Det brukar ofta framhållas, att vi människor har en fri vilja i frälsningsfrågan, att det är fritt för oss att välja Jesus, eller välja bort honom.
Så fort detta sägs, brukar i regel någon med motsatt teologisk ståndpunkt ilsket förklara, att något sådant som fri vilja i frälsningsfrågan inte finns!
I följd av detta har vi fått en knippe olika lärobyggnader, som ska förklara för oss hur det här hänger ihop, hur det komma sig att en del blir frälsta, andra inte, om vår egen vilja inget har att betyda i sammanhanget.
Där finns både enkel och dubbel predestinationslära, där finns också förnekande av hela tanken på att Gud överhuvudtaget skulle utvälja människor till frälsning, vilket då i sin yttersta konsekvens utmynnar i påståendet att alla nog kommer att bli frälsta till sist, via den logiska kullerbytta, som menar att om Gud inte utväljer någon till frälsning, då utväljer han heller inte någon till förtappelse, och då blir alla frälsta…. det blir rätt snårigt ibland, när vi människor ska försöka tänka ut andliga ting utan Andens hjälp!
Förklaringarna blir lätt ganska både filosofiska och teologiska, och därmed också svåråtkomliga.
Alltså tänkte jag försöka mig på att på vanlig svenska, och möjligast kortfattat, berätta vad jag tror Skriften säger om det här med människans vilja!
Jesus säger att det som är fött av kött är kött. Det är varje människas startpunkt här i världen.
Romarbrevet 8 säger att köttets sinne är fiendskap mot Gud, och att köttet varken kan eller vill lyda Gud.
Därmed utesluts möjligheten att människan i sitt utgångsläge skulle kunna vara fri att så där bara välja rätt i frälsningsfrågan!
Ändå förutsätter både Jesus och apostlarna att de människor som nås av evangeliet också ska vara i stånd att göra ett val! ”
”Beräkna kostnaden, bestäm er hur ni ska ha det, följ mig!” säger ju Jesus.
Somliga som fick kallelsen valde för, andra emot, de var alltså i stånd att välja!
Berodde då detta på att somliga var förutbestämda till frälsning, och andra till förtappelse?
Den tanken rimmar illa med det som står i 1 Tim 2 om att Gud vill att alla människor ska bli frälsta!
Hur ska man då förstå detta, att människor som var födda av kött, och således inte kunde ha en fri vilja i andliga ting, ändå var i stånd att välja??
Inte annat än jag förstår ligger det till så, att Gud genom evangeliet väcker tro i människan.
Denna nyfödda tro fungerar då i praktiken som en förmåga att säga ja till Herrens kallelse!
Gud ger oss alltså av nåd gåvan att kunna gensvara på Hans kallelse!
Det vi inte hade i oss själva, en vilja frigjord till att kunna svara ja till Jesus, det får vi som gåva från Gud!
Men, märk väl, Gud tar inte ifrån oss vår medfödda förmåga att säga nej till Honom, när vår vilja genom Hans nåd blir frigiven så att vi kan svara ja!
Därmed har vi ett verkligt val, och också ett verkligt ansvar inför Gud vad vi gör av Hans kallelse!
Och därmed har det också verklig betydelse om vittnesbördet om Jesus går ut eller inte!
Allt det här är en självklarhet för många kristna.
Läser man Bibeln utan att ha sin förståelse styrd av en massa teologiska hårklyverier är det ju solklart att Gud hela tiden ställer oss inför val, och val gör man med viljan!
Svårt kan det också vara att mot den bibliska bakgrunden förstå hur man alls har kunnat komma på en sådan tanke, att Gud skulle tvångsfrälsa oss utan att alls fråga efter vad vi själva vill, ännu svårare att förstå hur man kan mena, att Gud har utvalt somliga till att frälsas, andra att stoppas i helvetet.
De här tankarna går tillbaka till den sk lutherska ortodoxin på 1600-talet.
Luther själv hade uppenbarligen inga problem med att predika omvändelsens nödvändighet, men teologgenerationen efter honom tycks ha bestått av en alltför stor procent hårklyvare, som i sin iver för att inget skulle få ”inkräkta på Kristi ära” sågade av kvisten, som hela evangelisationsarbetet satt på.
Det blir så här när människan ska försöka vara frommare än Gud själv…