Bruk och missbruk av Jesu namn

Nyårsdagen i kyrkoåret har bästa tänkbara tema, för vad kan vara bättre än att börja det nya året ”I Jesu namn”?

Det gäller dock att tänka efter litet här! Det är så lätt hänt att man, istället för ett rätt bruk av det löfte att be ”i Jesu namn”, som som Herren har gett oss,  i praktiken övergår till ett ”med användande av Jesu namn”.

Och det är inte samma sak!

Förr i tiden, när någon av kungens män kom för att utföra ett arbete eller proklamera en befallning på kungens uppdrag, då kom de i kungens namn. Detta betydde att de hade ett uppdrag från kungen, en kunglig befallning de utförde, och att de därmed hade hela kungens makt bakom sig!

Om någon däremot kom och åberopade kungens namn för egna ändamål, för sådant de inte hade något kungligt uppdrag att säga eller göra, då hade den personen givetvis inte kungens auktoritet bakom sig!

Och om den situationen uppkom, att någon från början verkligen hade ett uppdrag från kungen, men sedan efter eget huvud började ändra på det han skulle säga eller göra, då kunde han bli trodd och respekterad till en tid, men när kungen fick reda på vad som hade hänt, då blev det inte nådigt för den självsvåldige!

Ibland kan det gå så illa, att de troende börjar uppfatta Jesu namn som ett slags trollformel, något man nämner i slutet på sina böner för att förbättra chansen till bönesvar, eller något man använder för att ge ökad trovärdighet åt det man säger och gör – utan att desto mer fundera på om bönen eller handlingen faktiskt var något, som var enlighet med Guds vilja, något som Herren verkligen gett befallning om.

Ett sådant slentrianmässigt, eller rent självcentrerat användande av Jesu namn trubbar av oss från att se vad det verkligen är fråga om, detta att få använda sig av Konungens namn, och kan i värsta fall kom nära rent missbruk av Herrens namn.

Ta nu t ex den situationen, att tjugo människor söker samma jobb, och av dem är fem troende. Alla dessa fem ber till Gud att de ska få jobbet, och alla fem avslutar sin bön med ”i Jesu namn”.

Nå, för det första kan ju bara en få jobbet, så fyra kommer då att bli besvikna och komma i tvivel på hela bönelöftet.

För det andra kan det hända, att Herren inte hade tänkt det jobbet för någon alls av de troende, han hade kanske andra planer för dem! Om de då alla hade räknat med att få det, eftersom de bett ”i Jesu namn”, då blir ju alla fem besvikna och tvivlande!

Det vore mycket bättre om de bad ”Fader, jag vill ha det här jobbet, men jag vet inte om det är bäst för mig, eller om du kanske har något annat på lut, så ske din vilja med det här, i Jesu namn, amen!”

Har man bett så, då kan man se att också ett nej är ett svar!

Om vi verkligen ber i Jesu namn, då finns också ett ”ske din vilja” med, för en bön som verkligen är i Jesu namn, det är en bön som tar sikte på att Guds vilja ska ske i mitt eget och andras liv, inte att det ska bli som jag vill!

De böner och åtgärder som tar sikte på att vår vilja ska ske, att vi ska få som vi vill, det är böner och handlingar med användande av Jesu namn, det är ett försök att utnyttja den himmelska auktoriteten för egna syften, och det var inte för det ändamålet som vi kristna fick lov att använda Namnet!

Om mitt nya år verkligen ska bli ett år i Jesu namn, då behöver jag en attityd av ”ske Din vilja, inte min”.

Har jag den attityden, då kan det här bli ett år då jag söker Guds Rike och Hans rättfärdighet först av allt, och låter allt det andra komma i den tid och på det sätt, som Guds goda vilja låter det komma. Ett år, när jag inte behöver bli besviken, eller börja tvivla på Guds goda vilja, även om det inte alltid blir som jag hade tänkt eller önskat!

………………..

Så var det då Bibel 2000.

Eftersom texterna i kyrkohandboken är hämtade från B 2000, finner jag mig nödsakad att kommentera litet på den sidan också. Visserligen börjar jag känna mig som siste mohikanen vad det gäller här saken, alla de, som i början stod på barrikaderna för att försöka försvara Guds Ord mot det angrepp inifrån som denna bedrövliga parafras innebär, tycks ha resignerat och gett upp, men jag är inte beredd att kasta in handduken och börja flyta med strömmen än. Till det är saken för stor och viktig.

Det är nog tyvärr så, att den här söndagens gammaltestamentliga text från Bibel 2000  är så totalt i avsaknad av både huvud och fötter, att det inte kan få passera opåtalat.

Jag avser första årgångens text, 4 Mos 6:22-27. där Herren ger Mose befallning om hur Aron och hans söner ska välsigna folket, alltså det vi idag kallar Herrens välsignelse.

I B2000 är det inte längre fråga om en bön, det är bara ett konstaterande.

Man har använt presens rakt igenom.

”Herren välsignar dig och beskyddar dig, Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och ger dig nåd…”

Precis som om Gud skulle välsigna och beskydda oss per automatik, oberoende av vad vi tror eller hur vi lever!

Det här är B2000-översättarna ensamma om bland de bibelöversättningar jag använder.

Ingen av de andra har haft några svårigheter att begripa att detta är en bön och en tillönskan!

Sedan säger B2000 ”de ska uttala mitt namn över israeliterna”

I verkligheten sägs det att Aron ska ”lägga” Guds namn på israeliterna genom att uttala välsignelsens ord över dem. Och det är något betydligt starkare!

Överfört till en gudstjänst i dagens finländska kristenhet kan man säga, att när välsignelsen uttalas över församlingen, då uttalas den ju över alla närvarande, men Kristi namn läggs bara på den som faktiskt vill bära det.

Ingen blir en kristen av att få välsignelsen läst över sig, men den som bekänner Kristi namn, han tar också emot det Namnet i välsignelsen!

Israels folk bekände sig vara Guds folk, de hade uttalat att de ville att Herren skulle vara deras Gud, och därför skulle Namnet läggas på dem, bristfälliga som de var.

Sedan kunde de i Herrens namn inta landet, så länge de höll sig till Hans befallningar, och det är också vår kallelse år 2017!