Men när lärjungarna skulle börja bära ut brödet och fiskarna till folket, uppstod det problem.

”Vi borde ordna något slags kösystem med betjäningspunkter” var det någon som föreslog. ”Det skulle fungera mycket smidigare om alla kommer och hämtar sin portion än om vi ska gå runt och dela ut!”

”Ja, och så blir det mindre jobb för oss på det sättet” sade en annan.

”Jag tänkte verkligen inte på vår bekvämlighet” svarade den förste högdraget. ”Bara på ändamålsenligheten!”

” Det här är ju ingen vanlig mat!” sade en tredje. ”Fattar ni inte, det här är ju ett underverk! Inte kan vi skyffla ut sådan mat hur som helst!

Vi behöver snyggare korgar, och kanske vi borde byta till litet mer speciella kläder själva också, och folket behöver ha dukar att breda ut på marken, så att inga smulor blir påtrampade! Och så måste vi ha koll på att alla ber rätt bordsbön!

Just därför behöver vi ordna med betjäningspunkter, så att vi kan sköta det här på ett värdigt och högtidligt sätt!”

”Kanske vi borde ta några till med oss, som hjälp” sade en fjärde och tittade betänksamt ut över den väldiga folkmängden. ”Det är ju tusentals som ska ha mat! Här finns jobb så det räcker åt tio gånger så många som vi!”

Han blev genast nedröstad av de andra. ”Det fattar du väl, att man inte kan anförtro ett sånt här heligt uppdrag åt kreti och pleti!”

”Undrar om man kunde ta upp nåt slags frivillig avgift” funderade en femte. ”Så skulle det bli litet pengar att dela ut åt de fattiga också!

Om de hade gått bort till byarna för att skaffa mat hade de ju i alla fall varit tvungna att betala för den, och nu behöver de inte ens gå nånstans!”

Genast uppstod en livlig diskussion huruvida det kunde vara försvarbart att ta betalt för ett underverk (”Men jag sade ju ”frivillig avgift”, det är väl inte att ta betalt!”), och småningom enades man om att det i varje fall var helt OK att ta en underhållsavgift för korgar, dukar och övrig rekvisita.

”Titta, där finns moln vid horisonten” sade  en sjätte. ”Vi får lov att spänna upp tält över betjäningspunkterna, om det regnar på brödet blir det ju förstört!”

”Fiskarna tål väl vatten i alla fall, de borde ju vara vana” var det någon lustigkurre som sade.

Han belönades med en förintande blick från molnspanaren.

”Vi har ett problem till” sade den sjunde. ”Jag vill inte verka prosaisk här, men har ni tänkt på vad som kommer att hända när tiotusen människor fått äta sig mätta? Vi får lov att avdela halva gänget till att gräva latringropar!”

”Vadå gräva”  sade den åttonde. ”Vi har väl inga spadar med oss här!”

”Nå, då får vi skicka någon som hämtar spadar, då!”

Alltså, verkligen!” sade den, som talat högst mot förslaget att ta in fler medhjälpare. ”Vi har faktiskt fått ett andligt uppdrag här! Jag tror inte mina öron! Hur kan ni alls tänka på såna saker! Såna här världsliga lågsintheter passar verkligen inte in här!”

”Lugna er nu, allesammans” sade den nionde. ”Vi får väl sätta igång och få det här organiserat nu! Han står ju där med femton kubikmeter mat och väntar!

Jag föreslår att vi gör så här: Två fixar dukar och korgar och kläder, två tar upp avgiften, tre hämtar spadarna och börjar gräva, två fixar tälten, två spänner upp rep så vi får nån ordning på köerna – ja, vi har ju glömt en sak! Om de ska komma och hämta maten själva, måste vi ju få ut informationen om var maten finns! En måste ta ansvar för den biten också!”

”Ja, det låter väl bra, men vem ska dela ut maten då?” undrade den tionde.

”Och hur ska vi bestämma vilka av oss som gör vad?” frågade den elfte.

”Det kan jag göra!”, sade den tolfte.

Men se, det ville inte de andra elva gå med på, för ingen ville råka ut för grävandet!

De flesta tyckte att han, som kom med förslaget om latringroparna från början, också skulle sköta om att de blev grävda, men det tyckte han inte själv. ”Jag kom ju på idén, tänk hur det hade blivit annars! Ska jag nu tvingas göra skitjobbet också?” protesterade han.

Och medan de, som skulle ha delat ut maten, planerade och diskuterade, och argumenterade och grälade, och gjorde alla förberedelser, som någon av dem alls kunde komma på, för att allt skulle bli så bra och välplanerat och under kontroll som möjligt, svälte folket stillsamt ihjäl…

Annonsen löd som följer: ”Möte lördag 19, tal, sång och vittnesbörd”.

Jaha, tänkte jag.  Och alla de som inte är några solosångare, alla de som inte är verbalt begåvade då? Vad ska de göra i församlingen, när intrycket som förmedlas är att det bara är sångarna och talarna som egentligen har något att komma med?

Så drog jag mig till minnes att jag någon gång hade hört en människa tala om något hon kallade ”kyrkbänkens ämbete”.

Hur många kristna människor har fått den tanken inplanterad, att det enda de egentligen duger till och förväntas göra i sin församling, är att snällt sitta på bänken och konsumera det, som sångarna och talarna producerar?

Församlingens sammankomster kan vara något mycket uppbyggligt och välsignat. De kan också bli infiltrerade av religiöst väsende, och ju mer det finns av den här tudelningen mellan aktiva och passiva deltagare, desto mindre finns det kvar för den helige Ande att jobba med!

Tanken var ju från början, att när vi kommer tillsammans ska var och en ha något att bidra med, och den som t ex lägger märke till en nykomling, och får honom eller henne att känna sig välkommen, har gjort en minst lika stor insats på mötet som sångaren eller predikanten!

Sedan har ju också sammankomsternas utformning sin inverkan på hur alla de, som inte precis springer ner kyrkdörrarna, betraktar oss kristna.

Det var en gång en man, ingen särdeles gudfruktig sådan, som fick ordentliga personliga problem. Han kom då på tanken att ta kontakt med en troende bekant, som vid något tillfälle försökt intressera honom för trosfrågor!

”Du har ju bra kontakt till han där uppe!  Kanske du kan lägga ett gott ord för mig, så att han hjälper mig att få som jag vill i det här? Om han gör det, kan jag rentav tänka mig att gå till en gudstjänst en söndag som tack!” Så sade han, på fullaste allvar.

Det här är det allmänreligiösa tänkesättet, så här tänker människor ofta när det blir fråga om hur man ska bära sig åt i förhållande till Gud!

”Gud gör något för mig, och så gör jag något för honom.”

”Jag ger Gud en religiös handling som offergåva, som betalning för det Han gjorde för mig.”

”De, som är religiösa, går ju och sitter av en gudstjänst i veckan, och däremellan lever de ungefär som vi andra, så tydligen är det väl det som Gud vill ha då!”

Och det är till stor del vi kristna, som hela tiden, med våra sätt att utforma det vi kallar gudstjänst, och med vårt sätt att leva mellan mötena, understöder det här tänkesättet hos dem som står utanför!

Nå, den kristne i berättelsen utbrast spontant: ”Och vad i hela friden tror du Gud har för glädje av att du går och sitter av en högmässa? Det är dig Han vill ha, inte att du går och visar dig i kyrkan en söndag!”

Den andre stod som ett levande frågetecken. Allt han sett av kristendomen var ju just människor, som gick för att sitta av ett möte en gång i veckan – eller två – och lyssna på vad som där producerades av tal och sång och musik! Självklart trodde han att det var så Gud ville ha det!

”Giv mig, min son, ditt hjärta, och låt mina vägar behaga dig”, står det skrivet.

Samt: ”En gudstjänst som är ren och obefläckad inför Gud och Fadern är det, om någon tar sig an änkor och faderlösa i deras bedrövelse…”

Det behöver man inte ha varken sångröst eller anlag för offentligt orerande till!

Och i den gudstjänsten syns det litet bättre vad kristendom egentligen är också, för den delen.

”I ande och sanning,” var det Jesus sade. ”Sådana tillbedjare vill Fadern ha!”