I berättelsen om eldsprofeten Elia i första Kungabokens artonde kapitel möter vi tre olika slags ledarskapsmodeller, och vi får också en aning om åt vilka håll de vill leda sina anhängare!
Kung Ahab och hans drottning Isebel representerar det världsliga ledarskapet, alltså det maktutövande ledarskap, som ”låter folket känna sin myndighet”, och som också vill göra ”den religiösa sektorn” till en del av samhällsapparaten.
Baalsprofeterna står för ett andligt ledarskap, som kompromissat bort det, som inte kan skiljas från en tillbedjan i ande och sanning, alltså heligheten och renheten, och börjat försöka ta genvägen förbi omvändelsen i sin ”andlighet”. Därmed har de upphört att vara ett andligt ledarskap, samt övergått till att vara ett religiöst dito – i det här fallet också ett ledarskap, som företräder ren avgudadyrkan!
Som följd av detta åtnjuter de den världsliga maktens stöd.
Elia finns där som modell för en äkta andlig ledare. Han älskar Gud och sitt folk tillräckligt högt för att vara villig att riskera sitt liv för att föra fram Guds budskap utan kompromisser och utslätningar. Han tjänar, han har ingen maktapparat bakom sig, och han söker inga genvägar till Gud!
Det blir, så vitt jag kan se, alltid så, att när det andliga ledarskapet blir ett avfallet sådant, då kommer i allmänhet också något av det världsliga ledarskapets principer in. I stället för herdar som tjänar och bär de människor eller församlingar de fått i sin vård, får vi antingen församlingspampar som styr och ställer, bestämmer och kommenderar, mer angelägna om egen position och prestige än om att Guds vilja ska ske, eller också får vi människor i ledarställning, som försöker vara så många som möjligt till lags.
Ingetdera leder till att Guds vilja sker.
Rekommendationerna från 1 Petr 5:2-3 gäller fortfarande som grundstadga för allt andligt ledarskap.
Först kommer varningen för att sträva efter egen vinning, alltså Baalsdyrkan, sedan kommer uppmaningen att inte uppträda som herrar över församlingarna.
Elias samtida religiösa ledarskap – något andligt ledarskap var de alltså inte – uppehöll en omfattande verksamhetsapparat. Där ordnades gudstjänster av olika slag, offer, processioner, häftiga möten (orgier) och så vidare. De var i majoritet, de hade folket med sig, och de hade den världsliga makten med sig.
För en ensam man förefaller det vara en nästan hopplös uppgift att göra sig gällande mot ett så kompakt etablissemang!
Men det finns en enkel genialitet i Elias sätt att tackla dem, som närmast för tankarna till en del av Jesu diskussioner med de skriftlärda och fariseerna!
Han börjar inte diskutera verksamhetsformer, liturgier eller andra yttre sätt att utforma gudstillbedjan. Han går rakt på kärnfrågan i stället: Producerar verksamheten det den är tänkt att producera, alltså lärjungar som gör lärjungar? Eller är den en evighetsmaskin som bara rullar på, utan att ge ifrån sig något annat än olika variationer på temat självupprepning?
Kommer det någon annan eld än den, som man själv försöker tända?
Vi har alltför lätt att börja diskutera de yttre formerna, och fastna i ändlösa och gagnlösa diskussioner om huruvida det är andligt eller oandligt att ha en handbok eller inte, sjunga lovsångskörer eller inte, ha förbön med handpåläggning eller inte, om våra gudstjänster blir bättre om vi ändrar på liturgi och mässmelodier eller inte.
Men den enda väsentliga frågan är, nu som då: Svarar Gud med eld? Finns det ett iståndsatt altare? Finns det en omvändelse? Finns det något elden kan falla på?
Svaret på den frågan har inte så mycket att göra med våra metoder som med våra hjärtan!
Det här var det sista Elias samtida religiösa ledare ville höra och erkänna. Istället visar de upp den tjurskalliga attityd som tyvärr fortsättningsvis är alltför vanlig också idag, den som kan beskrivas så här: ”Det ska gå i alla fall”!
”Då tog baalsprofeterna sin tjur och redde till den, sen åkallade de Baals namn från morgonen till mitt i dan och ropade: ”Baal, svara oss”. Men inte ett ljud hördes och ingen svarade. Och de fortsatte att halta runt altaret som de hade gjort.
När det blev middag retades Elia med dem och sa till dem att ropa högre, för visst är han en gud, men han tänker väl på något viktigt, eller kanske han är på resa, möjligen har han gått på dass, eller kanske han sover, men höj volymen litet till så ska han väl vakna!
Då ropade de ännu högre, och skar sig med svärd och spjut som de brukade, så att blodet rann. På eftermiddagen greps de av religiös extas och fortsatte ända framemot sextiden. Men inte ett ljud hördes, ingen svarade och ingen tycktes bry sig om dem.”
”Det SKA gå, bara vi dansar tillräckligt länge, och ropar tillräckligt högt, bara vi slår huvudet i väggen tillräckligt många gånger på tillräckligt många olika sätt!”
Men det gick inte då, och det går inte nu.
Många av oss är sargade invärtes som av svärd och spjut, sårade av att ha varit med där mötestrycket ökats med psykologiska knep, där man känt kravet över sig att vara och bete sig på ett visst sätt, där receptet varit ”du ska tro mer, lovsjunga mer, be mer, läsa bibeln mer – ”det SKA gå!”
Några av er, som läser det här, har kanske varit med på mötestillställningar, där stämningen piskats upp till religiös extas, där du har ryckts med till att göra sådant du mått dåligt av efteråt, och känt dig sårad invärtes av mindervärde, självförakt, sårad av att ha blivit påtvingad en bild av en Gud som kräver i stället för att ge.
Så blir människor slagna av religionens ledarskap, som antingen försökt få elden att falla utan att själva någonsin ha omvänt sig, eller också är helt nöjda med att den religiösa verksamhetsapparaten rullar på, och ser elden som något störande, okontrollerbart och allmänt icke önskvärt, och sedan med skrämsel, hot och manipulationer bibringar sina församlingar samma uppfattningar, precis i enlighet med hur Paulus avbildar sin tids falska profeter i Galaterbrevet: ” De försöker avskilja er från andra för att ni med desto större iver ska hålla er till dem…”
Elias motiv var enkelt, precis som hans sätt att tackla sin samtid var enkelt.
Han gjorde det han gjorde därför att han älskade Gud tillräckligt mycket för att lyda honom!
Han hade inget att vinna på sitt handlingssätt.
Misslyckades han kunde han se fram emot att bli nackad av Ahab, lyckades han skulle Isebel hålla i yxan.
Det var inte kärlek till Israels folk som drev honom, då skulle han ha sökt genvägar i stället för att låta det vara torka i åratal.
Det var inte omsorg om hans andliga status i människors ögon, då skulle han ha ätit vid Isebels bord, han också, tillsammans med alla de hundratals religiösa ledarna, som satt där vid världens köttgrytor.
Det var inte ens vrede över folkets avfällighet, som var hans primära drivkraft, då skulle han ha låtit torkan fortsätta!
Det som drev och motiverade honom var att han älskade Gud mer än något annat – och mer än någon annan i sin samtid, och därför hade Gud en kanal för sin kärlek till det avfälliga Israel.
Detta är det verkliga andliga ledarskapets kallelse, uppgift och kännetecken:
Att kanalisera Guds kärlek till folket, och att röja undan det, som hindrar den från att nå fram!
Den kallelsen innebär att våga vara obekväm när Gud så vill.
Att våga gå omvändelsens väg i stället för begärelsens genvägar.
Att bygga upp Guds nedrivna altare genom själv ställa sitt liv under Guds ord och vilja, och lära andra att göra det samma, i enlighet med missionsbefallningens anvisning om att inte bara göra folken till lärjungar utan också gå vidare, in i arbetet med att göra lärjungarna till folk, Guds folk!
Det finns äkta eld, och det finns främmande.
Den äkta elden kännetecknas av att de, som bär den, blir vittnen för Kristus i ord och liv.
Den kännetecknas av att de andliga nådegåvorna finns och fungerar till församlingens uppbyggelse.
Den kännetecknas av att Andens frukt, Kristi karaktär, växer fram i de troendes liv.
Den överbevisar om synd, rättfärdighet och dom, och för sålunda fram till antingen omvändelse – eller förhärdelse.
”Pröva er själva, rannsaka er”, säger Skriften.
Det får jag göra, det får vi alla göra.
Vad är det för eld som brinner ibland oss, vad är det för eld som brinner i oss?
Det kan gå så tokigt att vi avvisar den äkta elden, därför att vi redan har ett surrogat som vi är vana vid och tar för självklart.
Så gick det för trons fader själv, Abraham.
När Gud kom och ville ge honom löftessonen, Isak, då svarade han ”Nej, måtte allenast Ismael få leva inför dig!”.
Det är inte lätt att ”driva ut tjänstekvinnans son”, inte om man tillåtit sig att fästa sig alltför mycket vid honom, men det är nödvändigt, om Guds eld ska brinna!
”Tjänstekvinnans son” kan se ut på fler än ett sätt. Det kan också handla om den slags religiösa verksamhet, som har format sig till en evighetsmaskin av den sort, som går genom samma mönster gång efter gång efter gång, och alla är nöjda med att det snurrar på.
Inte heller där vill man höra några frågor som gäller eld och produktivitet. Men om inte maskinen producerar det den är tänkt att producera, då ska den skrotas!
Församlingen ska producera – föda och fostra – lärjungar, som i sin tur gör och fostrar lärjungar. Gör den inte det, då har berättelsen om Elia på berget Karmel ärende till oss.
”Hur länge vill ni halta på båda fötterna?” Så frågar han Israel.
Hur länge vill ni fortsätta att blunda för att elden inte finns, att maskineriet går på tomgång?
Mycket av det jag har skrivit här är skrivet i svartvita termer.
Indelningarna är skarpare avgränsade än vad som i verkligheten är fallet, detta för att få något slags klarhet i framställningen.
Det förhåller väl sig så för de allra flesta av oss, att vi då och då haltar litet grann på en fot i taget.
Men frågan till oss alla är: Vartåt orienterar vi oss? Vad vill vi? Vad längtar vi efter?
Svaret på den frågan kanske också är svaret på var du och jag befinner oss om tio år – om vi då är bland dem, som tillber i ande och sanning, som följer Lammet vart det går, eller om vi är med bland dem, som hoppar och dansar runt Baals altare.