När man är illa medfaren, då är man tilltufsad, skadad, trött, och allmänt sliten, men man har ändå ett hopp om att bara jag får mat och vila, och litet plåster och spjälor, då kan det bli bra med mig igen!

Det är värre när man är uppgiven, för den som är uppgiven, han har gett upp. Då väntar man sig inte längre att något ska kunna förändras till det bättre. Man har förlorat hoppet.

Och är man både illa medfaren och uppgiven, då har man det illa, och väntar sig inte att nånsin mer få det bra.

Det märks på både attityder, uttalanden, och engagemang hur mycket av uppgivenhet som lyckats ta sig in i en människa.

”Jag tycker inte att det är nån idé att be längre, för Gud svarar ju aldrig på mina böner!” Så sade en något bitter människa till mig en gång. Liknande uttalanden har jag för övrigt nog hört fler än en gång… jag minns också en som sade, att det inte är någon mening med att be om väckelse, ”för det har vi gjort så länge och så mycket, att om det gjorde någon verkan, då hade vi haft väckelse för länge sedan”.

Jag har i långa tider gått omkring med bilden av en hink utan botten, när jag mött den här typen av uppgivenhet i min medkristna – och ibland också i  mig själv, speciellt då när det gäller vårt förhållande till just bönen.

Öser man vatten i en sådan, då rinner det bara rakt igenom, inget blir kvar. Vad är det då, som så att säga slår botten ur oss?

Söker man svar på den frågan, då är den kanske första och viktigaste frågan man ska ställa  vad bön egentligen är bra för, sådär primärt?

Det blir nämligen lätt så, att vi tänker oss att bön, det är när jag talar om för Gud vad jag vill att Han ska göra, och om Han då gör det jag ber honom göra, då kan jag säga att jag har fått bönesvar.

Då har man fel bild av alltsammans redan från början. Bön är inte primärt till för att min vilja ska ske, den är till för att Guds vilja ska ske!

Om Jesus först lär oss att be ”ske Din vilja”, och jag sedan i mina böner kommer inför Herren med en inställning av ”ske min vilja”, då har systemet gått i baklås från början.

Vad är då Guds vilja med mig, och med alla människor? Det behöver jag rimligen ägna en tanke åt, om jag vill be i enlighet med Guds vilja!

Den är först av allt att vi ska bli frälsta, komma till tro på Jesus, och när det har hänt, då vill Han att vi ska lära oss att hålla allt som Jesus har befallt oss – alltså att trons lydnad ska börja växa fram, så att det som kallas mognad eller helgelse, vilket ord man nu vill använda, ska komma igång i oss. Allt detta innebär förändring, och det är vi, som ska förändras!

Nästa fråga: vad är Guds vilja med Kristi församling här på jorden, den församling som du, jag, och alla kristna ingår i?

Den är att församlingen ska både vara och ha ett vittnesbörd om vem och hurudan Gud är. Vi brukar ofta ha betoning på att det är Guds nåd och kärlek, som ska synas i de kristnas liv, men låt oss fördenskull inte glömma Guds rättfärdighet och helighet!

När det vittnesbördet syns och hörs, då kan församlingen göra lärjungar, som i sin tur gör fler lärjungar.

Ibland frestas vi att be böner om att andra ska förändras, att församlingen ska förändras, men vi har ingen större lust eller längtan att förändras själv – i varje fall inte på det sätt man förändras av att säga nej till sig själv, ta sitt kors på sig och följa Jesus.

I stället vill vi se våra omständigheter förändras, så att det här jordelivet blir lättare och roligare och mer tilltalande. Jag behöver inte gå längre än till mig själv för att se de tendenserna!

Det är när vi faller för den frestelsen,  som besvikelsen över att vi inte får som vi vill sedan ”slår botten ur hinken”.

Det är då allt det Gud ändå ger av nåd och godhet och förbarmande bara rinner rakt genom och ut genom frustrationen över att det inte blir och går som JAG vill…

För att botten ska komma plats i hinken kan det ibland behövas en radikal omorientering, en ny inriktning på att Guds vilja, inte min,  ska ske, både när vi ber våra böner, och när vi annars lever det här jordelivet!

Jag tänker också på t ex en sån sak som det vi säger om varandra, kristna emellan.

Rykten, skvaller, förtal, hårda, negativa omdömen…vi kan nog ha bönemöten tills vi blir blåa i ansiktet, men tar vi inte itu med såna saker, då finns det ingen botten i hinken. Då rinner välsignelsen rakt igenom.

Eller det allestädes närvarande missnöjet, det som vårt samhälle är så genomsyrat av, att det nästan känns normalt och naturligt för oss att gå omkring och vara missnöjda!

En väsentlig del av bönen är tacksägelsen! ”Lova Herren, min själ, och glöm inte vad gott han har gjort!”

Att be om glädje, samtidigt som man odlar missnöje med sig själv och andra, det hjälper inte långt!

Även om Gud ger glädje, så rinner den rakt igenom!

Tacksamheten tätar hinken, så att glädjen hålls där!

Människor, som har vett att vara tacksamma och glada för att de får leva, har fått sina namn skrivna i livets bok, de kan tillsammans bli material till en församling, som är upptagen med det väsentliga – att ge vidare budskapet om att vi kan få leva!

Profeten Jeremia hade en skrivare som hette Baruk.

Denne Baruk fick i uppdrag att skriva ner alla Jeremias profetior i en bokrulle.

Att skriva långa texter på ömtålig papyrus med en klumpig gåspenna eller motsvarande redskap är ingen lätt sak!

Sedan lästes bokrullen upp för kungen, varpå denne helt enkelt brände upp alltsammans.

Baruk får order om att skriva upp alltsammans på nytt, och nu lades dessutom mer till!

Då blir skrivaren missnöjd och upprorisk, och tycker att alltsammans är mer än lovligt jobbigt!

Då får Jeremia ett budskap från Herren att framföra till honom:

”Du klagar och gnäller över småsaker, du, Baruk! Jag får lov att riva upp det jag har planterat och bryta ner vad jag har byggt upp, och detta gäller hela jorden! Men du, du begär både det ena och det andra för dig själv, och glömmer det väsentliga: att du får leva! Jag ska låta olycka komma över det här landet och alla som bor här, men du ska få leva!”

Baruk, han ville att hans vilja skulle ske.

Men Gud, han påminner Baruk om det väsentliga!

”Du ska få leva!”

Ibland blir jag så upptagen med det jordiska, det som jag vill och gör,  att det eviga, det som Gud vill och gör, hamnar på andra plats.

Detta har aldrig haft någon positiv effekt på vare sig mitt böneliv eller mitt humör!

Gud, och människan, och hur de två ska mötas och ha gemenskap med varandra, hur människan ska undkomma helvetet och få evigt liv och salighet istället – det är de viktiga sakerna på Guds program!

För den som redan har fått del i det eviga livet och är på väg mot saligheten finns det inget som så slår bottnen ur hinken och förvränger bönelivet som att låta något annat man kunde önska att få eller slippa bli viktigare än detta ena: ”Jag får leva!”

Det ger glädje, det ger tacksamhet, det ger framtidshopp, det ger visshet om att vara älskad, det ger allt man behöver för att gå med Gud och vara villig att förändras, göra som Gud och bli människa!

Och då börjar det ske, som vi inte alltid tänker på: Istället för att vi får eller inte får bönesvar, börjar vi bli ett bönesvar – et svar på Jesu bön om att hans lärjungar skulle leva och vara så, att världen skulle kunna tro att evangeliet är sant!

Och att på det sättet få bli ett bönesvar, det är något annat och mycket bättre än att få bönesvar enligt ”ske min vilja”-modellen, även om man så skulle få allt man vill ha och litet till!

Det gäller dock att tänka efter litet här! Det är så lätt hänt att man, istället för ett rätt bruk av det löfte att be ”i Jesu namn”, som som Herren har gett oss,  i praktiken övergår till ett ”med användande av Jesu namn”.

Och det är inte samma sak!

Förr i tiden, när någon av kungens män kom för att utföra ett arbete eller proklamera en befallning på kungens uppdrag, då kom de i kungens namn. Detta betydde att de hade ett uppdrag från kungen, en kunglig befallning de utförde, och att de därmed hade hela kungens makt bakom sig!

Om någon däremot kom och åberopade kungens namn för egna ändamål, för sådant de inte hade något kungligt uppdrag att säga eller göra, då hade den personen givetvis inte kungens auktoritet bakom sig!

Och om den situationen uppkom, att någon från början verkligen hade ett uppdrag från kungen, men sedan efter eget huvud började ändra på det han skulle säga eller göra, då kunde han bli trodd och respekterad till en tid, men när kungen fick reda på vad som hade hänt, då blev det inte nådigt för den självsvåldige!

Ibland kan det gå så illa, att de troende börjar uppfatta Jesu namn som ett slags trollformel, något man nämner i slutet på sina böner för att förbättra chansen till bönesvar, eller något man använder för att ge ökad trovärdighet åt det man säger och gör – utan att desto mer fundera på om bönen eller handlingen faktiskt var något, som var enlighet med Guds vilja, något som Herren verkligen gett befallning om.

Ett sådant slentrianmässigt, eller rent självcentrerat användande av Jesu namn trubbar av oss från att se vad det verkligen är fråga om, detta att få använda sig av Konungens namn, och kan i värsta fall kom nära rent missbruk av Herrens namn.

Ta nu t ex den situationen, att tjugo människor söker samma jobb, och av dem är fem troende. Alla dessa fem ber till Gud att de ska få jobbet, och alla fem avslutar sin bön med ”i Jesu namn”.

Nå, för det första kan ju bara en få jobbet, så fyra kommer då att bli besvikna och komma i tvivel på hela bönelöftet.

För det andra kan det hända, att Herren inte hade tänkt det jobbet för någon alls av de troende, han hade kanske andra planer för dem! Om de då alla hade räknat med att få det, eftersom de bett ”i Jesu namn”, då blir ju alla fem besvikna och tvivlande!

Det vore mycket bättre om de bad ”Fader, jag vill ha det här jobbet, men jag vet inte om det är bäst för mig, eller om du kanske har något annat på lut, så ske din vilja med det här, i Jesu namn, amen!”

Har man bett så, då kan man se att också ett nej är ett svar!

Om vi verkligen ber i Jesu namn, då finns också ett ”ske din vilja” med, för en bön som verkligen är i Jesu namn, det är en bön som tar sikte på att Guds vilja ska ske i mitt eget och andras liv, inte att det ska bli som jag vill!

De böner och åtgärder som tar sikte på att vår vilja ska ske, att vi ska få som vi vill, det är böner och handlingar med användande av Jesu namn, det är ett försök att utnyttja den himmelska auktoriteten för egna syften, och det var inte för det ändamålet som vi kristna fick lov att använda Namnet!

Om mitt nya år verkligen ska bli ett år i Jesu namn, då behöver jag en attityd av ”ske Din vilja, inte min”.

Har jag den attityden, då kan det här bli ett år då jag söker Guds Rike och Hans rättfärdighet först av allt, och låter allt det andra komma i den tid och på det sätt, som Guds goda vilja låter det komma. Ett år, när jag inte behöver bli besviken, eller börja tvivla på Guds goda vilja, även om det inte alltid blir som jag hade tänkt eller önskat!

………………..

Så var det då Bibel 2000.

Eftersom texterna i kyrkohandboken är hämtade från B 2000, finner jag mig nödsakad att kommentera litet på den sidan också. Visserligen börjar jag känna mig som siste mohikanen vad det gäller här saken, alla de, som i början stod på barrikaderna för att försöka försvara Guds Ord mot det angrepp inifrån som denna bedrövliga parafras innebär, tycks ha resignerat och gett upp, men jag är inte beredd att kasta in handduken och börja flyta med strömmen än. Till det är saken för stor och viktig.

Det är nog tyvärr så, att den här söndagens gammaltestamentliga text från Bibel 2000  är så totalt i avsaknad av både huvud och fötter, att det inte kan få passera opåtalat.

Jag avser första årgångens text, 4 Mos 6:22-27. där Herren ger Mose befallning om hur Aron och hans söner ska välsigna folket, alltså det vi idag kallar Herrens välsignelse.

I B2000 är det inte längre fråga om en bön, det är bara ett konstaterande.

Man har använt presens rakt igenom.

”Herren välsignar dig och beskyddar dig, Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och ger dig nåd…”

Precis som om Gud skulle välsigna och beskydda oss per automatik, oberoende av vad vi tror eller hur vi lever!

Det här är B2000-översättarna ensamma om bland de bibelöversättningar jag använder.

Ingen av de andra har haft några svårigheter att begripa att detta är en bön och en tillönskan!

Sedan säger B2000 ”de ska uttala mitt namn över israeliterna”

I verkligheten sägs det att Aron ska ”lägga” Guds namn på israeliterna genom att uttala välsignelsens ord över dem. Och det är något betydligt starkare!

Överfört till en gudstjänst i dagens finländska kristenhet kan man säga, att när välsignelsen uttalas över församlingen, då uttalas den ju över alla närvarande, men Kristi namn läggs bara på den som faktiskt vill bära det.

Ingen blir en kristen av att få välsignelsen läst över sig, men den som bekänner Kristi namn, han tar också emot det Namnet i välsignelsen!

Israels folk bekände sig vara Guds folk, de hade uttalat att de ville att Herren skulle vara deras Gud, och därför skulle Namnet läggas på dem, bristfälliga som de var.

Sedan kunde de i Herrens namn inta landet, så länge de höll sig till Hans befallningar, och det är också vår kallelse år 2017!

Ja, det här är ingen enkel fråga, men vi ska försöka bena ut den litet grann och se var vi landar.

Först av allt kan jag säga, att jag har börjat ställa allt större frågetecken inför den här formuleringen ”bönelöften”.

Den ger nämligen intryck av att löftena om bönesvar är kopplade till bönen!

Följer vi regeln om att låta det ena bibelstället förklara det andra, märker vi snabbt att det här inte stämmer.

Löftena är inte kopplade till bönen som sådan, löftena är kopplade till de villkor, som ska vara uppfyllda, när man ber!

Ta t ex Joh 15:7 ”Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill, och ni ska få det”

Löftet om bönesvar är här helt klart kopplat till förblivandet i Kristus, inte till bönen!

Eller Matt 18:19 ”Om två av er här på jorden kommer överens om att be om något, vad det än är, så skall de få det av min Fader i himlen. Ty där två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.”

Här är löftet kopplat dels till överenskommelsen, dels till att man är samlade i Jesu namn.

Ordet i grekiskan är en musikterm, som närmast kan översättas med ”symfoni”.

Det som här efterfrågas är alltså inte en ytligt uttalad överenskommelse, utan en verklig samstämmighet på djupet!

Att vara samlade i Jesu namn, inte bara med användande av Jesu namn, förutsätter i sin tur att de närvarande förblir i Kristus och hans ord i dem. Man kan nämligen inte skilja Jesusnamnet från Jesus själv!

Där de här  villkoren är uppfyllda, där kommer svaret att komma, för där kommer man inte att be andra böner än sådana, som är i överensstämmelse med Guds vilja.

Och det är exakt vad 1 Joh 5:14-15 säger ”Och detta är den tillit vi har till honom, att om vi ber om något efter hans vilja, så hör han oss. Och när vi vet att han hör oss, vad vi än ber om, så vet vi ocså att vi redan har det som vi har bett honom om”

Jag tror alltså att problemet ligger i att vi inte har läst texterna om bön och bönesvar tillräckligt noga, och det i sin tur beror på att det finns en utbredd grundläggande missuppfattning om vad bön egentligen är bra för.

Vi tänker oss gärna att bön är till för att vi ska få det vi vill ha av Gud, att vår vilja ska ske.

Men Jesus lär oss att be ”Ske din vilja”.

Bön är primärt till för att Guds vilja ska ske, och det är vad alla villkoren för bönesvar handlar om, att föra oss in i en sådan ställning av underordnande under Gud och lyhördhet för honom, att våra ”ske min vilja”-böner ersätts av ”ske din vilja”-böner.

Jakob förklarar i sitt brevs fjärde kapitel vad man kan vänta sig för resultat av böner, som är inriktade på att man själv ska få det man vill/som man vill: ”Ni vill ha, men får inget, ni dödar och är ivrare, men kan inte vinna något. Ni kämpar och strider, men har inget, därför att ni inte ber – dock, ni ber, men ni får inget, därför att ni ber illa, för att slösa bort allt på njutningar.”

Guds Ord och bön hör alltså alltid samman.

Vill vi att Jesu ord ska förbli i oss, då vill det till att vi tar tid från andra sysselsättningar och framför allt från alla rena tidsfördriv, och i stället tar till oss av Guds Ord, så att det kan utföra sitt reningsverk i våra tankar och känslor!

Syndernas förlåtelse och bön hör också samman.

Vill vi förbli i Kristus, då vill det till att vi lever i en ständig medvetenhet om vårt behov av honom, vårt beroende av honom, och den medvetenheten börjar med att man inte tappar kontakten med sig själv och vad man är i sig själv!

Ödmjukhet och underordnande hör samman med bön.

Någon verklig överenskommelse i bönen är inte möjlig så länge det finns högmod, ske min vilja-uppror, och självhävdelse bland de församlade bedjarna.

Jag tror för övrigt att det är mot bakgrund också av detta vi ska förstå Jesu varning i Matt 6:7 ”Och när ni ber ska ni inte rabbla långa böner som hedningarna, som tror att de ska bli bönhörda för sina långa böners skull”

Långa och välformulerade böner kan vara ett utmärkt sätt att hävda sig själv, framhålla sin egen andlighet, i bönemötet – på samma gång som det kan vara ett utmärkt sätt att se till att bönesvaret uteblir.

Jag tror alltså att löftena gäller till hundra procent.

Jag tror också att i denna onda värld, och med oss bristfälliga människovarelser inblandade, blir det rätt sällan som de villkor, som löftena är knutna till, är uppfyllda.

Vilket leder mig till att konstatera, att Gud i sin godhet och nåd i verkligheten nog svarar på bra många fler böner, än vad hans löften skulle förutsätta! För Han är barmhärtig, och han tänker på att vi är stoft…

Han var en folkledare, han hade en avsevärd politisk makt, perserkungens ståthållare som han var, men han förlitade sig ändå inte på vare sig sina ledaregenskaper eller sin makt! Detta märks på att han också var en bedjare – och en förebedjare!

 Nehemja identifierar sig så totalt med Israels folk, att han talar i vi-form när han bekänner folkets synder och ber för dem! ”Vi har syndat mycket mot dig…”, säger han till Gud!

Det här är han ju ingalunda ensam om i Bibeln.

Förmågan och villigheten att gå in i andras nöd, och bära den inför Gud som om vore det ens egen, är kännetecknande för många av de bibliska förgrundsgestalterna.

Abraham ber för Sodom. Han ber inte bara om att Gud ska rädda eventuella rättfärdiga innan staden förstörs, han ber för Sodom, för de ogudaktiga, som väckt Guds vrede!

Man kan ju undra varför.

Han hade inga aktier i Sodom, inget affärsföretag, ingenting, utom sin släkting Lot och hans familj, och dem kunde han ju ha bett för utan att blanda in stadens övriga befolkning! Men på något sätt uppfattar han ändå stadens nöd som sin egen.

Mose ber för Israel, och vid ett tillfälle ber han i en situation, där han själv just fått besked om att han själv ska gå fri från folkets straff, och dessutom har han fått löfte om att han ska få bli stamfader för ett nytt stort folk, när Israel väl har blivit utplånat för sina synder.

Folket, som han ber för, håller till råga på allt långsamt på att ta livet av honom och bränna ut honom med all sin motspänstighet och upproriskhet…

Han kunde ha tagit chansen att slippa sitt elände, men något hindrar honom.

Där fanns ett band mellan honom och folket, något som gör att han känner deras akuta nöd som sin egen!

Jeremia ber för ett folk, som har förkastat honom som profet, gjort narr av honom, och försökt ta livet av honom, och han fortsätter att be för dem ända tills Gud säger åt honom att sluta(!)

”Du ska inte längre frambära någon bön eller åkallan för detta folk, för jag vill inte höra det! Har du inte sett vad de gör…” Så säger Herren till den envise förebedjaren, när varje sista gräns för länge sedan är passerad.

Nyckelordet att förstå hur dessa människor känner och fungerar är kanske just identifikation.

Att inte ställa sig på sidan om, inte ta avstånd från de ogudaktiga och upproriska på ett sådant sätt, att man med fromt förakt konstaterar, att om de nu nödvändigt vill till helvetet, så må de väl fara åt helvete då, det är att identifiera sig med de andra.

Att i stället göra medmänniskornas nöd till sin egen, be för dem som att man själv är en del av folket, inte som en som står på sidan om och har sitt på det torra, det är identifikation

Personligen tycker jag det är nyttigt att då och då skärskåda innehållet i mina böner.

För egen del är jag beredd att säga, att det är synd att kritisera någon eller något, om man inte också är villig att be en bön för det sammanhang eller  de människor man kritiserar!

Här kommer för övrigt en viktig skillnad mellan att döma och att förmana fram!

Förmanaren är en förebedjare, den som dömer är en avståndstagare!

Det är lätt att konstatera att det går åt skogen med Finland, att finländarna bara blir värre hedningar för varje år som går, men om jag ser att så är fallet, då innebär detta en kallelse till bön, en kallelse att be att Gud förlåter Finland, ger en nådatid, ger en väckelse!

Det är lätt att säga att församlingen blir alltmer förvärldsligad.

Att gå inför Gud och säga ”Herre, jag är en lem i din kropp här i Finland, och VI håller på att glida bort från dig, hjälp oss, förlåt oss,  det faller sig tyvärr inte lika naturligt.

Ja, det vill säga att faller sig nog så naturligt för den nya skapelsen i Kristus, men mindre naturligt för gamle Adam…

Vi ber om väckelse en hel del, visst gör vi det. men hur ber vi, egentligen?

Jag undrar vad skulle hända den dag när pingstvännerna skulle be att Gud skulle förlåta och välsigna och upprätta den lutherska kyrkan, och ge en stor väckelse där, när lutheranerna enligt samma mönster skulle be om storväckelse i missionsförbundet, när missionsförbundarna skulle be för metodisterna, och metodisterna för baptisterna – och baptisterna skulle inrikta sina böner på att Gud skulle upprätta pingstväckelsen till att verkligen vara ett väckelsens förlåtna och renade redskap igen!

Det är först då vi verkligen skulle syssla med förbön!

Fram till dess ber vi bara för vårt eget.

Förbön av det slaget skulle behövas, för vi står alla med synd inför Gud, både alla de olika samfunden och det folk vi skulle betjäna!

Vi behöver något av de gamla profeternas sinnelag.

Vi behöver förmågan att se att vi hör ihop med dem vi ber för.

Vi behöver den förlåtelse som ges genom andras förbön – ”den nåd, som genom mångas böner kommer oss till del”, och vi behöver vara med och stiga fram i gapet inför Gud – gå i bräschen för andra – på ett helt nytt sätt.

Jag tror nämligen att Guds ord fortfarande gäller.

”Om Mitt folk, som är uppkallat efter Mitt namn, ödmjukar sig och ber, och söker Mitt ansikte, och omvänder sig från sina onda vägar, då vill Jag höra det från himlen, och förlåta deras synd och skaffa läkedom åt deras land!” 2 Krön 7:14