Vi har en liten, urgammal stockstuga på vår tomt. Där lär ha bott en ensamstående gammal dam under första halvan av förra seklet, men när vi köpte den hade den stått tom i typ sextio år.
När jag tittade litet närmare på den insåg jag att virket i väggarna var verkligt kärnvirke, och att stugan mot all förmodan var renoveringsduglig, så det företaget fick bli min rekreation under tre års tid.
När den småningom blev färdig, för halvtannat år sedan, var det dags för dottern att ge sig ut på sina avslutande universitetssjukhuspraktiker land och rike runt, så då sa hon upp sin hyreslägenhet i Vasa och flyttade in i den! Där höll hon sedan till tills hon blev färdig och fick jobb…
Det var med innerlig tillfredställelse jag såg henne bära in sina möbler och pinaler i lillstugan!
Det var nämligen så skönt att för en gångs skull se ett påtagligt resultat av sitt arbete!
I min huvudsyssla gör jag inte alltid det…
Jag vet att man ibland bland mina kolleger i predikoskrået brukar säga något i stil med att ”detta är ju ett såningsarbete, vi ska inte vänta oss att se några resultat, Herren ger växten om det behagar Honom…”
Jag har för egen del börjat uppfatta det här som en undanflykt. Det är så lätt att gömma sig bakom såna här fraser – och sedan slipper man pröva och ompröva det man håller på med, slipper fråga efter och ta emot kritik eller förslag till förbättringar, slipper det jobbiga med att själv växa och förändras!
Det är faktiskt meningen att att det ska bli något slags resultat av vårt arbete i Guds Rike!
På annat sätt kan jag inte förstå Jesu liknelse om de anförtrodda talenterna.
Jag har ansvar för den uppgift och de gåvor Gud har gett mig att förvalta, och det har vi alla!
Och om de anförtrodda punden inte ger någon avkastning, då är det motiverat att börja ställa sig – och Herren – frågor!
Som t ex ”Har det gjorts någon markberedning här, eller sår jag i en törnbuske?”
Eller ”Finns det eventuellt ”fåglar” som borde jagas bort innan de plockar åt sig allt utsäde?”
Eller: ”Hur är det riktigt med det utsäde som jag använder, är det faktiskt äkta, livskraftig vara?”
Eller ”Här har man sått ut i otaliga år, men har någon vattnat?”
Eller till och med: ”Inte är det väl så att jag fortfarande sår, fast det vore dags att skörda?”
Eller så kan man behöva fråga sig ”Arbetar jag på den plats som vingårdens Herre vill att jag ska arbeta på, eller är jag ute på egna vägar?”
Eller, värst av allt: ”Har jag bett om och väntat på kraften från höjden, eller har jag rusat iväg i förlitan på egen kraft, egen kunskap, egna erfarenheter och och metoder?”
Det kan finnas orsaker, som går att göra något åt, när man upplever att man fastnat mitt emellan sådd och skörd! Lagen om orsak och verkan finns också i de andliga sammanhangen!
Det är lätt att se resultat när man bygger med virke och spik, men det är inte alltid lika lätt när det är Kristi kropp som ska byggas upp. Men några ursäkter för att slå mig till ro med några på ytan fromma fraser som ursäkt i en situation, där resultaten inte tycks stå i någon som helst proportion till arbetsinsatsen, vill jag helst inte komma med.
För gör jag det, då är konsekvensen på kort sikt att status quo cementeras.
Vad den är på längre sikt har Herren Jesus upplyst oss om…