Förhärdad som jag är, är det inte varje dag jag riktigt känner av ett stick i hjärtat – uttrycket kommer annars från den första pingstdagen, när folket, efter att Petrus hållit sin torgpredikan i Jerusalem, känner ett ett stick i hjärtat, och frågar ”Bröder, vad ska vi göra?”
För någon dag sedan råkade jag dock läsa en kort liten fråga, som gick genom mitt pansar: ”Har du sommarkatter bland dina människorelationer?”
Det här har varit min svaga punkt genom åren. Jag träffar massor av människor i mitt jobb, och en del av dem har jag då hållit kontakt med under kortare eller längre tider. Men, till min skam måste jag erkänna, att de allra flesta tappar jag bort förr eller senare. Jag vet inte alltid vad det beror på, hinner jag inte, orkar jag inte, eller är jag helt enkelt för lat för att uppehålla kontakterna, men bra känns det inte.
”Har du sommarkatter bland dina människorelationer?”
Jag läste en gång följande beskrivning av en människa: ”Han är behaglig som en fjäril, människor tycker instinktivt om honom, öppnar sig för honom, litar på honom – men han är också flyktig som en fjäril, landar inte två gånger på samma blomma, så han har lämnat många besvikna efter sig…”
Nu inbillar jag mig inte för ett ögonblick att jag passar in på första halvan av beskrivningen. ”Behaglig fjäril” är nog så långt från min personlighet som möjligt är.
Men sedan. Hur många besvikna människor har jag lämnat efter mig?
Människor, som känner sig behandlade som sommarkatter?
Man får åter en gång både tänka och säga ett ”Herre, förbarma dig över mig, syndare.”