För rätt många år sedan publicerade jag en artikel om islam här på sidan. Den var tyvärr ofullständig, och inte tillräckligt väl grundad – jag hade inte gjort min research ordentligt.
Nu har jag försökt göra bättring, och åstadkomma en omarbetad version.
Den är kort, och det är förstås många saker jag inte alls berör, men min intention har varit att skriva något som är så kort, att den som inte har tid och ork att plöja genom hela böcker, ändå ska kunna få en grunduppfattning om islam, dess uppkomst, dess förhållande till kristendomen, och så vidare.
Innan jag går närmare in på detta, vill jag börja med att konstatera, att muslimen tror på Abrahams Gud.
Ur den synvinkeln förefaller vi tro på samma Gud. Vi kristna tror ju också på Abrahams Gud!
Koranen har mer att säga om Jesus än om Muhammed, och mycket av det, som där sägs, klargör att Jesus är fullständigt unik, ingen har varit lik honom av alla dem, som har gått på denna jord.
Det är Jesus som ska vara domare på den yttersta dagen, inte Muhammed, det tror också muslimen!
Så här finns en del likheter. Tyvärr finns det också skillnader, och skillnader av den storleksordningen, att man inte kan bortse från dem. Den viktigaste skillnaden är, naturligtvis, synen på Jesus, vem han är, och vad hans uppdrag här på jorden var.
Men det är också befogat att ställa frågan hur det egentligen är ifråga om detta med Abrahams Gud.
Tror vi verkligen på samma Gud?
Ibland har jag tänkt att muslimen och juden har en del gemensamt – båda parter nitälskar för Gud, och båda gör det med en felaktig insikt, för ingendera har bekänt Jesus som Herre och Frälsare.
Skillnaden är, att judarna verkligen tror på samma Gud som de kristna, om den saken finns inget tvivel. Ifråga om muslimerna finns det däremot stora frågetecken!
Också när man tänker på blandfolket i Samarien på Jesu tid, de om vilka Jesus sade att de tillbad det som de inte kände, när de tillbad Abrahams Gud utifrån en bristfällig och med andra religioner uppblandad insikt, kan man kanske dra en parallell till muslimerna.
Problemet uppstår alltså dels i den felaktiga förståelsen av Jesus, dels i att nånstans på vägen blandade Muhammed in den arabiska stamguden Allah i sitt koncept, och därmed fick en främmande ande in foten, och lyckades till och med överföra sitt namn, så att muslimen nu tror sig tillbe Abrahams Gud, men kallar honom Allah.
Och denne Allah är definitivt inte identisk med Abrahams Gud, Bibelns Gud! Vilket jag ska försöka påvisa i det följande.
Detta gör att det blir väldigt snårigt för en arabisktalande muslim, som kommer till tro på Jesus som Guds Son, för arabiskan har inget annat ord för Gud än Allah… och mycket av det, som denne Allah enligt Koranen har att säga, går stick i stäv med Guds Ord i Bibeln.
Det är kanske bäst att börja med en snabbskiss av hur islam startade:
Islam är den yngsta av världsreligionerna, den uppkom på 600-talet e Kr, och innehåller element från judendom, kristendom (kanske främst nestoriansk sådan), och arabiska stamreligioner.
Likheterna, som fått en del människor att tona ner skillnaderna, och utan förbehåll anse att det är samma Gud som tillbes i både kristendom och islam, kommer från det faktum att islams grundare, Muhammed, redan tidigt i livet tycks ha varit mycket religiöst lagd, han var en sökare, som i sin ungdom färdades vida omkring i Mellanöstern, lyssnade till både kristna och judiska förkunnare, och snappade upp brottstycken från alla håll. Vilket syns tydligt i korantexterna!
Hans egen släkt, hashimiterna, var en del av den härskande stammen i Mecka, och där växte han upp.
Eftersom Mecka var ett kultcentrum, där en hel hoper avgudar dyrkades i templet Kaba, växte Muhammed upp med den förislamiska beduinreligionen, och tog naturligtvis starka intryck också från den.
Islam kan alltså sägas vara en blandning av flera olika äldre religioner, givetvis med egen kryddning av soppan.
Muhammed trädde omkring 612 e Kr fram och sade sig ha fått i uppdrag av ängeln Gabriel (kallas Jibril i Koranen) att vara den siste och störste av Guds profeter, och berättade att ängeln också visat honom ”den himmelska Koranen”, som sedan nedtecknades under en följd av år i fyra olika versioner.
Småningom var det en av versionerna som vann, uppenbarligen genom att den tredje kalifen i ordningen efter Muhammeds död helt enkelt bestämde att ”den här är den rätta, inte de andra”.
Den gud, vars profet Muhammed hade fått kallelse att vara, sade han hette Allah.
”Det finns ingen gud utom Allah, och Muhammed är hans profet”, sade han.
Efter diverse stråtröverier, krig, och avtalsbrott lyckades Muhammed och hans anhängare ta makten i Mecka år 630. Två år senare dog han. Vi återkommer till Muhammeds levnadsbeskrivning längre fram.
Efter Muhammeds död erövrade islam snabbt den arabiska halvön och fortsatte sedan att expandera. De tidigare stormakterna i området, Byzans och Persien, hade gjort slut på varandras krafter i oändliga krig, och kristen mission hade dessutom varit förbjuden inom hela perserväldet, så det fanns ett vakuum i området både politiskt och religiöst. Detta tomrum utnyttjade islam maximalt.
Arabfolken var krigiska ryttarfolk, så islam var en religion, som passade dem som hand i handske. Hela Nordafrika erövrades också, och ett tag var både stora delar av Balkan och också Spanien under muslimskt välde!
Efter de första århundradenas årens explosion avstannade dock islams utbredning, och har sedan gått betydligt långsammare fram till vår tid. Under det senaste århundradet har islam igen expanderat.
Islam har också blivit alltmer mångfacetterad under tidens gång, utöver de två huvudriktningarna shia och sunni finns det otaliga mindre sekter och riktningar. Mera om shia och sunni senare i texten.
Så länge Muhammed levde hade han monopol på att avgöra lärofrågor, men efter hans död fanns ingen med obestridd auktoritet att utlägga Koranen, så då uppkom många olika riktningar, som än i denna dag inte erkänner varandra.
All denna splittring finns dock enbart inåt inom islam. Utåt håller man upp Koranen, förklarar att den är Guds eget, omedelbara, odisputabla tilltal, och tar således inte emot några som helst intryck utifrån.
Man tycker ju att detta borde utgöra något slags skäl till eftertanke för de kristna ledare, som nu tycks vara beredda att krypa upp i Muhammeds knä. Några kompromisser i form av synkretism kommer det aldrig att bli tal om från muslimsk sida, om det nu är vad man hoppas på från liberalt kristet håll!
Idag är islam efter kristendomen näst störst av världsreligionerna med ca 1.3 miljarder bekännare.
Så till första frågan: är Allah densamme som Bibelns Gud?
A. Namnfrågan först.
Det brukar framhållas att ”Allah” rätt och slätt är arabiskans ord för ”gud”, och att en kristen därför utan problem skulle kunna åkalla ”Allah” när han ber – vilket arabiska kristna också ofta gör.
Vid närmare granskning visar det sig att saken inte är fullt så enkel.
Islam översätter nämligen i princip inte ”Allah”!
Bekännare med andra modersmål än arabiska kan visserligen säga ”gud” på sitt eget språk, men ska det preciseras vilken gud som åsyftas, då är det ”Allah” som är namnet på islams gud, inte Jahve eller Herren eller något annat namn på Gud som skulle återfinnas i Bibeln
Alltså är ”Allah” inte bara det arabiska ordet för gud, utan också ett egennamn.
Att det har kommit att få betydelsen också den mer allmänna betydelsen”gud” i arabiskan, det beror helt enkelt på att det är Koranen som normerar arabiskan, den är grunden för det arabiska skriftspråket.
Bibelns Gud kallas ”Jahve” nära åttatusen gånger i Bibeln, och Han kallas ”Elohim” mer än 2500 gånger.
Inget av de namnen används en enda gång som namn på Allah i Koranen.
Inte Bibelns ”Adonai” heller, för den delen…
Gud säger till Mose att Hans namn ska vara ”Abrahams, Isaks och Jakobs Gud” för alltid. 2 Mos 3:1-6
Koranen använder aldrig det namnet i sin helhet för Allah. Där finns Ismael också med.
Det förefaller inte vara fråga om samma Gud!
I varje fall har de inte samma namn, och med tanke på hur viktig namnfrågan är på vardera hållet, är det här en mycket tungt vägande sak!
B. Vems gud är Allah?
Bibelns Gud förklarar gång på gång genom hela Bibeln att Han är Israels Gud, judarnas Gud.
Han säger att Hans förbund är med Isak, judarnas stamfar, inte med Ismael, arabernas förfader, som Muhammed påstår. 1 Mos 17: 19-21
Bibelns Gud säger också, att Han gett Israels land som evig arvedel åt judafolket. 1 Mos 13:15, 17:8
Allt detta förnekas av Islam. (Märkligt nog sägs det på två ställen i Koranen tämligen tydligt att Gud har gett landet åt judarna, sura 5:23-24 och sura 17:103-106, men detta förtigs eller bortförklaras av islams lärda.)
Muhammed byter också ut Isak mot Ismael ifråga om vilken av sina söner, som Abraham fick befallning att offra, och vilken det är som får löftena, och vänder därmed upp och ner på allt det Bibelns Gud säger om Israels folk.
Judarna är i varje fall helt klart inte Allahs utvalda folk!
Hur skulle han då kunna vara identisk med Bibelns Gud?
Bibelns Gud är också de kristnas Gud. Den kristna församlingen sägs höra ihop med Israel, ”bäras av roten”, som det står i Rom 11. Kristi församling beskrivs som ”Guds församling” i Bibeln, och de som tar emot Jesus får enligt Joh 1 rätt att vara Guds barn.
I Koranen befaller Allah muslimerna att inte ta judar eller kristna till vänner. (sura 5:51)
I hadith, traditionen om Muhammed, säger denne: ”Den yttersta dagen kommer inte förrän muslimerna bekämpar och dödar judarna”. (kompendiet Mishkat al Masabih, sammanställt av Sh. M. Ashraf, 1990, sid 147, 721, 810-11, 1130)
Islams gud hatar alltså judarna och har inget till övers för de kristna heller, medan Bibelns Gud älskar dem och kallar dem sitt folk, sin församling och sina barn!
Hur skulle då Allah och Jahve kunna vara identiska??
C. Vilken är Allahs stad?
Bibelns Guds stad är Jerusalem.
Jerusalem kallas ”Davids stad” åtminstone 40 gånger i Bibeln, och den kommande Messias kallas ”Davids son”. Jerusalem är den stad som Messias ska regera från över hela världen. Jes 2. Jerusalem nämns över 800 gånger i Bibeln!
I Koranen nämns Jerusalem inte alls, såvitt jag vet. Där kallas staden ifråga ”al Quds”.
Mecka är islams heligaste stad,och Kaba, templet i Mecka, är dess heliga plats framför andra. Medina är den andra, och ”al Quds” den tredje, detta pga att Muhammeds himmelsfärd påstås ha ägt rum därifrån. Hela den historien är f ö så svagt underbyggd, att inga anspråk kan grundas på den.
I det ställe i Koranen, sura 17:1, där detta omtalas, är inte staden ens nämnd vid namn!
Där står det bara så här: ”Honom allena all ära, honom, som lät sin tjänare företaga en nattlig färd från det fridlysta templet till det allra avlägsnaste templet, vars hela omkrets vi har välsignat, för att visa honom några av våra tecken. Han är förvisso den hörande, den seende.”
Den muslimska traditionen har sedan utifrån den här koranversen skapat en tämligen fantasifull berättelse om hur Muhammed flög på en bevingad häst till Jerusalem…
I verkligheten finns det inga bevis för att Muhammed nånsin skulle ha satt sin fot i Jerusalem.
Mecka, inte Jerusalem, är alltså Allahs heliga stad!
Mecka nämns i sin tur aldrig i Bibeln. Bibelns Gud har inget att skaffa med den staden.
Samma Gud är det följaktligen definitivt inte fråga om!
D. Har Allah någon son?
Skulle man i en moské ta sig för att påstå att Allah har en son, då skulle det uppfattas som skymf och hädelse. Det finns ju enligt Koranen bara en gud, Allah, och han har inga söner!
Allah är inte en treenig gud. Han är inte Fader, Son och helig Ande. När Koranen talar om ”guds ande” åsyftas inte en person i gudomen, istället menar man Allahs kraft.
Bibelns Gud har däremot en Son! Luk 1, Joh 1, 3
Så, den ene har en son, den andre har ingen son, och hur skulle de då kunna vara identiska med varandra?
E. Är Allah kärleksfull och nådig?
Ordet ”kärlek” används tämligen sparsamt i Koranen.
Det sägs att Allah älskar den som utövar välgörenhet, den som gör goda gärningar, samt den som kämpar för hans sak.
Det sägs dock ingenstans att han skulle älska alla människor, eller att han skulle älska syndare.
Allah har 99 ”tillnamn”, med ”den nådefulle” och den ”barmhärtige” först i raden, men ”kärlek” finns inte med.
Bibelns Gud, däremot, är kärlek, och Han älskar alla människor, också dem som är Hans fiender!
Israels Guds första bud säger att vi ska älska Honom och lära känna Honom..
Allah menas vara så stor att ingen kan vare sig känna eller förstå honom, än mindre ha en personlig kärleksrelation till honom. Det är bara att underkasta sig honom och hoppas på det bästa.
”Islam” betyder ju också som känt ”underkastelse”.
Allah sägs alltså älska och vara nådig mot dem, som han tycker har förtjänat det. Han är inte nådig mot dem som verkligen skulle behöva nåd.
Då finns ingen verklig nåd hos honom, bara lön efter prestation!
Bibelns Gud säger att alla har syndat, och att Han trots detta älskar denna värld så mycket att Han har gett sin enfödde Son för att den som tror på honom ändå ska få evigt liv!
Låter det som dessa två vore samma Gud?
Vem är då denne Allah?
Allah fanns, som redan sagts, som arabisk stamgud långt före före Muhammed, som föddes ca 570 e Kr.
Herodotus, ”historieskrivningens fader”, som han kallas, berättar på fyrahundratalet f Kr, alltså ca 1000 år innan Muhammed grundade islam, om en gudom i Arabien som kallades Al-il-lat eller Al-lat. Namnet betyder ”gudinnan”, liksom Allah betyder ”gud”, och båda dyrkades uppenbarligen redan då.
Denna gudinna var i Meckas förislamiska religion nära förknippad med Allah.
Den amerikanske historikern och filosofen Will Durant berättar i sitt historiska verk ”The Story of Civilization” om hur den styrande stammen i Mecka, som Muhammed sedermera föddes inom, dyrkade Allah som den högste av gudarna i Kaba.
Det var alltså inte Muhammed som insatte Allah som högste gud i Kaba, det var han redan tidigare. Det han gjorde var att proklamera den redan erkände och dyrkade högguden som ende gud!
Templet Kaba fanns också långt före Muhammed, och då dyrkades enligt uppgift 360 olika gudar där! Efter att Muhammed tagit makten i Mecka, rensade han ut alla andra gudar ur templet.
Bara en avgud blev kvar, utom Allah, nämligen den berömda svarta stenen, som finns inmurad i Kabas östra hörn. Den ska alla muslimer hylla och vörda, när de gör sin pilgrimsfärd till Mecka, och går de sju varven motsols runt Kaba, helst genom kyssa eller vidröra den.
Redan långt före Muhammed vallfärdade araber till Mecka för att kyssa den svarta stenen i Kaba. Hyllningskyssen var ett viktigt element i den gamla avgudadyrkan, och denna urgamla stendyrkan lever alltså kvar inom islam.
Så var det med den monoteismen….
Islamsk tradition säger, i strid med kända fakta. att det var Abraham och Ismael som byggde Kaba, och att den svarta stenen i templet hade fallit från himlen redan under Adams och Evas tid, och sedermera hittades av Abraham.
Man vet ju inte om man ska skratta eller gråta åt påståendet att Abraham skulle ha färdats med all sin boskap och hela sitt hus från det land, som Gud själv hade befallt honom att stanna i och dra omkring i, färdats mer än tusen kilometer genom hela den arabiska öknen, för att nere på arabiska halvön bygga upp ett avgudatempel åt beduinska stamgudar!
Inte ens Ismael bodde där nere, det ger Bibeln klara besked om! Han fanns ju tillräckligt nära till hands för att komma och begrava Abraham tillsammans med Isak, när Abraham dog i nuvarande Israel! 1 Mos 25:9
Senare berättas i 1 Mos 28:9 hur Esau, Abrahams sonson, ca trettio år efter Abrahams död tar en av Ismaels döttrar till hustru, så Ismael med sitt hus fanns alltså kvar i grannskapet av Kanaan alltfort…och tillbad han någon Gud, då var det nog sin fader Abrahams Gud. Någon stamgud nere i Arabien hade han inget att skaffa med.
Den Allah som i förislamisk tid dyrkades i Kaba som skapar- och ödesgud var som sagt nära släkt inte bara med en, utan med tre gudinnor. En av dessa hette då al-Lat, de andra al-Ussa och Manah. Enligt somliga källor var de hans döttrar, men namnet al-Lat, ”gudinnan” tycks antyda att hon var Allahs gemål snarare än hans dotter. Dessa gudinnnor nämns faktiskt i Koranen, i sura 53, i avståndstagande tonfall.
Allah före Muhammed och Koranskrivningen hade alltså ingen son, men väl fru och två döttrar…
Muhammed avskaffade dessa, och behöll bara hög-guden och den svarta stenen.
Det Muhammed gjorde var alltså att blanda element från både judendom och kristendom, grundligt förvrängda, med den stamreligion han vuxit upp med, och sedan presentera den färdiga blandningen som den ursprungliga gudsuppenbarelsen.
Om något i hans lära inte stämde med källorna i GT och NT, då var det enligt honom källorna, som var förvrängda, inte han, som hade fel!
Finns det någon motsvarighet till Allah före Muhammed i andra mellanösternreligioner från den här tiden? Svaret är, såvitt jag kan se, ja.
Al-Lat, Allahs gemål, identifieras av Herodotos som samma gudinna som grekerna dyrkade under namnet Afrodite, och romarna som Venus. I Mellanöstern hade Ishtar samma roll, och, här blir det verkligt intressant, Ishtar var Baals gemål i gammal babylonisk/syrisk religion!
I kananeisk religion, den som Israel mötte och infiltrerades av efter intåget i Kanaan, spelade Baal och Astarte samma roll – och Astarte är bara ett annat namn för Ishtar.
Det förefaller alltså vara möjligt att Allah i själva verket bara är ett annat namn för Baal, liksom Al-Lat bara är ett annat namn för Astarte.
Och Baals målsättning genom hela GT var att få Guds folk att tillbe honom istället för Gud!
Alltifrån guldkalven – den vanliga bilden av Baal – vid Sinai, via domartidens kaos, och fram till Jerobeams två guldkalvar som tillbads under hela kungatiden, delade folket sin lojalitet mellan Gud och Baal, ofta utan att ens förstå vad de gjorde, för de trodde att Baal och Gud var identiska.
Att de trodde så framgår tydligt av Hosea 2:16.
Det som händer i våra dagar är slående likt detta, utom det, att nu sker det i global skala….
Muhammed, är han en sann eller falsk profet?
Svar på den frågan får man enklast genom att läsa 1 Joh 2:22-23, samt 1 Joh 4:1-3, och jämföra det med vad Muhammed sade om Jesus.
Bibeln säger att Jesus är Guds Son, och att den som förnekar den saken är Antikrist, eller åtminstone drivs av Antikrists ande.
Muhammed förnekade att Jesus är Guds Son, även om han för övrigt nog erkände Jesus som en stor profet.
Bibeln säger att Jesus korsfästes, dog och begravdes, och uppstod från de döda på tredje dagen, och att Han dog till försoning för våra synder. Det här är själva grunden i den kristna tron! Jfr 1 Kor 15
Muhammed säger i Koranen, att han inte dog alls på korset, och förnekar därmed den kristna försoningsläran. Sura 4:156
Enligt den definition som Bibeln ger är Muhammed alltså en antikristprofet.
När man anordnat gemensamma ”gudstjänster” med kristna och muslimerna, har muslimerna regelmässigt krävt att kors och krucifix måste tas ner från väggarna före sammankomsten. De vet, att det är korset, som är den avgörande skillnaden.
Frågan om hur, och genom vem, människan kan bli frälst, och svaret på den frågan, drar en skiljelinje mellan Allah och Bibelns Gud, som aldrig i evighet kommer att överbryggas. Frågan är om de kristna längre vet och bekänner sig till detta??
Sedan får man konstatera att Muhammed inte precis var något dygdemönster, inte enligt kristen måttstock, i alla fall. Han hade barnhustrur, var en stråtrövare, en krigsherre och en löftesbrytare.
Efter att man i Mecka tröttnat på hans predikande, flyttade han till Medina år 622, och organiserade därifrån rånöverfall på karavanerna till Mecka för att skada och försvaga sin hemstad och sina släktingar, utkämpade tre krig mot meckaborna, 624, 625 och 627, och slöt sedan, när han misslyckats med att erövra Mecka, ett tioårigt fredsfördrag med dem.
Efter två år, när hans krigarskaror vuxit tillräckligt, bröt han sitt fredslöfte och överföll Mecka, denna gång framgångsrikt.
Med tanke på att Muhammeds liv är normerande föredöme, ”sunna”, för muslimen, är det inget att undra över att t ex Yassir Arafat så glatt brukade bryta alla sina löften, och strunta i ingångna avtal när det passade honom – en muslim behöver inte hålla ett avtal, som han ingått med de otrogna! Det gjorde ju inte Muhammed heller!
Här kan vi notera, att detta strider helt mot Bibeln. I Hes 17 sägs det klart att förbund, även sådana, som ingåtts med hedningar, inte får brytas!
”Av deras frukt ska ni känna dem,” säger Jesus, han som också i samma Bergspredikan sade att vårt tal ska vara sådant, att ja är ja och nej är nej, vad som är utöver det är av den onde.
Trots allt detta är Muhammed för muslimerna en unik person, till och med övermänsklig, och han tillskrivs till och med sådana exceptionella drag som syndfrihet!
Kritik eller ifrågasättande av honom är ytterst kontroversiellt, för att inte säga livsfarligt, i den muslimska världen, vilket t ex fatwan med dödsdom över författaren Salman Rushdie visar.
(Rushdie hade skrivit en roman som hette ”Satansverserna”, som ansågs ifrågasätta både Muhammed och Koranen. Det är dödsstraff på sånt inom islam.)
Uttrycket fatwa betyder f ö inte dödsdom, även om en sådan kan innebära en dödsdom.
En fatwa är helt enkelt ett utlåtande från en muslimsk auktoritet, och kan gälla både politiska, ekonomiska och religiösa frågor.
Ibland kan två inflytelserika lärare komma med motsägande fatwor, och då är det den mer erkände, som vinner… och ibland går det så att en grupp följer ena utlåtandet, och en annan det andra.
Begreppet ”Jihad” är värt en särskild rubrik.
Vi har alla hört påståendet att islam är en ”fredens religion”.
Det uttrycket dyker upp för första gången så sent som för åttio år sedan, då i en text skriven av en indisk muslim. Efter sexdagarskriget 1967 började det förekomma allt oftare, då alltid i muslimska texter riktade till västerlänningar.
Det var alltså fråga om ren propaganda, ett försök att klä vargen i fårskinnspäls.
Koranen säger inte, att islam är fredligt, inte Muhammed heller i den muslimska traditionen. Tvärtom!
Sura 8 i Koranen, som handlar om slaget vid Bakhr, är minst av allt någon fredlig text. ”Det tillkommer inte en profet att ta fångar, förrän han har anställt ett blodbad på jorden!” Så sägs det bland annat där.
Sura 9 är en enda lång uppvigling till att bryta avtal, plundra och döda, tvinga icke-musliner att betala så kallad skyddsskatt, där finns en hotelse att de muslimer, som inte vill kämpa i det heliga kriget, kommer att få brinna i helvetet, och där utlovas paradiset åt den, som stupar i jihad.
Jihad i islams lära
Från början hade ”jihad” betydelsen ”strävan eller kamp för att utbreda islam.” Den kampen kunde då innefatta många olika metoder, inte bara våldsamma.
De tidiga islamiska auktoriteter som formulerade sharian, den muslimska lagen, förklarade att jihad mycket väl kunde bestå i regelrätt krig. Detta var helt naturligt, eftersom Muhammeds väpnade kamp för att underkuva både Mecka och andra städer och områden hade gått under namn av jihad! Sharia innehåller också noggranna anvisningar för hur krig ska föras.
Här behöver man, om man läser Koranen, vara medveten om den så kallade abrogationsprincipen, som tillämpas av de muslimska prästerskapet. Den innebär, att de delar av Koranen, som tillkom sist, har tolkningsföreträde framför de som skrevs ner först.
Nu är det så, att de tidiga surorna är betydligt mer försonliga än de senare. Plockar man citat enbart från dem får man en betydligt mjukare bild av islam, än om man tar med hela boken.
Sura 9, den mest krigiska av dem alla, är också den, som kommit till sist av dem alla!
Det förefaller alltså som om Muhammed var relativt fredlig i sina uttalanden, medan han hade liten eller ingen makt, men ju mer hans krigarskaror växte, desto mer krigisk blev också hans förkunnelse.
Och eftersom det är den delen, den krigiska, som har tolkningsföreträde, så är inte islams rötter speciellt fredliga!
Ibland har jihad till och med kallats islams sjätte pelare. (De övriga fem är vallfärden, fastan, bönerna, den muslimska trosbekännelsen, och gåvorna till de fattiga.)
När man jämför islams undervisning om krig med Jesu undervisning i Bergspredikan, Matt 5-7, inser man omedelbart, att de här sakerna är totalt oförenliga.
Måltavlor för jihad
Ska man kriga måste man ju veta vem man ska kriga mot, så det har man också klart definierat inom islam.
Det viktigaste målet för ”det heliga kriget” är avfällingar från islam. Sådana betraktas som förrädare, och ska dödas. Det är inte under några som helst omständigheter tillåtet för en muslim att övergå till någon annan religion!
Ofta betraktar också muslimer av en riktning dem, som tillhör annan riktning inom islam, som avfällingar, och därmed en legitim måltavla för jihad. Därför kan t ex sunni och shia bekämpa varandra, samtidigt som båda parter ser sig som goda muslimer…
Därnäst kommer kampen mot sådana otroende som inte vill underordna sig islams överhöghet.
Sura 5:34 i Koranen säger så här: ”Den enda belöningen för dem som för krig mot Allah och hans sändebud, och strävar efter att skapa ofrid i landet, är att de ska dräpas eller korsfästas, eller att deras händer och fötter ska huggas av på grund av deras fientlighet.”
Med den versen som grund kan alltså jihad i betydelsen dödligt våld riktas mot vem som helst, som blir anklagad för att bekämpa Allah eller ”skapa ofrid i landet!”
Under den tid då islam utbreddes med svärdet räckte med att andra folk inte genast kapitulerade, och lät de muslimska härarna marschera in och ta över deras länder, för att de skulle bli måltavlor för det ”heliga kriget”.
Modern jihad
Under de arabiska ländernas förnedringstid under västerländsk kolonisation på 1800-talet var det många muslimska tänkare som kom fram till att detta var Allahs sätt att straffa muslimerna för att man inte längre gav honom den ära som tillkom honom.
I följd av detta politiska och religiösa uppvaknande uppstod så det muslimska brödraskapet i början på 1900-talet. Därifrån har sedan Islamisk Jihad, Hamas och andra liknande rörelser vuxit fram.
I deras tappning, som kan sägas vara den ursprungliga islamska förståelsen av jihad, betyder inte jihad något annat än krig, totalt krig, mot allt som står islam emot.
Dessa rörelser är bara en liten minoritet bland muslimerna, men deras inflytande är stort, detta på grund av den skräck de sprider bland sina trosfränder.
Terrorn är nämligen ingalunda begränsad till attentat i Israel eller västvärlden!
Moderata palestinier mördas t ex regelmässigt. De lyder ju inte befallningarna i sura 9!
Blotta misstanken om att vara försonligt inställd till Israel kan innebära dödsdom, ofta plågsamt verkställd.
Den vanlige muslimen är mestadels som alla andra människor, han vill leva i fred och sköta sitt. Denna fanatiska minoritet ser en sådan inställning som förräderi mot islam, och handlar därefter.
Redan Muhammed hade för övrigt problem med anhängare, som inte var lika blodtörstiga som sin ledare. I sura 2 säger han att det är muslimens plikt att strida mot de otrogna, ”även om det är förhatligt för er!” I sura 4 brer han på med ett ”att kriga är mer rättfärdigt än att låta bli!”
Jihad och krigen i Gamla Testamentet
På vilket sätt skiljer sig då islams heliga krig från Israels folks förintelsekrig mot de kananeiska folken? Båda parter säger ju att de krigar på Guds befallning, och framfarten ser tämligen likadan ut!
Två viktiga skillnader kan vi varje fall urskilja.
Den första är, att orsaken är olika. Folken i Kanaan hade fyllt sina synders mått. Gud säger i 1 Mos 15 till Abraham, att det ännu kommer att dröja över fyrahundra år innan Israel får landet, ”för än har inte amoreerna fyllt sina synders mått.”
Här är det alltså fråga om folk, som skulle komma att passera en point of no return, bli så depraverade och förstörda av sina synder, att det inte längre fanns något annat att göra, än att amputera dem från den övriga mänskligheten. Men innan så hade skett, skulle inget krig föras!
Någon har någon gång sagt, att om du vill kriga mot nån, då ska du börja med att vänta i fyrahundra år…
I jihad är det frågan om ett maktövertagande och ett underkuvande av andra, som enbart syftar till att upprätta det religiöst-politiska system, som vi kallar islam, över allt större områden.
Det andra är att israeliterna inte fick i uppdrag att göra det här för att de var så mycket bättre än de folk Gud sände dem att utplåna. Tvärtom, Gud säger rent ut åt dem, att de själva inte är mycket bättre! ”Inte är det för att ni är rättfärdiga, som jag ger er deras land, det är på grund av deras synder jag driver bort dem!” 5 Mos 9:4-6
I motiveringarna för jihad sägs det däremot, att det är för att muslimerna är så mycket bättre än de otrogna, som de har rätt att slå ihjäl dem och ta deras land, alternativt tvinga dem till underkastelse.
Islam delar upp världen i två delar, krigets hus och islams hus.
”Islams hus” är den del av världen som redan vunnits för islam, och ”krigets hus” är resten av världen, som det är muslimens plikt att med både fredliga och krigiska medel försöka vinna för islam.
Detta är den grundläggande islamska synen på världen, och därmed också de radikala islamisternas världsbild.
Islam lär också, att ett område, som en gång varit under islamisk överhöghet, sedan för alltid tillhör islams hus, och måste återerövras med alla medel om det går förlorat.
Detta gäller då också det territorium där staten Israel finns i dag!
Mellanösternkonflikten gäller inte palestinierna, de är bara täckmantel och propagandainstrument.
Arabvärlden har i sextio år demonstrerat, att den struntar totalt i hur det palestinska folket har det.
Striden gäller i grunden islams anspråk på landet.
Konflikten är religiös.
Det är därför det är så omöjligt att få en bestående politisk lösning till stånd.
PLO och Hamas är åtminstone ärliga, när de öppet i sina stadgar deklarerar, att deras målsättning är att utplåna staten Israel!
Skulle de säga något annat vore det ett brott mot islam.
Vårt land, Finland, är alltså en del av krigets hus, en del av det som ska erövras.
Det är så islam ser på oss, och på hela världen!
Att i det läget säga som en del finländska kristna ledare ibland har sagt, att ”vi tror ju på samma Gud, och islam är ju en fredens religion, och det är klart att vi ska bygga moskeer åt invandrarna”, på samma gång som kristna fängslas, torteras, eller avrättas i de muslimska länderna, det är nog en aningslöshet som gränsar till ren dumhet!
Shia och sunni – vad är skillnaden?
Striden om Muhammeds efterträdare.
Efter Muhammeds död uppstod strid om vem som skulle efterträda honom som ledare. En del av muslimerna ansåg att det måste vara en nära släkting till Muhammed, andra igen menade att det räckte om efterträdaren kom från samma stam.
De som höll på nära släktskap var de första shia, de andra de första sunni
”Shia” kommer från ”shiat-ali”, ”Alis anhängare – Ali var kusin till Muhammed, och den som matchades fram av de som höll på det nära släktskapet.
”Sunni” kommer från ”sunna”, som betyder tradition – ett namn som antagligen kom till för att markera distans till shia-gänget.
Shia ser Ali som den förste imamen, den förste ledaren av islam – Muhammed var profeten, och innehar därmed en unik ställning. De anser att islam bör ledas av en ättling till Ali.
Sunni menar att i princip vem som helst, som är kvalificerad för jobbet, kan vara högste ledare.
För sunni betyder ”imam” ungefär det samma som präst för de kristna, medan shia inte godtar andra imamer än de som härstammar från Ali, och ser imamen mer som ett slags heligt sändebud från Allah än som en präst.
Sunni lär att islam har fem grundpelare, medan shia lägger till ytterligare fem.
Sunni menar att trosbekännelsen, bönen, vallfärden, allmosorna, och fastan räcker, medan shia menar att en riktig muslim också ska iaktta extra skatt på stora vinster, kämpa i jihad, att muslimer bör dra sig undan från icke rättroende, tro på uppståndelse på den yttersta dagen, när Allah ska döma världen, samt att en muslim bör älska andra rättroende muslimer.
Muslimska helgon
I följd av shias syn på imamernas helighet förekommer ett slags helgondyrkan bland shiiterna. Man ber till döda imamer. Det här är ovanligt bland sunnimuslimer.
Sen ska man väl tillägga, att det är stora regionala skillnader vad det gäller hur skarpa motsättningarna mellan shia och sunni är. I Indonesien, t ex, existerar de knappast alls, medan de på andra håll leder till krig.
I början 2016 uppmanade sunnimuslimska IS i sin publikation Dabiq till totalt utrotningskrig mot shiiterna, som beskrevs som en värre fiende till islam än Amerika. (!)
Inte är sunni och shia heller de enda riktningarna inom islam, det finns tiotals andra. De här två är ändå de överlägset största, med sammanlagt över en miljard anhängare. Sunni är fem gånger större än shia.
Vad säger Koranen om Jesus?
Det finns en hel del människor, som varit muslimer, men som kommit till tro på Jesus genom att läsa det som sägs om honom i Koranen. Så pass starka uttalanden finns det där!
Några exempel:
Han kom med Guds Ord. sura 5:50
Han är Guds Ord, sura 4:169
Han botar sjuka och uppväcker döda, sura 3:43
Gud ska upphöja honom, och sätta dem som följer honom över dem som är otrogna, sura 3:48
Han när född syndfri och oskyldig, sura 19:19
Han ska vara ärad och nära Gud både i detta och det tillkommande livet, sura 3:40
Han är profet, välsignad med frid, han ska dö och uppstå, sura 19:31-34
Han befaller oss att lyda honom och frukta Gud, sura 43:63
Allt detta är gott och väl.
Sedan finns det annat, som inte är lika gott och väl. Koranen förnekar Jesu gudom, förnekar att han är Guds Son, förnekar att han dog på korset, och har ingen tanke om att Jesus skulle ha försonat oss med Gud.
Medan det i Koranens utsagor om Jesus finns gott om material till att föra samtal med muslimer, måste man tyvärr med avseende på helheten konstatera, att här har den gamla principen om hur man ska få folk att tro på något, som inte stämmer, än en gång tillämpats: blanda i litet sanning!
Islam och missionsbefallningen
”Gör alla folk till lärjungar” – till vems lärjungar? Muhammeds eller Jesu?
Det låter väldigt bra och tolerant på alla vis, när man förespråkar ”dialog mellan religioner”, men resultatet är ofta att Jesu befallning åsidosätts.
Man kommer osökt att tänka på sammanträffandet mellan Chamberlain och Hitler strax innan andra världskriget bröt ut!
Precis som Chamberlain då gjorde, gav efter för Hitler för att det inte skulle bli krig, försöker man nu i de nominellt kristna länderna, och ibland också från kristet håll, på olika kompromissa och ge efter för att få vara ifred, men det går inte, inte med en fiende som är ute efter att ta en med hull och hår!
Vi ska dock alltid minnas, att det inte är muslimerna, som är vår fiende.
De är våra medmänniskor, som Jesus har dött för att frälsa. Vår kamp är inte mot kött och blod!
Deras religion hindrar dem från att se Jesus som världens Frälsare och enda väg till Gud Fadern.
Det är islam, alltså religionen och andemakten bakom den, som är både vår och deras dödsfiende!
Vi sviker både vår Herre och våra muslimska medmänniskor, om vi går in för dialog, och erkännande av islam som en lika bra väg till Gud som tron på Jesus, och lyssnar till gemensam gud-propagandan i stället för att lyda missionsbefallningen!!
Källor till mina tankar om islam:
Religionslexikonet, Forum förlag.
Jihad – brännande frågor och svar, Nabeel Qureshi.
Bra Böckers lexikon.
Den religiösa politiken, S Reichmann
Ajankohtainen islam, Kirjapaja.
Jihad, islamin pyhä sota, Seppo S Kosonen
Islam klappar på, Risto Soramies.
Bibeln.
Koranen.
samt, förstås, diverse artiklar på Internet, som jag använt med eftertanke….