Femte och sjätte kapitlen i Galaterbrevet hör nämligen ihop, och borde aldrig ha skilts åt i olika kapitel!

Uppmaningen vi får i 6:2, ”bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag”, syftar naturligtvis tillbaka på det, som sagts i det föregående, där aposteln varnar för inbördes stridigheter, för religiöst partiväsende, och för att söka ära genom att jämföra sig med och utmana andra!

Och hur ska då detta slags bärande av varandras bördor gå till i praktiken?

Jo, det ger sjätte kapitlets första vers besked om!

”Bröder, om ni kommer på någon med att begå en överträdelse, då ska ni som är andliga människor i mildhet upprätta en sådan.  Men se till att inte också du blir frestad!”

Det här handlar alltså om att med Herrens hjälp visa varandra tillrätta, hjälpa den som har syndat, att komma tillbaka på rätta vägar! Jesus är inne på samma tema i Matt 18:15-17, när han undervisar om hur en broder, som begått en synd, ska bemötas.

Det här är  en av de mer förbisedda aspekterna av Guds omsorg, hoppas bara att den inte blir förbisedd i kyrkorna idag, när temat är Guds omsorg, och texten tagen från Galaterbrevets sjätte kapitel! Risken för att det ska gå så är dock tyvärr överhängande.

Till en del är det ju så, att somlig omsorg har vi svårt att ens känna igen som omsorg. Det är onekligen lättare att ta till sig tröst och uppmuntran, än att ta till sig förmaning!

Till en del kan förkunnarna råka missa det här på grund av att kyrkohandbokens text börjar från andra versen i kapitel sex.

Därmed är sambandet till det här med att förmana överträdarna osynliggjort och avklippt!

Till en del beror det också på att vi i kristenheten har blivit så överösta med ”du ska inte döma” varenda gång någon vågat påpeka, att detta är ju inte bra, detta är ju inte vad Gud vill, att vi har börjat tro att det är fel att överhuvudtaget säga att något är fel!

Och till en del är det kanske också så, att den predikant, som funderar på att undervisa om det här, också känner på sig att ”lär jag andra att göra så här, då har jag också själv en skyldighet att praktisera det, och det kan bli jobbigt!”

Man kan ju inte bära varandras bördor på det här sättet utan att  i något skede kalla saker och ting vid deras rätta namn.

Den bördan brukar vi ogärna vilja ta på oss, för vi vet så väl att det är just en börda.

Det är tungt när folk blir arga på en och skäller ut en, och ger en besked om att sköta egna affärer och strunta i andras. Allt, som har med konflikt att göra, är jobbigt för varje normalt funtad människa – det finns ju förstås sådana personer som njuter av stridigheter, och gärna startar ett litet ordkrig då och då, men de utgör gudskelov en liten minoritet.

Att vägra att i det här avseendet bära andras bördor för att man är konflikträdd, är dock ingen lösning.

Den som begår överträdelsen, vad den nu sedan består i, får ingen hjälp och vägledning, om hans beteende bara sopas under mattan.

Den församling han tillhör kommer dessutom att drabbas av ”ett ruttet äpple i tunnan”-syndromet, om inget görs. Sånt här beteende har en tendens att sprida sig!

Den som ser vad som händer, och väljer att blunda och vända ryggen till, han underlåter att följa Skriftens klara uppmaning, och gör sig därmed skyldig till en underlåtenhetssynd.

Alla förlorar, utom den onde.

Guds omsorg om oss är en Faders omsorg, och vore han för en far om han inte uppfostrade sina barn?

En stor del av Guds omsorg är vi tänkta att förmedla till varandra, också fostraromsorgen.

Den är inte tänkt att vara en fördömande och förkastande attityd mot sådana, som gör sig skyldiga till mindre lyckade saker, men nog att vara ett omutligt avvisande av sådana saker, som strider mot den goda vilja, som Gud har uttalat genom sina profeter och apostlar!

Litet längre ner i texten, i vers 6, kommer så den här dagens bibel 2000-groda.

Där sägs det nämligen så här i riktiga biblar:

”Den som får undervisning i Ordet bör dela med sig av allt gott till den som undervisar honom.”

”Anyone who receives instruction in the Word must share all good things with his instructor”

”Jolle sanaa opetetaan, se jakakoon kaikkea hyvää opettajallensa”

Översättarteamet bakom bibel 2000 vill dock sätta evangeliets tjänare på svältkur, och gör en av sina tvärtom-översättningar:

”Den som blir vägledd i ordet skall ha samma del som sin vägledare i allt gott”.

Det var ju ett elegant sätt att neutralisera Skriftens uppmaningar om att se till så att Ordets tjänare har vad de behöver för att kunna utföra sitt arbete! Tala om att göra vitt till svart!

Jag kan bara inte begripa varför folk använder den här bedrövliga parafrasen, när det finns ordentliga översättningar att tillgå?

För någon dag sedan råkade jag dock läsa en kort liten fråga, som gick genom mitt pansar: ”Har du sommarkatter bland dina människorelationer?”

Det här har varit min svaga punkt genom åren. Jag träffar massor av människor i mitt jobb, och en del av dem har jag då hållit kontakt med under kortare eller längre tider. Men, till min skam måste jag erkänna, att de allra flesta tappar jag bort förr eller senare. Jag vet inte alltid vad det beror på, hinner jag inte, orkar jag inte, eller är jag helt enkelt för lat för att uppehålla kontakterna, men bra känns det inte.

”Har du sommarkatter bland dina människorelationer?”

Jag läste en gång följande beskrivning av en människa: ”Han är behaglig som en fjäril, människor tycker instinktivt om honom, öppnar sig för honom, litar på honom – men han är också flyktig som en fjäril, landar inte två gånger på samma blomma, så han har lämnat många besvikna efter sig…”

Nu inbillar jag mig inte för ett ögonblick att jag passar in på första halvan av beskrivningen. ”Behaglig fjäril” är nog så långt från min personlighet som möjligt är.

Men sedan. Hur många besvikna människor har jag lämnat efter mig?

Människor, som känner sig behandlade som sommarkatter?

Man får åter en gång både tänka och säga ett ”Herre, förbarma dig över mig, syndare.”

När jag tittade litet närmare på den insåg jag att virket i väggarna var verkligt kärnvirke, och att stugan mot all förmodan var renoveringsduglig, så det företaget fick bli min rekreation under tre års tid.

När den småningom blev färdig, för halvtannat år sedan, var det dags för dottern att ge sig ut på sina avslutande universitetssjukhuspraktiker land och rike runt, så då sa hon upp sin hyreslägenhet i Vasa och flyttade in i den! Där höll hon sedan till tills hon blev färdig och fick jobb…

Det var med innerlig tillfredställelse jag såg henne bära in sina möbler och pinaler i lillstugan!

Det var nämligen så skönt att för en gångs skull se ett påtagligt resultat av sitt arbete!

I min huvudsyssla gör jag inte alltid det…

 Jag vet att man ibland bland mina kolleger i predikoskrået brukar säga något i stil med att ”detta är ju ett såningsarbete, vi ska inte vänta oss att se några resultat, Herren ger växten om det behagar Honom…”

Jag har för egen del börjat uppfatta det här som en undanflykt. Det är så lätt att gömma sig bakom såna här fraser – och sedan slipper man pröva och ompröva det man håller på med, slipper fråga efter och ta emot kritik eller förslag till förbättringar, slipper det jobbiga med att själv växa och förändras!

Det är faktiskt meningen att att det ska bli något slags resultat av vårt arbete i Guds Rike!

På annat sätt kan jag inte förstå Jesu liknelse om de anförtrodda talenterna.

Jag har ansvar för den uppgift och de gåvor Gud har gett mig att förvalta, och det har vi alla!

 Och om de anförtrodda punden inte ger någon avkastning,  då är det motiverat att börja ställa sig – och Herren – frågor!

Som t ex ”Har det gjorts någon markberedning här, eller sår jag i en törnbuske?”

Eller ”Finns det eventuellt ”fåglar” som borde jagas bort innan de plockar åt sig allt utsäde?”

Eller: ”Hur är det riktigt med det utsäde som jag använder, är det faktiskt äkta, livskraftig vara?”

Eller ”Här har man sått ut i otaliga år, men har någon vattnat?”

Eller till och med: ”Inte är det väl så att jag fortfarande sår, fast det vore dags att skörda?”

Eller så kan man behöva fråga sig ”Arbetar jag på den plats som vingårdens Herre vill att jag ska arbeta på, eller är jag ute på egna vägar?”

Eller, värst av allt:  ”Har jag bett om och väntat på kraften från höjden, eller har jag rusat iväg i förlitan på egen kraft, egen kunskap, egna erfarenheter och och  metoder?”

Det kan finnas orsaker, som går att göra något åt, när man upplever att man fastnat mitt emellan sådd och skörd! Lagen om orsak och verkan finns också i de andliga sammanhangen!

 Det är lätt att se resultat när man bygger med virke och spik, men det är inte alltid lika lätt när det är Kristi kropp som ska byggas upp. Men några ursäkter för att slå mig till ro med några på ytan fromma fraser som ursäkt i en situation, där resultaten inte tycks stå i någon som helst proportion till arbetsinsatsen, vill jag helst inte komma med.

För gör jag det, då är konsekvensen på kort sikt att status quo cementeras.

Vad den är på längre sikt har Herren Jesus upplyst oss om…

Så fort detta sägs, brukar i regel någon med motsatt teologisk ståndpunkt ilsket förklara, att något sådant som fri vilja i frälsningsfrågan inte finns!

I följd av detta har vi fått en knippe olika lärobyggnader, som ska förklara för oss hur det här hänger ihop, hur det komma sig att en del blir frälsta, andra inte, om vår egen vilja inget har att betyda i sammanhanget.

Där finns både enkel och dubbel predestinationslära, där finns också förnekande av hela tanken på att Gud överhuvudtaget skulle utvälja människor till frälsning, vilket då i sin yttersta konsekvens utmynnar i påståendet att alla nog kommer att bli frälsta till sist, via den logiska kullerbytta, som menar att om Gud inte utväljer någon till frälsning, då utväljer han heller inte någon till förtappelse, och då blir alla frälsta…. det blir rätt snårigt ibland, när vi människor ska försöka tänka ut andliga ting utan Andens hjälp!

Förklaringarna blir lätt ganska både filosofiska och teologiska, och därmed också svåråtkomliga.

Alltså tänkte jag försöka mig på att på vanlig svenska, och möjligast kortfattat, berätta vad jag tror Skriften säger om det här med människans vilja!

Jesus säger att det som är fött av kött är kött. Det är varje människas startpunkt här i världen.

Romarbrevet 8 säger att köttets sinne är fiendskap mot Gud, och att köttet varken kan eller vill lyda Gud.

Därmed utesluts möjligheten att människan i sitt utgångsläge skulle kunna vara fri att så där bara välja rätt i frälsningsfrågan!

Ändå förutsätter både Jesus och apostlarna att de människor som nås av evangeliet också ska vara i stånd att göra ett val! ”

”Beräkna kostnaden, bestäm er hur ni ska ha det, följ mig!” säger ju Jesus.

Somliga som fick kallelsen valde för, andra emot, de var alltså i stånd att välja!

Berodde då detta på att somliga var förutbestämda till frälsning, och andra till förtappelse?

Den tanken rimmar illa med det som står i 1 Tim 2 om att Gud vill att alla människor ska bli frälsta!

Hur ska man då förstå detta, att människor som var födda av kött, och således inte kunde ha en fri vilja i andliga ting, ändå var i stånd att välja??

Inte annat än jag förstår ligger det till så, att Gud genom evangeliet väcker tro i människan.

Denna nyfödda tro fungerar då i praktiken som en förmåga att säga ja till Herrens kallelse!

Gud ger oss alltså av nåd gåvan att kunna gensvara på Hans kallelse!

Det vi inte hade i oss själva, en vilja frigjord till att kunna svara ja till Jesus, det får vi som gåva från Gud!

Men, märk väl, Gud tar inte ifrån oss vår medfödda förmåga att säga nej till Honom, när vår vilja genom Hans nåd blir frigiven så att vi kan svara ja!

Därmed har vi ett verkligt val, och också ett verkligt ansvar inför Gud vad vi gör av Hans kallelse!

Och därmed har det också verklig betydelse om vittnesbördet om Jesus går ut eller inte!

Allt det här är en självklarhet för många kristna.

Läser man Bibeln utan att ha sin förståelse styrd av en massa teologiska hårklyverier är det ju solklart att Gud hela tiden ställer oss inför val, och val gör man med viljan!

Svårt kan det också vara att mot den bibliska bakgrunden förstå hur man alls har kunnat komma på en sådan tanke, att Gud skulle tvångsfrälsa oss utan att alls fråga efter vad vi själva vill, ännu svårare att förstå hur man kan mena, att Gud har utvalt somliga till att frälsas, andra att stoppas i helvetet.

De här tankarna går tillbaka till den sk lutherska ortodoxin på 1600-talet.

Luther själv hade uppenbarligen inga problem med att predika omvändelsens nödvändighet, men teologgenerationen efter honom tycks ha bestått av en alltför stor procent hårklyvare, som i sin iver för att inget skulle få ”inkräkta på Kristi ära” sågade av kvisten, som hela evangelisationsarbetet satt på.

Det blir så här när människan ska försöka vara frommare än Gud själv…