”Att tala sanning är en sak, att vara hederlig en annan. Det finns människor, som kan tala tio språk, men inte kan tala sanning på ett enda av dem. De är intelligenta, men de är inte visa.”
Det här tänkespråket citerar jag från Axel Fredenholm, en man, som ägnade sitt liv åt studiet av filosofi och religioner under sökande efter livsvisdom.
Och visst är det bra om en människa ens till att börja med kan tala sanning! Som Fredenholm konstaterar, det är många, som inte ens kommer så långt, utan istället använder sina förståndsgåvor till att manipulera andra med lögn och föra dem bakom ljuset.
Men det räcker inte att bara tala sanning. Det är en bra början, men visdomen är inte därmed uppnådd. Den som talar sanning, säger det som är rätt, men inte gör rätt, är en människa med delad håg – inte helt på lögnens sida, men inte helt på sanningens sida heller!
Sanningen är nämligen inte en filosofi, inte en lära, inte en teori.
Sanningen är en person, och den personen säger inte bara ”Omfatta min lära!”, han säger ”Följ mig!”
På den vägen får man lära sig att leva sanningen, inte bara att prata den.
Och sanningen som man finner i efterföljelsen, den är ett tveeggat svärd, alltid en egg vänd mot en själv, den är instrumentet för en ständigt pågående rensnings- och reningsprocess i den, som verkligen tar det kors på sig, som kallas att vandra i ljuset… den är en levande sanning, till skillnad från den sanning människan har skiljt från livet, och förvandlat till lära och dogmer att omfatta med intellekt men inte med hjärta.