och en som vill veta av Guds vilja, att människorna ska bli frälsta genom tro på Jesus.

 

I kategori två hittar man t ex löftena om fysiskt helande, ekonomiskt välstånd, beskydd mot olyckor, och annat sådant.

Det här är saker som vi får en försmak av här i tiden, men som inte kommer i sin fullhet förrän vi har fått våra uppståndelsekroppar vid Jesu tillkommelse. Gud väljer då och då att bekräfta sitt Ord genom tecken och under, men det är ingen regel!

Guds vilja är nämligen att de som kommer till tro ska komma utan påtryckningar och skrämsel, och utan morötter och lockelser, och om alla som blir kristna också automatiskt skulle bli rika, friska, vackra, unga, och lyckliga, då skulle ju varenda kotte vilja bli kristen, inte för att de vill följa Jesus, utan för att få del av förmånerna… vilket vore detsamma som att Gud hade mutat dem för att få dem med.

När vi får det himmelska arvet i sin helhet, då är ingen sjuk eller fattig längre, och ingen drabbas av olyckor och sorg, men det arvet är tillsvidare förvarat åt oss i himlen. Det måste så vara, om Guds vilja ska ske!

Vi får litet förskott då och då hit ner till den nutida kristna församlingen, men om någon lär att detta redan nu är helt och fullt vårt, då placerar han sig i samma klass som de villolärare, som på Pauli tid förfäktade att uppståndelsen redan hade skett.

 

I tredje kategorin  finns då löftena om uppståndelsen från de döda, samt löftet att de, som då ännu lever kvar på jorden kommer att förvandlas, med allt vad detta kommer att medföra för oss.

Det här är saker, som vi nu inte har kapacitet att begripa ett jota av idag.

Det finns helt enkelt ingenting i vårt medvetande, där Gud skulle kunna fästa ett svar på våra frågor om hur det ska vara i nästa värld.

Det vore som att försöka förklara för en larv hur det är att vara fjäril – fast skillnaden är förmodligen oändligt mycket större än så…

Löftet vi har fått är i varje fall att vi ska bli lika Jesus, sådana som han är, då när han kommer tillbaka!