Jag håller just på och läser Nehemja, en fascinerande berättelse om hur en enda man på rätt plats i rätt tid kunde göra en avgörande skillnad för ett helt folk.
Han var en folkledare, han hade en avsevärd politisk makt, perserkungens ståthållare som han var, men han förlitade sig ändå inte på vare sig sina ledaregenskaper eller sin makt! Detta märks på att han också var en bedjare – och en förebedjare!
Nehemja identifierar sig så totalt med Israels folk, att han talar i vi-form när han bekänner folkets synder och ber för dem! ”Vi har syndat mycket mot dig…”, säger han till Gud!
Det här är han ju ingalunda ensam om i Bibeln.
Förmågan och villigheten att gå in i andras nöd, och bära den inför Gud som om vore det ens egen, är kännetecknande för många av de bibliska förgrundsgestalterna.
Abraham ber för Sodom. Han ber inte bara om att Gud ska rädda eventuella rättfärdiga innan staden förstörs, han ber för Sodom, för de ogudaktiga, som väckt Guds vrede!
Man kan ju undra varför.
Han hade inga aktier i Sodom, inget affärsföretag, ingenting, utom sin släkting Lot och hans familj, och dem kunde han ju ha bett för utan att blanda in stadens övriga befolkning! Men på något sätt uppfattar han ändå stadens nöd som sin egen.
Mose ber för Israel, och vid ett tillfälle ber han i en situation, där han själv just fått besked om att han själv ska gå fri från folkets straff, och dessutom har han fått löfte om att han ska få bli stamfader för ett nytt stort folk, när Israel väl har blivit utplånat för sina synder.
Folket, som han ber för, håller till råga på allt långsamt på att ta livet av honom och bränna ut honom med all sin motspänstighet och upproriskhet…
Han kunde ha tagit chansen att slippa sitt elände, men något hindrar honom.
Där fanns ett band mellan honom och folket, något som gör att han känner deras akuta nöd som sin egen!
Jeremia ber för ett folk, som har förkastat honom som profet, gjort narr av honom, och försökt ta livet av honom, och han fortsätter att be för dem ända tills Gud säger åt honom att sluta(!)
”Du ska inte längre frambära någon bön eller åkallan för detta folk, för jag vill inte höra det! Har du inte sett vad de gör…” Så säger Herren till den envise förebedjaren, när varje sista gräns för länge sedan är passerad.
Nyckelordet att förstå hur dessa människor känner och fungerar är kanske just identifikation.
Att inte ställa sig på sidan om, inte ta avstånd från de ogudaktiga och upproriska på ett sådant sätt, att man med fromt förakt konstaterar, att om de nu nödvändigt vill till helvetet, så må de väl fara åt helvete då, det är att identifiera sig med de andra.
Att i stället göra medmänniskornas nöd till sin egen, be för dem som att man själv är en del av folket, inte som en som står på sidan om och har sitt på det torra, det är identifikation
Personligen tycker jag det är nyttigt att då och då skärskåda innehållet i mina böner.
För egen del är jag beredd att säga, att det är synd att kritisera någon eller något, om man inte också är villig att be en bön för det sammanhang eller de människor man kritiserar!
Här kommer för övrigt en viktig skillnad mellan att döma och att förmana fram!
Förmanaren är en förebedjare, den som dömer är en avståndstagare!
Det är lätt att konstatera att det går åt skogen med Finland, att finländarna bara blir värre hedningar för varje år som går, men om jag ser att så är fallet, då innebär detta en kallelse till bön, en kallelse att be att Gud förlåter Finland, ger en nådatid, ger en väckelse!
Det är lätt att säga att församlingen blir alltmer förvärldsligad.
Att gå inför Gud och säga ”Herre, jag är en lem i din kropp här i Finland, och VI håller på att glida bort från dig, hjälp oss, förlåt oss, det faller sig tyvärr inte lika naturligt.
Ja, det vill säga att faller sig nog så naturligt för den nya skapelsen i Kristus, men mindre naturligt för gamle Adam…
Vi ber om väckelse en hel del, visst gör vi det. men hur ber vi, egentligen?
Jag undrar vad skulle hända den dag när pingstvännerna skulle be att Gud skulle förlåta och välsigna och upprätta den lutherska kyrkan, och ge en stor väckelse där, när lutheranerna enligt samma mönster skulle be om storväckelse i missionsförbundet, när missionsförbundarna skulle be för metodisterna, och metodisterna för baptisterna – och baptisterna skulle inrikta sina böner på att Gud skulle upprätta pingstväckelsen till att verkligen vara ett väckelsens förlåtna och renade redskap igen!
Det är först då vi verkligen skulle syssla med förbön!
Fram till dess ber vi bara för vårt eget.
Förbön av det slaget skulle behövas, för vi står alla med synd inför Gud, både alla de olika samfunden och det folk vi skulle betjäna!
Vi behöver något av de gamla profeternas sinnelag.
Vi behöver förmågan att se att vi hör ihop med dem vi ber för.
Vi behöver den förlåtelse som ges genom andras förbön – ”den nåd, som genom mångas böner kommer oss till del”, och vi behöver vara med och stiga fram i gapet inför Gud – gå i bräschen för andra – på ett helt nytt sätt.
Jag tror nämligen att Guds ord fortfarande gäller.
”Om Mitt folk, som är uppkallat efter Mitt namn, ödmjukar sig och ber, och söker Mitt ansikte, och omvänder sig från sina onda vägar, då vill Jag höra det från himlen, och förlåta deras synd och skaffa läkedom åt deras land!” 2 Krön 7:14