Jag såg en gång en mötesannons, som fick mig stanna upp och tänka. (Och alla smarta kommentarer om att detta säkert var en ny och ovanlig sysselsättning undanbedes! )
Annonsen löd som följer: ”Möte lördag 19, tal, sång och vittnesbörd”.
Jaha, tänkte jag. Och alla de som inte är några solosångare, alla de som inte är verbalt begåvade då? Vad ska de göra i församlingen, när intrycket som förmedlas är att det bara är sångarna och talarna som egentligen har något att komma med?
Så drog jag mig till minnes att jag någon gång hade hört en människa tala om något hon kallade ”kyrkbänkens ämbete”.
Hur många kristna människor har fått den tanken inplanterad, att det enda de egentligen duger till och förväntas göra i sin församling, är att snällt sitta på bänken och konsumera det, som sångarna och talarna producerar?
Församlingens sammankomster kan vara något mycket uppbyggligt och välsignat. De kan också bli infiltrerade av religiöst väsende, och ju mer det finns av den här tudelningen mellan aktiva och passiva deltagare, desto mindre finns det kvar för den helige Ande att jobba med!
Tanken var ju från början, att när vi kommer tillsammans ska var och en ha något att bidra med, och den som t ex lägger märke till en nykomling, och får honom eller henne att känna sig välkommen, har gjort en minst lika stor insats på mötet som sångaren eller predikanten!
Sedan har ju också sammankomsternas utformning sin inverkan på hur alla de, som inte precis springer ner kyrkdörrarna, betraktar oss kristna.
Det var en gång en man, ingen särdeles gudfruktig sådan, som fick ordentliga personliga problem. Han kom då på tanken att ta kontakt med en troende bekant, som vid något tillfälle försökt intressera honom för trosfrågor!
”Du har ju bra kontakt till han där uppe! Kanske du kan lägga ett gott ord för mig, så att han hjälper mig att få som jag vill i det här? Om han gör det, kan jag rentav tänka mig att gå till en gudstjänst en söndag som tack!” Så sade han, på fullaste allvar.
Det här är det allmänreligiösa tänkesättet, så här tänker människor ofta när det blir fråga om hur man ska bära sig åt i förhållande till Gud!
”Gud gör något för mig, och så gör jag något för honom.”
”Jag ger Gud en religiös handling som offergåva, som betalning för det Han gjorde för mig.”
”De, som är religiösa, går ju och sitter av en gudstjänst i veckan, och däremellan lever de ungefär som vi andra, så tydligen är det väl det som Gud vill ha då!”
Och det är till stor del vi kristna, som hela tiden, med våra sätt att utforma det vi kallar gudstjänst, och med vårt sätt att leva mellan mötena, understöder det här tänkesättet hos dem som står utanför!
Nå, den kristne i berättelsen utbrast spontant: ”Och vad i hela friden tror du Gud har för glädje av att du går och sitter av en högmässa? Det är dig Han vill ha, inte att du går och visar dig i kyrkan en söndag!”
Den andre stod som ett levande frågetecken. Allt han sett av kristendomen var ju just människor, som gick för att sitta av ett möte en gång i veckan – eller två – och lyssna på vad som där producerades av tal och sång och musik! Självklart trodde han att det var så Gud ville ha det!
”Giv mig, min son, ditt hjärta, och låt mina vägar behaga dig”, står det skrivet.
Samt: ”En gudstjänst som är ren och obefläckad inför Gud och Fadern är det, om någon tar sig an änkor och faderlösa i deras bedrövelse…”
Det behöver man inte ha varken sångröst eller anlag för offentligt orerande till!
Och i den gudstjänsten syns det litet bättre vad kristendom egentligen är också, för den delen.
”I ande och sanning,” var det Jesus sade. ”Sådana tillbedjare vill Fadern ha!”