Distributionsproblem

”Det gör mig ont om dessa människor”, sade Mästaren. ”De är illa medfarna och uppgivna, och de har inget att äta. Men nu har jag  gjort mat åt dem, som ni kan dela ut!”

Men när lärjungarna skulle börja bära ut brödet och fiskarna till folket, uppstod det problem.

”Vi borde ordna något slags kösystem med betjäningspunkter” var det någon som föreslog. ”Det skulle fungera mycket smidigare om alla kommer och hämtar sin portion än om vi ska gå runt och dela ut!”

”Ja, och så blir det mindre jobb för oss på det sättet” sade en annan.

”Jag tänkte verkligen inte på vår bekvämlighet” svarade den förste högdraget. ”Bara på ändamålsenligheten!”

” Det här är ju ingen vanlig mat!” sade en tredje. ”Fattar ni inte, det här är ju ett underverk! Inte kan vi skyffla ut sådan mat hur som helst!

Vi behöver snyggare korgar, och kanske vi borde byta till litet mer speciella kläder själva också, och folket behöver ha dukar att breda ut på marken, så att inga smulor blir påtrampade! Och så måste vi ha koll på att alla ber rätt bordsbön!

Just därför behöver vi ordna med betjäningspunkter, så att vi kan sköta det här på ett värdigt och högtidligt sätt!”

”Kanske vi borde ta några till med oss, som hjälp” sade en fjärde och tittade betänksamt ut över den väldiga folkmängden. ”Det är ju tusentals som ska ha mat! Här finns jobb så det räcker åt tio gånger så många som vi!”

Han blev genast nedröstad av de andra. ”Det fattar du väl, att man inte kan anförtro ett sånt här heligt uppdrag åt kreti och pleti!”

”Undrar om man kunde ta upp nåt slags frivillig avgift” funderade en femte. ”Så skulle det bli litet pengar att dela ut åt de fattiga också!

Om de hade gått bort till byarna för att skaffa mat hade de ju i alla fall varit tvungna att betala för den, och nu behöver de inte ens gå nånstans!”

Genast uppstod en livlig diskussion huruvida det kunde vara försvarbart att ta betalt för ett underverk (”Men jag sade ju ”frivillig avgift”, det är väl inte att ta betalt!”), och småningom enades man om att det i varje fall var helt OK att ta en underhållsavgift för korgar, dukar och övrig rekvisita.

”Titta, där finns moln vid horisonten” sade  en sjätte. ”Vi får lov att spänna upp tält över betjäningspunkterna, om det regnar på brödet blir det ju förstört!”

”Fiskarna tål väl vatten i alla fall, de borde ju vara vana” var det någon lustigkurre som sade.

Han belönades med en förintande blick från molnspanaren.

”Vi har ett problem till” sade den sjunde. ”Jag vill inte verka prosaisk här, men har ni tänkt på vad som kommer att hända när tiotusen människor fått äta sig mätta? Vi får lov att avdela halva gänget till att gräva latringropar!”

”Vadå gräva”  sade den åttonde. ”Vi har väl inga spadar med oss här!”

”Nå, då får vi skicka någon som hämtar spadar, då!”

Alltså, verkligen!” sade den, som talat högst mot förslaget att ta in fler medhjälpare. ”Vi har faktiskt fått ett andligt uppdrag här! Jag tror inte mina öron! Hur kan ni alls tänka på såna saker! Såna här världsliga lågsintheter passar verkligen inte in här!”

”Lugna er nu, allesammans” sade den nionde. ”Vi får väl sätta igång och få det här organiserat nu! Han står ju där med femton kubikmeter mat och väntar!

Jag föreslår att vi gör så här: Två fixar dukar och korgar och kläder, två tar upp avgiften, tre hämtar spadarna och börjar gräva, två fixar tälten, två spänner upp rep så vi får nån ordning på köerna – ja, vi har ju glömt en sak! Om de ska komma och hämta maten själva, måste vi ju få ut informationen om var maten finns! En måste ta ansvar för den biten också!”

”Ja, det låter väl bra, men vem ska dela ut maten då?” undrade den tionde.

”Och hur ska vi bestämma vilka av oss som gör vad?” frågade den elfte.

”Det kan jag göra!”, sade den tolfte.

Men se, det ville inte de andra elva gå med på, för ingen ville råka ut för grävandet!

De flesta tyckte att han, som kom med förslaget om latringroparna från början, också skulle sköta om att de blev grävda, men det tyckte han inte själv. ”Jag kom ju på idén, tänk hur det hade blivit annars! Ska jag nu tvingas göra skitjobbet också?” protesterade han.

Och medan de, som skulle ha delat ut maten, planerade och diskuterade, och argumenterade och grälade, och gjorde alla förberedelser, som någon av dem alls kunde komma på, för att allt skulle bli så bra och välplanerat och under kontroll som möjligt, svälte folket stillsamt ihjäl…