Det står om Jesus, att när han såg folkskarorna, då kände han medlidande med dem och förbarmade sig över dem, eftersom han såg att de var så illa medfarna och uppgivna.
När man är illa medfaren, då är man tilltufsad, skadad, trött, och allmänt sliten, men man har ändå ett hopp om att bara jag får mat och vila, och litet plåster och spjälor, då kan det bli bra med mig igen!
Det är värre när man är uppgiven, för den som är uppgiven, han har gett upp. Då väntar man sig inte längre att något ska kunna förändras till det bättre. Man har förlorat hoppet.
Och är man både illa medfaren och uppgiven, då har man det illa, och väntar sig inte att nånsin mer få det bra.
Det märks på både attityder, uttalanden, och engagemang hur mycket av uppgivenhet som lyckats ta sig in i en människa.
”Jag tycker inte att det är nån idé att be längre, för Gud svarar ju aldrig på mina böner!” Så sade en något bitter människa till mig en gång. Liknande uttalanden har jag för övrigt nog hört fler än en gång… jag minns också en som sade, att det inte är någon mening med att be om väckelse, ”för det har vi gjort så länge och så mycket, att om det gjorde någon verkan, då hade vi haft väckelse för länge sedan”.
Jag har i långa tider gått omkring med bilden av en hink utan botten, när jag mött den här typen av uppgivenhet i min medkristna – och ibland också i mig själv, speciellt då när det gäller vårt förhållande till just bönen.
Öser man vatten i en sådan, då rinner det bara rakt igenom, inget blir kvar. Vad är det då, som så att säga slår botten ur oss?
Söker man svar på den frågan, då är den kanske första och viktigaste frågan man ska ställa vad bön egentligen är bra för, sådär primärt?
Det blir nämligen lätt så, att vi tänker oss att bön, det är när jag talar om för Gud vad jag vill att Han ska göra, och om Han då gör det jag ber honom göra, då kan jag säga att jag har fått bönesvar.
Då har man fel bild av alltsammans redan från början. Bön är inte primärt till för att min vilja ska ske, den är till för att Guds vilja ska ske!
Om Jesus först lär oss att be ”ske Din vilja”, och jag sedan i mina böner kommer inför Herren med en inställning av ”ske min vilja”, då har systemet gått i baklås från början.
Vad är då Guds vilja med mig, och med alla människor? Det behöver jag rimligen ägna en tanke åt, om jag vill be i enlighet med Guds vilja!
Den är först av allt att vi ska bli frälsta, komma till tro på Jesus, och när det har hänt, då vill Han att vi ska lära oss att hålla allt som Jesus har befallt oss – alltså att trons lydnad ska börja växa fram, så att det som kallas mognad eller helgelse, vilket ord man nu vill använda, ska komma igång i oss. Allt detta innebär förändring, och det är vi, som ska förändras!
Nästa fråga: vad är Guds vilja med Kristi församling här på jorden, den församling som du, jag, och alla kristna ingår i?
Den är att församlingen ska både vara och ha ett vittnesbörd om vem och hurudan Gud är. Vi brukar ofta ha betoning på att det är Guds nåd och kärlek, som ska synas i de kristnas liv, men låt oss fördenskull inte glömma Guds rättfärdighet och helighet!
När det vittnesbördet syns och hörs, då kan församlingen göra lärjungar, som i sin tur gör fler lärjungar.
Ibland frestas vi att be böner om att andra ska förändras, att församlingen ska förändras, men vi har ingen större lust eller längtan att förändras själv – i varje fall inte på det sätt man förändras av att säga nej till sig själv, ta sitt kors på sig och följa Jesus.
I stället vill vi se våra omständigheter förändras, så att det här jordelivet blir lättare och roligare och mer tilltalande. Jag behöver inte gå längre än till mig själv för att se de tendenserna!
Det är när vi faller för den frestelsen, som besvikelsen över att vi inte får som vi vill sedan ”slår botten ur hinken”.
Det är då allt det Gud ändå ger av nåd och godhet och förbarmande bara rinner rakt genom och ut genom frustrationen över att det inte blir och går som JAG vill…
För att botten ska komma plats i hinken kan det ibland behövas en radikal omorientering, en ny inriktning på att Guds vilja, inte min, ska ske, både när vi ber våra böner, och när vi annars lever det här jordelivet!
Jag tänker också på t ex en sån sak som det vi säger om varandra, kristna emellan.
Rykten, skvaller, förtal, hårda, negativa omdömen…vi kan nog ha bönemöten tills vi blir blåa i ansiktet, men tar vi inte itu med såna saker, då finns det ingen botten i hinken. Då rinner välsignelsen rakt igenom.
Eller det allestädes närvarande missnöjet, det som vårt samhälle är så genomsyrat av, att det nästan känns normalt och naturligt för oss att gå omkring och vara missnöjda!
En väsentlig del av bönen är tacksägelsen! ”Lova Herren, min själ, och glöm inte vad gott han har gjort!”
Att be om glädje, samtidigt som man odlar missnöje med sig själv och andra, det hjälper inte långt!
Även om Gud ger glädje, så rinner den rakt igenom!
Tacksamheten tätar hinken, så att glädjen hålls där!
Människor, som har vett att vara tacksamma och glada för att de får leva, har fått sina namn skrivna i livets bok, de kan tillsammans bli material till en församling, som är upptagen med det väsentliga – att ge vidare budskapet om att vi kan få leva!
Profeten Jeremia hade en skrivare som hette Baruk.
Denne Baruk fick i uppdrag att skriva ner alla Jeremias profetior i en bokrulle.
Att skriva långa texter på ömtålig papyrus med en klumpig gåspenna eller motsvarande redskap är ingen lätt sak!
Sedan lästes bokrullen upp för kungen, varpå denne helt enkelt brände upp alltsammans.
Baruk får order om att skriva upp alltsammans på nytt, och nu lades dessutom mer till!
Då blir skrivaren missnöjd och upprorisk, och tycker att alltsammans är mer än lovligt jobbigt!
Då får Jeremia ett budskap från Herren att framföra till honom:
”Du klagar och gnäller över småsaker, du, Baruk! Jag får lov att riva upp det jag har planterat och bryta ner vad jag har byggt upp, och detta gäller hela jorden! Men du, du begär både det ena och det andra för dig själv, och glömmer det väsentliga: att du får leva! Jag ska låta olycka komma över det här landet och alla som bor här, men du ska få leva!”
Baruk, han ville att hans vilja skulle ske.
Men Gud, han påminner Baruk om det väsentliga!
”Du ska få leva!”
Ibland blir jag så upptagen med det jordiska, det som jag vill och gör, att det eviga, det som Gud vill och gör, hamnar på andra plats.
Detta har aldrig haft någon positiv effekt på vare sig mitt böneliv eller mitt humör!
Gud, och människan, och hur de två ska mötas och ha gemenskap med varandra, hur människan ska undkomma helvetet och få evigt liv och salighet istället – det är de viktiga sakerna på Guds program!
För den som redan har fått del i det eviga livet och är på väg mot saligheten finns det inget som så slår bottnen ur hinken och förvränger bönelivet som att låta något annat man kunde önska att få eller slippa bli viktigare än detta ena: ”Jag får leva!”
Det ger glädje, det ger tacksamhet, det ger framtidshopp, det ger visshet om att vara älskad, det ger allt man behöver för att gå med Gud och vara villig att förändras, göra som Gud och bli människa!
Och då börjar det ske, som vi inte alltid tänker på: Istället för att vi får eller inte får bönesvar, börjar vi bli ett bönesvar – et svar på Jesu bön om att hans lärjungar skulle leva och vara så, att världen skulle kunna tro att evangeliet är sant!
Och att på det sättet få bli ett bönesvar, det är något annat och mycket bättre än att få bönesvar enligt ”ske min vilja”-modellen, även om man så skulle få allt man vill ha och litet till!