Ibland ser man ordet från 1 Kor 13 om att vår kunskap och vårt profeterande är ett ”styckverk”, alltså något ofullkomligt och ofullständigt, användas som argument för ifrågasättande av Guds Ords sanning.
Alla sådana argument har sitt ursprung hos honom, som först sade ”Skulle då Gud ha sagt”, och behöver följaktligen bemötas!
Det är alltså viktigt att tydligt avgränsa vad det egentligen är, som det talas om, vad det är Guds Ande avser, när Han uttrycker sig så här genom Paulus!
Annars är det lätt hänt, att man blir missförstådd, när man citerar den här bibelversen!
Själv tror jag att Guds ord är sanning.
Jag tror att Jesus menar exakt vad han säger, när han säger att inte en prick eller bokstav ska försvinna, förrän allt är fullbordat.
Jag tror att hela Skriften är inspirerad, ”inandad” av Gud.
Jag är övertygad om att de människor, som skrev ner Bibelns böcker och brev, var ledda av den helige Ande från början till slut, när de gjorde det.
Uppenbarelsen, den Guds kunskap vi har i Ordet, den är inget styckverk!
Vi har fått veta allt vi behöver veta för att komma till tro på Jesus, och vi har fått veta allt vi behöver veta för att leva det kristna livet.
Vad är det då som är ofullkomligt?
Svaret på den frågan är tvådelat.
För det första, så har ju inte uppståndelsen skett än,
Vi ser inte Gud med våra ögon, eller hör honom tala, på samma sätt som människorna gjorde före syndafallet.
”Nu ser vi dunkelt, då ska vi se klart”. skriver aposteln.
För det andra, det ofullkomliga finns med i allra högsta grad då, när det blir fråga om vår egen kunskap, människans insikt i andliga ting.
Detta därför att en människa inget kan ta på det här området, om det inte blir henne givet!
Samme Ande, som inspirerade Ordet från början, uppenbarar också dess innehåll i dag för oss människor, och detta är enda vägen till sann insikt.
Ibland stöter vi människor på sådana saker, som Skriften visserligen ger besked om, men det är besked, som inte är så alldeles enkla att pussla ihop för det mänskliga förståndet.
Vår tankevärld är ju oftast, tyvärr, färdigt bebyggd med det som Bibeln kallar ”tankebyggnader”, alltså föreställningar som står i strid med Guds kunskap, och när då Guds uppenbarelse ska landa i oss, finns det redan något på landningsplatsen…
Inför detta problem väljer en del att förkasta Skriften som gudomlig uppenbarelse.
Man säger då, att Bibeln är att betrakta som ett rent mänskligt dokument, som man kan studera och förstå som vilken annan text som helst.
Ormens gamla fråga, ”Skulle då Gud ha sagt”, blir besvarad med ett människotänkandets rungande ”nej, Gud har inte sagt något alls”.
Andra säger, att Bibeln visserligen innehåller Guds Ord, men att där också finns mycket annat, så det gäller att vaska fram guldkornen och lämna resten. Som vaskpanna använder man då det mänskliga förnuftet, och dess produkt, alltså de ovannämnda människotankarna, och det blir det, som för tillfället passar en själv eller tidsandan, som förklaras vara guldkorn.
Resten åker ut med vaskvattnet.
Ormens fråga blir besvarad med ett ”Ja, det i Bibeln som passar mig, det har Han sagt!”
Så finns det de, som försöker lösa problemet genom förenklingar. Man väljer en knippe bibelord och gör en lära av dem, och bortser från eller bortförklarar de texter, som inte riktigt vill passa in i förenklingen. Detta är vad som kallas ”vindkast i läran” i Ef 4.
Det är här inte fråga om vindkast utanför läran, utan i läran!
På den vägen har vi fått ett otal ensaksrörelser genom tiderna i Kristi kyrka, rörelser som fått tag på en biblisk sanning, och hävdar den på ett osunt och överdrivet sätt, eller som fått tag på en del av en biblisk sanning, och tappat balansen genom att förkasta den andra halvan av den.
Ormens fråga får här i praktiken svaret: ”Det som jag tycker är viktigt och riktigt, det har Han sagt!”
Det blir alltså det egna tänkandet och tyckandet, människotankarna, som också i detta fall styr bibelförståelsen – eller bristen på förståelse…
Det finns också en riktning, där man tror sig kunna läsa sig till en tillräcklig förståelse av Guds ord enbart genom att studera Bibeln, och också vad som står att finna i andra böcker om vad Gud har uppenbarat för andra människor, och sedan systematisera det och strukturera det på mänskligt manér.
Detta blir då lätt mer än huvudets förståelse än en hjärtats.
Uppenbarelse kan inte plockas från kunskapens träd!
Det är den som söker som finner, inte den som enbart plockar åt sig av det som andra funnit!
Här kommer man då fram till ett ”JOI, det som står i Bibelsn, det har Gud sagt, men det är det som jag kan förnuftsmässigt förstå och omfatta, det är det Han har menat med det Han har sagt!”
Så var det då återigen det mänskliga tänkandet som drog det längsta strået…
Sedan kan man också tänka sig en hållning, där man bekänner sig vara i totalt behov av Guds Andes vägledning, för att kunna både få och växa i en sann förståelse av Guds Ord.
Det här är den hållning som bekänner Guds Ord vara sanning, och som ställd inför skenbara motsägelser och svårförståeliga saker säger ” Ditt Ord är klart och sant, men min förmåga att förstå det är synnerligen ofullkomlig, och mitt förstånd är tämligen förmörkat, så jag begriper inte det här, om inte du, Herre, uppenbarar det!”
Det här är en hållning, där man inser att Gud inte ger oss ljus och uppenbarelse över sitt Ord och Sin vilja bara för att tillfredsställa vår nyfikenhet, eller för att vi ska predika om det, som vi har fått förstå, för andra, utan först och mest av allt för att förändra oss och forma våra liv och vårt tänkesätt på ett sådant sätt att Kristus kan börja ta gestalt i oss!
Då kan man ta till sig av det, som de andra har sett, för vägvisare behövs, men man låter det inte bli en genväg förbi det egna sökandet, den egna brottningen med Gud.
Man behöver inte skrämmas av tanken att ens teologi och min kunskap kanske ändå har några lösa ändar någonstans, för det är Kristus som frälser en, inte hur heltäckande ens kunskap är!
Och inte behöver man blunda för att det finns saker i Bibeln som är svåra att förstå – till och med Petrus skriver ju att det i Pauli brev finns ett och annat som är svårt att förstå, utan att tydligen uppleva detta som något problem! I samma sammanhang jämställer han nämligen det Paulus skriver med de övriga Skrifterna, och förklarar därmed att han ser Pauli undervisning som rätt och av Gud auktoriserad på samma sätt som GT:s skrifter är det!
Det är den här sist beskrivna hållningen jag själv känner mig mest hemma med.
Där får jag öppet säga som det är, att min kunskap och insikt är begränsad, jag får vara medveten om att på samma sätt är det för alla mina bröder och systrar i Herren, vilket gör att jag inte behöver ha den allra högsta höjden på tröskeln för vem jag ska kunna kalla broder!
Och jag kan frimodigt hålla fast vid att Guds Ord är fullkomligt, även om där finns ett och annat, som inte är så lätt att förstå för en ofullkomlig människa…
Och här får den gamle ormen slutligen det rätta svaret på sin fråga, det svar han absolut inte vill ha, nämligen ett förbehållslöst ”Ja, det har Han!”