”Vi bekänner våra små brister för att få andra att tro att vi inte har några stora!”
La Rocherfoucauld står som upphovsman till den visheten, och jag finner inga större fel på den. Vi har många knep, vi människor, både för att lura andra, och för att lura oss själva.
Jag minns annars, på tal om att bekänna små brister, att jag någonstans har läst att Luther, under sin tid i kloster, emellanåt kunde bikta sig upp till fem timmar om dagen, medan han bekände alla möjliga inbillade synder, tills hans biktfader till slut i desperation utbrast: ”Människa, Gud är inte vred på dig, det är du, som är vred på Gud!”
Och det var väl så, att den unge Martin i sina desperata försök att på de egna gärningarnas väg hitta en nådig Gud hade blivit tämligen frustrerad över att alla hans fastor och böner och bekännelser inte gett önskat resultat – frustrerad på en Gud, som inte gav den respons han hade förväntat sig.
Det är onekligen betydligt lättare att föra sina medmänniskor bakom ljuset än att lyckas lura Gud….
Jag minns den min jag en gång fick se, när någon vid kyrkkaffet hade berömt min stora bibelkunskap, och jag som svar på det berättade hemligheten med att få folk att tro att man kan bibeln utantill: man lär sig en tjugo – trettio bibelverser utantill, och sen ser man till att citera dem vid lämpliga tillfällen! Sen kommer omgivningen att tro att man kan betydligt fler än vad man i verkligheten har lärt sig!
Det finns många saker man kan göra för att få andra att tro att man är något annat och bättre än man i verkligheten är.
Alla har de det gemensamt att de bygger på lögn, och således är något vi har lånat av den onde. Och han har hög ränta på det han lånar ut, så det är bäst att akta sig! Här om någonstans gäller det, som Skriften säger: ”Låntagaren blir långivarens slav!”