Alla har vi väl ställt frågor till Gud någon gång?
När det går på tok, då vill vi veta hur Gud kunde tillåta detta hända, och vem av oss har nu inte morrat, invärtes eller högljutt, över att Gud så ofta tycks strunta i att svara?
När man står inför någon besvärlig valsituation ligger det nära till för en kristen att försöka få direktiv ovanifrån. ”Gud, vad ska jag göra, hur ska jag välja?”
När man inte riktigt vet varken vem man är, eller vart man är på väg, då vill man att Herren ska tala om för en vad det är meningen att man ska göra av sitt liv – och det säger en hel del om oss människor, att det tycks ligga närmare till hands för oss att fråga vad vi ska göra, eller varför det ena eller det andra har hänt, än att fråga efter hjälp att förstå hur situationen kan leda oss fram till en större självkännedom, och en större förståelse av vem och hurudan Gud är!
I Matt 8 kan vi läsa berättelsen om hur Jesus stillar stormen. Samma berättelse återges på fler ställen, så den är tydligen viktig!
I Markusversionen av den berättelsen säger lärjungarna: ”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?” när båten håller på att sjunka, och Jesus sitter och sover, bekvämt bakåtlutad i aktern.
Inte är det svårt att förstå dem, det här är ju verkligen ett krisläge! Var och en som varit ute på havet i hårt väder i en liten båt vet ju hur det känns!
Men Jesus svarar med en motfråga – det brukar ju inte anses artigt, men ibland är det nödvändigt!
”Varför är ni rädda? Så litet tro ni har!”
Vi människor finner det naturligt att begära skäl av Gud varför vi ska tro, men Gud, han vill veta vad vi anser oss ha för skäl att tvivla!
Jesu motfråga är i princip ett ”Vad skulle det där tvivlandet vara bra för?”
Det är alltså inte bara vi som ställer frågor till Gud.
Gud ställer också frågor till oss, och då är det meningen vi ska tänka efter!
Det kan man göra genom att börja ställa sig själv frågor, börja ifrågasätta om det tanke- och reaktionsmönster jag tagit för självklart rätt nu egentligen är så bra? Varifrån kommer egentligen alla våra: ”Men Jesus, bryr du dig inte om att jag…….” ?
Lärjungarna där i båten på Galileiska sjön för tvåtusen år sedan hade samma problem som vi sentida lärjungar fortfarande har.
När jag ställer mina frågor till Gud är de ofta bara ett uttryck för att jag, precis som de, inte känner Honom, som jag riktar mig till med mina frågetecken, eller att jag har glömt vem Han egentligen är!
Jag märker alltför ofta en tendens hos mig själv att bli mer självupptagen än gudsupptagen.
Så snart det här tar överhanden i mitt liv, tappar jag bort vem Jesus är, vad Han har gjort, vad Han har lovat – och vad han inte har lovat! Sedan är det fritt fram för frågetecknen, för rädslan, för tvivlen.
Varför är ni så rädda? Jag är ju med er, alla dagar till tidens slut? När ni vet att jag är med i båten, varför då förtvivla? Har ni ännu ingen tro?
Herren ställer ärliga frågor, och sådana kräver ärliga svar!
Jag märker också en tendens hos mig själv att alltför lätt bli mer upptagen med detta jordelivet, och det som händer mig här, än med det kommande, himmelska livet. Då blir det också många frågetecken, för i den här världen lider Jesu lärjungar betryck, det är ofrånkomligt, det hör till spelreglerna! Något annat är inte utlovat, hur mycket än diverse lyckoprofeter försöker påstå något annat!
Vill man ha ett fäste för en tro på Jesus, som håller också de dåliga dagarna, då kan man inte hänga upp sig på om det för tillfället går som jag vill eller inte. Inte heller på hur det ser ut i världen, eller på hur mina vänner och bekanta råkar ha det.
Då är det bara korset som duger, för Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Så länge jag inte tappar bort korset ur synfältet behöver jag aldrig tvivla på att Gud bryr sig om mig. Även om det skulle dra ihop sig till oväder då och då, och båten känns mer än lovligt liten…
Jesu Kristi Gud och Fader kan vi bara lära känna genom korset.
Jesus själv kan vi bara komma till en trygg tro på genom korset.
Sig själv vågar man lära känna fullt ut först när korset har fått överbevisa en om att Han, som redan känner mig till fullo, sannerligen inte tänker kasta ut mig!
Så, varför är vi rädda, varför tvivlar vi, varför har vi så litet tro?
Kanske mest av allt för att vi har en alltför grund insikt i vad korset säger oss om Guds eviga kärlek till oss…
Jag minns när jag låg förlamad för tolv år sedan. Redan första dagen på sjukhuset stod det klart för mig, att jag låg där jag låg efter Guds vilja, och att jag först fick så lov att lära mig det, som det var meningen att jag skulle lära mig, och se det, som det var meningen att jag skulle se, genom det jag just då gick igenom, och först sedan skulle jag komma på fötter igen.
Detta visade sig vara en aningen främmande tanke för de flesta som kom för att hälsa på – de var helt inställda på att jag bara skulle bli frisk igen så fort som möjligt!
En god och mänsklig omtanke, visst. Vi vill ju inte att varken vi själva eller någon annan ska behöva ha det jobbigt, och då tror vi ju självklart att Gud inte heller nånsin skulle kunna låta oss krisa!
Men, vad hade det blivit av Josef om han aldrig hade blivit såld till slaveriet i Egypten? En bortskämd rikemansson, antagligen.
Vad hade det blivit av Mose utan de händelser, som förde honom landsflykt till Sinais öken? En assimilerad livstidsmedlem av det egyptiska hovet, kan man tänka.
Ibland kan man behöva få gå igenom en och annan kris, en och annan stormnatt, när Herren tycks ligga och sova, för att få ett bättre fotfäste på Golgata, och i det enda som till sist och slutligen bär… även om det innebär att man först får kämpa sig igenom alla de svåra varför-frågorna.