Det uttrycket är i sig onekligen något av tårta på tårta – något sådant som ”förtjänt nåd” finns ju överhuvudtaget inte!

Dock behöver det nog understrykas, att nåden är just nåd, och därmed totalt oförtjänt, det har jag märkt inte minst när jag då och då i samtal med människor har stött på problemet med att inte kunna förlåta sig själv.

Den, som går med en molande besvikelse över sig själv, över att inte ha begripit bättre, kanske rentav handlat mot bättre vetande, inte varit bättre som människa än att man ställt till med både den ena och den andra galenskapen, gjort bort sig och syndat inför både Gud och människor, den som tänker och känner så har i allmänhet problem med att förlåta sig själv!

Där det finns skuldkänslor, självanklagelser och självförakt kan man konstatera, att här har tydligen inte förlåtelsen riktigt landat!

Ibland är det så, att människan inte riktigt tagit till sig det faktum att hon är förlåten, att Gud har förlåtit alla ens synder och all orättfärdighet.

Då behöver inte lösningen ligga längre bort än att man inser, att man i själva verket säger att Gud har fel, när man ser sig själv som oförlåten,  inte vill förlåta sig själv.

Om Gud säger att det du har gjort är förlåtligt, och du säger att det är oförlåtligt, då säger du ju att Gud har fel!

Men andra gånger ligger problemet djupare än så.

Då har man en människa framför sig, som nog i och för sig godtar och tror att Gud har förlåtit henne, men som ändå inte har förlåtit sig själv.

Detta märks på att hon anklagar, dömer och föraktar sig själv.

Det gör man inte, om man har förlåtit sig själv!

Ibland kan en sådan här människa säga att hon nog visst har förlåtit sig själv.

Ja, hon kan leva i den tron att hon har gjort så, men symtomen visar klart att hon inte har försonats med sig själv, och det är försoningen, som är den verkliga förlåtelsens frukt!

Vad beror det då på, när en människa kör fast på det här sättet, och inte kommer vidare?

Oftast tycks det handla om att man har byggt sin självbild på en alltför optimistisk grund.

Människan vill ju gärna tänka gott om sig själv!

Den köttsliga naturen har många målsättningar, och att vara rättfärdig, alltså en hygglig, trevlig, bra, god människa, hör med till de målsättningarna.

När man sedan tvingas inse att man inte var fullt så god som man trodde, när illusionen brister, då uppkommer behovet att förlåta sig själv, att försonas med den man i verkligheten är.

Det berättas att Luther en gång sade så här till sin medreformator Melanchton, när denne var i samvetsnöd över sin syndighet: ”Synda frimodigt, Gud förlåter bara stora syndare!”

Det ligger mycket i det, fast jag skulle kanske hellre säga, att det är bara den, som godtagit sanningen om sig själv, som faktiskt kan ta emot Guds förlåtelse -  och man kan lika gärna säga att det bara är den, som försonats med sanningen om sig själv, nämligen att man inte är en liten syndare, inte ens en medelstor syndare, utan faktiskt en stor syndare, som också kan förlåta sig själv.

Att inte kunna förlåta sig själv kan beskrivas som gamle Adams besvikelse över att inte vara bättre än han är, att inte ha klarat av att bygga upp en egen rättfärdighet, utan tvingas erkänna sitt behov av heltäckande nåd.

När man inte kan släppa taget om drömmen om att vara bra och god, inte vill släppa taget om den orealistiska självbilden, när man fortsättningsvis skulle vilja bygga litet grann av sin identitet på sin egen duktighet, då blir det svårt att förlåta sig själv för att man gjort och sagt sådant, som hotar egenrättfärdighetsprojektets grundvalar!

I 2 Kor 7:10 talar aposteln om två slags sorg.

Där finns världens sorg, som leder till död, och där finns sorgen efter Guds sinne, som leder till liv.

I de föregående verserna talas också om hur omvändelse, sinnesändring, leder fram till en sorg efter Guds sinne.

Den som i ljuset av sina egna tillkortakommanden tvingas konstatera att ”jag var tydligen inte bättre än så här” har alltså två vägar att välja på.

Den ena vägen, livets, frälsningens och frihetens väg, går via att omvända sig från sina höga tankar om sig själv, komma ut ur illusionen, och ta till sig den nya, sanna bilden av sig själv: Jag är en stor syndare, som av Guds nåd får förlåtelse varje dag, får vara ett Guds barn nu och för alltid, och aldrig kommer att skiljas från Kristi kärlek – inte för att jag själv är så förtjänt av det, utan för att Gud älskar mig och har gjort frälsning åt mig!

Då behöver man inte längre gå omkring och anklaga sig själv för att man inte är något, som Gud de facto har sagt att man inte är!

Den andra vägen, den som bara har den slags död, som består i att inte kunna försonas med att man är vad man är, ”världens sorg”, den handlar om att vägra försonas med sig själv, vägra att godta att man inte är någon god och rättfärdig människa, fortsätta att försöka uppehålla illusionen, och hata sig själv för att man inte lyckas.

Det är kris, när ens självbild går i kras, jag försöker inte förringa den saken.

Kris, grekiskans krisis, kan dock betyda både dom och möjlighet.

Domen över mina egna försök att vara bra, min egen falska självbild, den dom som mitt eget misslyckande fäller, den innebär ju samtidigt en möjlighet att gå djupare i sanningen, djupare i frälsningen, längre ut i friheten, den frihet, där man vilar i nåden istället för att arbeta och vara betungad!!

Men på den vägen kan jag inte ta med mig en enda gnutta av min egen rättfärdighet.

Min önskan att vara god kan aldrig försonas med mitt behov av att försonas med den jag är.

Den önskan kan aldrig, så som det står i Rom 10:3, underordna sig rättfärdigheten från Gud!

(Dock har jag inte kommit så långt som den gamle pastor, som sade att han hade predikat i mer än hundra julottor)

I dag på morgonen kom jag att minnas en söndagsmorgon för länge sedan, när jag anlände till den plats, där jag då skulle predika i gudstjänsten.

Pastorn höll på med att ordna inför mötet, och jag gick och skakade hand med honom, och vi önskade varandra Guds frid.

Sedan sade jag till honom: ”Vet du, det har redan hänt något alldeles fantastiskt idag!”

”Nej, säger du, vad då?”

”Jo, Herren har förlåtit oss alla våra synder idag igen!”

Han tittade på mig några sekunder, först med en halvt besviken, halvt likgiltig min, och sen började han skratta åt sig själv.

”Ja, när man tänker på det,  är det ju verkligen fantastiskt!” höll han med…

En av de kristna författare jag återkommer till med jämna mellanrum heter Emil Gustafsson, en förkunnare och författare, som var verksam i Sverige i slutet på 1800-talet. Hans hängivenhet till Kristus, och hans lidelse för heligt liv och efterföljelse upphör inte att beröra mig.

Han är en av de många som ”ännu talar fast han är död”.

Följande citat av honom tål att begrundas!

”Ingen av oss kan göra sig heligare, därför att han kallar synderna för brister, och bristerna för svagheter, lika litet som någon av oss kan bli mindre helig av att han ödmjukar sig inför Herren, och bekänner sin synd. Snarare är det då tvärtom. Mången själ, som för tio år sedan tackade Gud för en härlig frälsning, skulle nu bli mer fruktbärande för framtiden, om sinnesändringens plog fick vända upp och ner på hans mossbevuxna helgelse!”

(Emil Gustafson ”Samlade skrifter”)

Det är inte helt ovanligt att få höra människor berätta om andliga upplevelser och erfarenheter, som de har gjort för kanske just tio år sedan.

Eller tjugo. Eller trettio.

En gammal pastor jag kände, han är hemma hos Herren nu, sade en gång: ”Varje gång jag hör människor berätta om och om igen hur de blev frälsta och omvända för trettio år sedan, får jag en sådan lust att fråga dem, om de verkligen inte har något vittnesbörd av färskare datum att bära fram, om detta verkligen är enda gången i deras liv, som Gud har gjort något de vill berätta om och tacka Honom för?”

Det finns något helt fantastiskt, som minsann duger att berätta om och tacka Herren för, något som Gud gör varje dag, i  varje kristen människas liv: Han kallar oss att vandra i ljuset och Han förlåter oss alla våra synder!

”Ja, när man tänker på det är det ju verkligen fantastiskt.” Så sade han pastorn.

Det är många, som skulle få lov att säga det samma.

”När man nu nån gång kommer att tänka på det.”

Det är på det här sättet mossan kommer åt att växa på helgelsen, det är på det här sättet den levande tron blir en förstenad fromhet: Vi kommer alltför sällan att tänka på hur fantastiskt det är, att få börja varje dag från rent bord, att få leva i syndernas förlåtelse, och aldrig behöva bära gårdagens misslyckanden med sig in i morgondagen!

Vi är kallade att vandra i ljuset!

Den kallelsen bevarar friheten vi kallades in i, den bevarar oss i vilan, eftersom den lyfter av bördorna lika fort som de läggs på, och den gör oss dessutom gemenskapsdugliga – sanning och ärlighet är ju en grundförutsättning för all gemenskap!!

Så länge vi lever kvar i medvetenheten om hur mycket vi får förlåtet dag efter dag efter dag, så länge behåller vi också kontakten med vår egen mänsklighet, och då kan vi också ha gemenskap med andra människor, fast de inte är perfekta, de heller!

Guds ständigt pågående verk av rening och helgelse i våra liv, det blir inte gammalt, mossigt och förstelnat, så som Emil Gustafsson så riktigt påpekar att troslivet kan bli, om det bara ska vila på minnet av våra gamla erfarenheter.

Vandrar vi i det ljus, som 1 Joh 1 talar om, då ”vänder sinnesändringens plog vår helgelse” innan det ens hinner börja växa mossa på den, för då får man göra sinnesändring varenda dag!

Och då får vi också vandra i den Herrens nåd och barmhärtighet, som är var morgon ny!

Härligt att vara kallad till att vandra i ljuset, att leva i ljuset, att vara ett barn av dagen och ljuset!

Jesus säger: ”Om inte ni förlåter, då ska inte heller Fadern förlåta er!”

Den bibelversen har för många människor blivit en oöverstigligt hög tröskel till himlen, detta därför att den onde har tagit hand om den och kompletterat den med bara ett ord, ett ord och en tanke av det slag, som Jesus kallar människotanke!

Här kan man sannerligen se hur sant det är, att bästa sättet att få någon att tro på en lögn är att blanda upp den med nittio procent sanning!

Den på detta sätt av underjorden kompletterade texten lyder alltså så här: ”Om ni inte presterar förlåtelse, då kommer inte Gud att förlåta er heller!”

Jag har talat med tillräckligt många medmänniskor om de här sakerna för att veta, att alltför många kristna tror att det är detta, som Jesus menar med det han säger. Och jag har sett hur människor börjar må av att leva i den föreställningen – och av att försöka leva upp till den.

Det här är så ursmart av själafienden att man nästan måste beundra det. Han plockar ut något av det mest centrala i evangeliet, förlåtelsen, den som om något är en fri gåva, och lyckas få oss att tro att den är något, som Gud förväntar sig att vi ska åstadkomma på egen hand!

I Matt 6 säger Jesus att vi ska förlåta dem, som är skyldiga oss något, som har på något sätt förbrutit sig mot oss. Det är klart och otvetydigt.

Vad Han däremot inte säger något om, inte i den texten, det är hur detta förlåtande sedan i praktiken ska gå till!

Så då lämnas fältet, om inte fritt, så i alla fall med en öppning för oss människor att antingen fråga Herren hur det här ska gå till, eller så att försöka tänka ut det själva. I det senare fallet har vi ovälkommen assistans i funderingarna – precis som vi alltid har, när vi ska försöka tänka ut andliga ting på egen hand.

Själv tror jag att orsaken till att Jesus i Bergspredikan inte säger något om hur vi ska göra för att förlåta är, att Han hade för avsikt att så småningom visa det med sitt eget exempel, visa det på ett sådant sätt att det inte kunde missförstås och aldrig glömmas!

Vad är det Jesus säger, när Han just har blivit korsfäst, och hängande från genomspikade handleder ser ner på bödlarna, som just har slagit sig till ro för att dricka vin och spela tärning om Hans kläder?

Om Han då hade sagt: ”Fader, jag förlåter dem!”, då hade vi haft problem. Då hade exemplet visat att förlåtelsen faktiskt är något, som vi förväntas prestera på egen hand.

Men Han säger: ”Fader, förlåt du dem…”, och visar därmed att förlåtelsen är en gåva!

Tänk att, när du är sårad, sviken, man har gjort dig illa, och du inget hellre ville än sparka dina fiender både fram och bak, få säga: ”Fader, förlåt du dem, du som kan, och låt mig få vara med i den förlåtelse du ger!”

Tänk att inte behöva försöka manipulera och förtränga sina känslor, inte bhöva försöka åstadkomma de rätta lätena med munnen, fast hjärtat inte alls är med, utan bara naket och ärligt säga som det är: ”I mig finns inte material till att förlåta av hjärtat, Gud, låt du din förlåtelse komma in i den här situationen! Fader, förlåt dem, och förlåt mig, och rena mig från vreden och hatet och hämndlystnaden…”

Allt blir så mycket lättare, bara vi håller oss på evangeliets mark!

Sen ska vi se på något, som jag kallar surrogatförlåtelse

Martin Luthers förklaring av åttonde budet innehåller följande ord: ”…utan vi ska urskulda vår nästa, tänka och tala gott om honom, och tyda allt till det bästa”.

Det här är en anvisning som vi gör väl i att ta till oss, just vad det gäller det, som åttonde budet handlar om, alltså att vi inte ska ”beljuga, förråda eller baktala vår nästa”.

Men, observera,  detta är en anvisning som kan vara rent katastrofal, om man börjar tillämpa den som metod att manipulera sina känslor!

Det kan nämligen gå så här: Någon har gjort dig illa, ordentligt illa, och du är kristen, och vet att du förväntas förlåta denna människa.

Till yttermera visso upplever du hela grejen med förlåtelse som ett krav, som något du på något sätt själv måste åstadkomma.

Men den här gången har du blivit så ordentligt påtrampad, dina känslor är så upprörda, att det bara inte går!

Så, hur tacklar man den situationen?

Ibland går det så, att vi försöker lösa problemet genom att manipulera våra känslor. Det sker på två vägar.

Den första är att man börjar hitta på ursäkter för den andres handlande, s k förmildrande omständigheter.  ”Urskulda sin nästa”.

Om man kan övertyga sig själv om att den andra människan egentligen inte menade så illa, utan bara var styrd av sin migrän, eller sin tjorviga barndom, eller sitt dåliga sexliv, eller sin vantrivsel på jobbet, eller var tjugoåttonde dag-syndromet (typiskt manlig urskuldning av det motsatta könet),  eller sin undermåliga intelligens (då kan man smygförakta den andre litet grann, och då känner man sig genast bättre till mods), då brukar man kunna få ut så pass mycket olja på känslovågorna, att man tycker sig kunna åstadkomma åtminstone litet preliminärförlåtelse!

I verkligheten är detta dock bara ett dåligt surrogat för förlåtelse!

Problemet är att man i den här processen inte förlåter den andre för det han verkligen gjorde, man förlåter honom för det, som man har intalat sig själv att han gjorde.

Detta kallas förljugenhet, och det finns ingen befrielse i det. At det är så det ligger till, det visar sig i att nästa gång samma människa kommer och gör samma sak, då blir man dubbelt så arg, och sårad, och lessen som första gången. All den gamla ilskan fanns alltså kvar…

Jesus säger att sanningen ska göra oss fria. Någon har sagt, att för att kunna förlåta någon måste man först döma honom skyldig!

Det är skillnad på att förlåta någon och att hitta på  ursäkter för honom eller henne!

Det förra förutsätter sanning och fällande dom, det senare är att undvika både det ena och det andra med hjälp av sådant, som hör hemma på lögnens område, och det leder till att man blir med Svarte Petter på hand i form av diverse förträngda eländigheter…

 ”Det var väl mitt eget fel…”

Ett annat sätt att manipulera sina känslor i akt och mening att lyckas klämma fram med något man kan kalla förlåtelse, inte  ovanligt det heller, är att man tar på sig skulden för det inträffade själv!

Man riktar det förakt man blivit utsatt för inåt, säger sig själv att det är för att man är en sån föraktlig och eländig människa, som de andra ju bara måste slå en med ord, attityder, eller knytnävar.

Det här är i och för sig  något, som människor ofta gör utan att de alls har en  tanke på att de skulle behöva förlåta någon, men just i det specifika fall jag nu talar om, det där vi har en kristen människa, som vet med sig att  hon som kristen borde/måste förlåta sina fiender,  och inte har fått höra att förlåtelsen är en Guds gåva också när vi ska förlåta varandra, här får den här känsloreaktionen en alldeles speciell inverkan!

I det här fallet slingrar man sig nämligen ur det här, att vi är kallade att leva i förlåtelse, genom att självanklagelsen leder till ett kanske överraskande resultat, nämligen tanken eller känslan att om det nu var ditt eget fel, att den andre gjorde vad han gjorde mot dig, då gjorde han ju egentligen inget fel, och då behöver du inte förlåta honom…

Vi tänker ju inte den tanken medvetet, men jag tycker mig ha sett att det blir den praktiska konsekvensen i alla fall!

Det här är förstås släkt med  hitta på ursäkter för den andres beteende. Här dras eländet bara till sin yttersta konsekvens.

Som resultat får man då en människa, som tror att det är fel på henne för att andra har gjort fel mot henne, och som därmed  kan tycka sig vara i behov av både Guds och människors förlåtelse, och i behov av att förlåta sig själv – för en synd, som någon annan har begått mot henne!

Här kan man verkligen tala om att vara fången i den ondes snara!

Ser man inte var felet är – vems felet är – då finns det ingen utgång ur den här labyrinten! Återigen, sanningen ska göra oss fria!

Medmänniska, det blir inte fel på dig av att någon annan gör fel mot dig!

Nästa sätt att slippa det här besvärliga förlåtandet låter så här: ”Han får minsann ta första steget!”

Nu kommer vi fram till den situation, när någon har burit sig toffligt åt mot dig, och du helt enkelt inte VILL förlåta.

Men eftersom du är en kristen, så vet du att Jesus säger att du ska förlåta, så då gäller det att hitta ett sätt att komma av kroken!

Och, voila, här är det:”Han får nog minsann krypa till korset först, och komma och tigga och be om förlåtelse, och fram till dess detta händer är jag i min fulla rätt att vara precis hur arg och bitter och besviken och oförlåtande som helst!”

Det här är oförsonlighetens attityd, visserligen prydligt vitmålad och rättfärdigad genom att man pekar på den andres underlåtenhet att begripa och erkänna hur fel han har gjort, men oförsonlighet är det lika fullt!

Tänk om Gud skulle ha haft den här attityden till oss människor?

Tänk om Han skulle ha sagt: ”När mänskligheten har insett hur fel de har gjort mot mig, och kommer krypande på sina knän tillbaka till mig, och tigger och ber mig om förlåtelse, då ska jag göra frälsning åt dem, inte förr!”

Inte var det någon av de romerska knektarna, som stod nedanför korset och bad Jesus om förlåtelse, men Han bad Fadern förlåta dem i alla fall!  Exemplet är givet, och i det finns ingen plats för oförsonlighet!

Förlåtelse  och rättighetstänkande är inte blandbara. Jag har inte rätt att kräva vare sig det ena eller det andra av min motpart, innan jag bekvämar mig till att be Gud förlåta honom, och därmed tar steget in på förlåtelsens väg också för egen del.

Somliga dagar är det inte roligt att se sig själv i spegeln, och upptäcka att  man har uppfunnit undanflykter för att slippa förlåta någon, därför att man i sin ilska skulle vilja se honom tvingad att krypa först. Men det kan vara en mycket befriande spegeltitt!

 En annan variant på temat låter så här: ”Ja, men han har ju också gjort fel mot mig!”

Efter fyra exempel om hur det kan vara att vara offret, kanske det är dags att se på sakens andra sida, alltså hur det kan vara när man är skurken, alltså den som behöver förlåtelse!

Jesus säger, att om vi är på väg till altaret med vår gåva, alltså på väg att komma inför Herrens ansikte, och då drar oss till minnes att vår broder har något emot oss, alltså att vi har gjort något illa mot en annan människa, då ska vi först gå och reda upp den saken, och sedan komma inför Gud med vår gåva.

Den här sidan av saken omtalas alltså i lika kategoriska ordalag som den andra.

Vi ska förlåta dem som har försyndat sig mot oss, det är kunglig befallning.

Förlåtelsen är ingen option bland andra, den är undantagslöst påbjuden!  Gud Fader ger den som gåva, vi behöver inte prestera själva förlåtelsen, som jag skrev i första delen, men om jag är så oförsonlig och hatisk, att jag till och med vägrar be Gud förlåta mina fiender, då är beskedet klart: Då kommer inte heller Guds förlåtelse att nå fram till mig.

Lika undantagslöst befalls vi att reda upp med våra medmänniskor, när det är vi, som har försyndat oss mot dem.

Om den andre då vägrar att försonas med mig, då är detta hans synd. Skriften säger ju, att vi ska hålla frid med alla människor såvitt möjligt är, och så långt det kommer an på oss! Mer än så kan vi inte göra. Vill den andre inte hålla frid med mig, då är detta inget som binder mig!

Nu känns det ju inte alltid så roligt, det här att gå och ödmjuka sig och erkänna att man har gjort bort sig och klampat i klaveret.  Och sånt som inte känns så roligt har vi en tendens att försöka slingra oss ifrån! På mer än ett sätt…

Ett sådant är att vi försöker rättfärdiga oss. Det går smidigast genom att flytta strålkastaren på någon annan.  Anfall är bästa försvaret!

”Ja, det kan väl hända att jag gjorde eller sade så där nu, men du har minsann också sagt och gjort saker, som när du…”

Och så har man plötsligt liksom haft rätt att göra fel, eftersom den andre också har gjort fel nån gång i det förflutna…

Och lyckas man övertyga sig själv om att man hade rätt att göra det man gjorde, då behöver man ju inte be den andre om förlåtelse! Voila igen!

Besläktat med detta är vår tendens att skylla ifrån oss.

Det här med att hitta syndabockar för sitt eget dåliga beteende har mänskligheten utvecklat till en ren konstform!

Den äkta mannen på vift, som sitter på en barstol och förklarar för blondinen bredvid att hans fru inte förstår honom, han håller just på att kasta skulden för sitt planerade äktenskapsbrott på sin hustru. Sen behöver han ju inte ens känna sig skyldig för vad han har gjort, det var ju ändå hennes oginhet, som jagade ut honom på krogen…

Det här är ett beteende vi möter tidigt i Skriften! ”Kvinnan som du gav mig, det var hon som ställde till med det här…”

Så snabbt gick det att flytta över ansvaret för den katastrofen, dels på kvinnan, och dels på Gud själv!  ”Hade du inte gjort henne, då hade inget av det här hänt!”

Och sen, när vi har rättfärdigat och skyllt ifrån oss tillräckligt, då kan vi till och med inbilla oss att det bara är att fortsätta att ”tjäna Gud”, som om inget hade hänt. Men det är det inte!

Gud låter sig inte luras av våra konster. Så som av Galaterbrevets sjätte kapitel framgår.

 Ibland tar vi människor oss för att börja kräva, att den vi har förbrutit oss mot ska förlåta oss.

I Kina lär det vara väldans viktigt att inte tappa ansiktet. Fast det tycks det vara också på andra ställen. Det märker man när det blir fråga om att ödmjuka sig till att be någon om förlåtelse, utan att vare sig skylla från sig eller slingra sig på annat sätt!

Ett av de, i mitt tycke åtminstone, värre sätten att försöka behålla något slags övertag i den här situationen, det är när man rätt och slätt tar sig för att kräva av den man försyndat sig mot, att denne ska förlåta en.

”Nu måste du förlåta mig, för det står i Bibeln att du måste förlåta mig!”

Det här är att försöka tackla problemet utifrån en maktposition.

Man försöker behålla kontrollen genom att utöva religiös manipulation av den andre, och det är att effektivt stänga till för all verklig förlåtelse!

Detta beror på att förlåtelse alltid handlar om nåd.

När jag har burit mig illa åt mot någon, och han förlåter mig, då har jag fått nåd.

Och nåd kan aldrig krävas!  Ingen av oss har någon rätt att få nåd!

Nåd, liksom all välsignelse, är något som både ges och tas emot på knä.

Den måste tas emot från en attityd och position av tjänande,  eller av underordnande.

Den som ger välsignelsen tjänar, den som blir erbjuden välsignelsen, måste underordna sig för att kunna ta emot den.

Så är det också med den välsignelse som vi kallar förlåtelse!

Om man ger sig till att börja kräva förlåtelse har man stigit ut ur denna Guds ordning.

Det medför, att man själv inte kan ta emot någon förlåtelse, och det medför också att man förmedlar en falsk bild av vad förlåtelse är, och hur den fungerar, till den man ställer krav på.

Förlåtelseorden blir till en slags magisk ramsa, som rabblas upp på befallning, utan att någons in få sin verkliga mening och innehåll.

”Nu måste du förlåta mig, för det står i Bibeln” behöver få bytas ut mot ett ”Nu har jag gjort illa mot dig, kan du förlåta mig?”

Visserligen tappar man ansiktet på den vägen, men kanske det ansiktet bara var en mask?

Att ta till ”Du ska inte döma”  som försök att slippa erkänna, att man har gjort fel.

Ibland kan det vara så, att skurken, han som skulle behöva erkänna att han gjort fel, göra bättring för egen del, och be sitt offer om förlåtelse, absolut inte vill inse att han skulle ha gjort något fel, och ännu mindre omvända sig, eller be om någon förlåtelse.

Då gäller det för honom att hitta på ett bra försvar, ett gömställe, där man kan vara säker och skyddad för sådana obehagliga individer, som vill ställa en till ansvar!

Och här är den befästning, som man i den situationen kan gömma sig bakom, åtminstone i de flesta fall:”Du ska inte döma! Jesus säger ju att vi inte ska döma! Och säger du att jag har gjort fel, då dömer du mig! Så det så!”

Sedan rycker skurkens hjälptrupper in, de som i normal nutida ordning tycker att det är viktigare att dalta med skurken, än att hjälpa hans offer: ”Jesus säger ju att vi inte ska börja rensa i åkern förrän skördetiden är inne! Allt ska få växa tillsammans, ogräs och säd om varandra, du får inte komma här och börja rensa, för det har Jesus förbjudit! Och Jesus säger att det är bara de som själva är utan synd, som får kasta sten på andra! Så det så!”

Ja, hur är det nu med det här? Det är ju bibelord som citeras? Ska vi bara vara tysta, vad som än händer och bedrivs?

Först av allt ska vi minnas, att den onde citerar bibelord för Jesus, när han försöker fresta Honom i öknen.

Bibelord kan alltså användas i många syften, ibland till och med för att försvara det onda.

Hur är det då med ordet om dömandet?

I Matt 18 befaller Jesus oss att förmana den som begår synd, och Han anger också den ordning, som detta ska ske i.

Först enskilt, sedan med vittnen, och till sist inför församlingen.

Det är alltså skillnad på att döma och att förmana! Om man sysslar med det senare, då gäller naturligtvis i den situationen inte förbudet mot det förra. Vilken är då skillnaden?

Jag förstår det så, att den som fördömer, förkastar, visar bort en annan och inte visar på Guds öppna famn för varje syndare som vill omvända sig, han sysslar med att döma.

Den som inbjuder till förnyad gemenskap, som säger: ”Dig vill vi ha med oss, men ditt destruktiva beteende kan inte accepteras i församlingen, så det får du lov att sluta med och låta dig renas från”, han sysslar med förmaning.

Och vi måste lära oss att se den här skillnaden! Den som gömmer sig bakom sitt ”du ska inte döma”, för at slippa reda upp sina försyndelser mot andra, han gör ju det till sitt eget fördärv!

Och hur var det nu med ogräset och vetet? Ska det verkligen växa tillsammans i församlingen? Ingalunda.

Jesus själv förklarar den liknelsen med att säga ”Åkern är världen…”

Den handlar alltså inte alls om den kristna församlingen, den handlar om den här världen, där ogudaktiga och rättfärdiga, frälsta och ofrälsta lever på samma jord, blandade med varandra i familjer, i skolor och på arbetsplatser.

Att använda den som förevändning för att försöka förhindra kristen förmaning i Kristi församling, det är att förkasta Jesu egen förklaring av den!

Kanske jag också ska säga något om den, som ska förmana. Ibland har jag stött på människor, som tydligen har upplevt sig ha någon slags särskild kallelse att peka på andras fel och brister, som själva ansett sig vara förmanare, men som jag har uppfattat som dömande. Vad behövs för att en människa ska kunna förmana utan att bli dömande?

Jag vill föreslå, att förmanaren måste vara en människa som själv både söker och tar emot förmaning för egen del. Hur skulle någon kunna ta bort flisan ur sin broders öga, om han inte vill ha någon hjälp att bli av med bjälken i det egna?

 En allmän iakttagelse: All synd är synd mot Gud!

Jag var med och höll i hammaren!

Jag minns ännu hur det kändes, när det gick upp för mig att varje elakt ord, varje ond tanke eller handling  jag riktar mot en medmänniska, ytterst är riktad mot Herren själv, hur det kändes, när jag insåg att jag faktiskt  på ett sätt var med och höll i hammaren på Golgata!

”Mot dig allena har jag syndat och gjort vad ont är”, säger David till Gud efter att han tagit Bat-Seba och mördat Uria.

Det bibelstället hade jag haft problem med fram till den här dagen. Det var ju mot Uria och hans hustru som David hade syndat? Varför då blanda in Gud i det?

Men så enkelt var det inte. David fick förlåtelse, när han omvände sig och bekände sin synd. Detta var möjligt, därför att Jesus tusen år senare skulle bli spikad på korset för det David hade gjort.  David grep tag om hammaren med ena handen och spiken med andra, när han gjorde det han gjorde!

Vi gör det, vi också, varje gång vi försyndar oss mot varandra, oavsett om det handlar om sådant vi gör, eller sådant vi i själviskhet och av bekvämlighet underlåter att göra. Det vi gör mot andra, det gör vi också, och mest av allt, mot Gud själv.

Det är Hans lag som bryts, Hans auktoritet som utmanas, när vi försyndar oss mot varandra, och det är Hans fadershjärta som krossas, när Hans  Son som blir slagen och dödad.

Vi håller i hammaren varje varje gång vi gör uppror mot Gud själv, och mot vad Han har förordnat.

Därför finns det alltid något att reda upp också med Gud, när vi har något att reda upp med varandra!

Därför ska vi be Gud förlåta vår motpart, och inte bara mena att det räcker om vi själva gör det.

Därför ska vi be Gud om förlåtelse, när vi gjort illa mot en medmänniska.

Därför ska vi ödmjuka oss inför Gud, och vända om från våra upprorsvägar!

Vi behöver göra det, för att släppa taget om hammaren, och för att släppa in Hans förlåtelse.

 Vi ska också se på förbön om förlåtelse

Hittills har mina tankarom förlåtelse rört sig på individplanet, och handlat om enskilda människors konflikter.

Här, till slut, vill jag lyfta fram en annan sida, nämligen förbönen.

Abraham ber för Sodom. Han ber inte bara om att Gud ska rädda eventuella rättfärdiga innan staden förstörs, han ber för Sodom!

Man kan ju undra varför. Han hade inga aktier i Sodom, inget affärsföretag, ingenting, utom sin släkting Lot, och honom kunde han ju ha bett för utan att blanda in stadens övriga invånare!

Mose ber för Israel, ber i en situation, där han själv fått besked om att  han själv  ska gå fri från det straff, som Gud ämnar låta drabba Israel, och att han dessutom ska få bli stamfader för ett nytt stort folk.  Folket han ber för håller till råga på allt  långsamt på att ta livet honom och bränna ut honom med all sin motspänstighet och upproriskhet…

Nehemja identifierar sig så totalt med Israels folk, att han talar i vi-form när han bekänner folkets synder och ber för dem! ”Vi har syndat mycket mot dig…”

Jeremia ber för ett folk som har förkastat honom som profet, gjort narr av honom, och försökt ta livet av honom, ber för dem ända tills Gud säger åt honom att sluta, för Herren vill inte längre höra några böner för ett folk som redan passerat sin point of no return (!)

Nyckelordet här  är kanske identifikation. Att inte ställa sig på sidan om, inte ta avstånd på ett sådant sätt att man med fromt förakt konstaterar, att om de nu nödvändigt vill till helvetet, så må de väl fara åt helvete då.

Att i stället göra medmänniskornas nöd till sin egen, be för dem som en del i folket, inte som en som står på sidan om, och har sitt på det torra!

Personligen tycker jag det är nyttigt att då och då skärskåda innehållet i mina böner. För egen del är jag beredd att säga att det är synd att kritisera någon eller något, om man inte också är villig att be en bön för det sammanhang eller  de människor man kritiserar!

Här kommer för övrigt en viktig skillnad mellan att döma och att förmana fram.

Förmanaren är en förebedjare, den som dömer är en avståndstagare.

Här kommer också en viktig indikation på hur det står till med det egna förlåtandet.

Vill man inte be för och välsigna dem som uppträder fientligt mot en, då har man inte heller förlåtit dem.

Det är lätt att konstatera att det går åt skogen med Finland, att finländarna bara blir värre hedningar för varje år som går.

Men om jag ser att så är fallet, då innebär detta en kallelse till bön! Att be att Gud förlåter Finland, ger en nådatid, ger en väckelse!

Det är lätt att säga att församlingen blir alltmer förvärldsligad.

Att gå inför Gud och säga ”Herre, jag är en lem i din kropp här i Finland, och VI håller på att glida bort från dig, hjälp oss, förlåt oss”, det faller sig inte lika naturligt.

Ja, det vill säga att det faller sig nog så naturligt för den nya skapelsen i Kristus, men mindre naturligt för gamle Adam…

Vi ber om väckelse en hel del, visst gör vi det, men hur ber vi, egentligen?

Jag undrar vad skulle hända den dag när pingstvännerna skulle be att Gud skulle förlåta och välsigna och upprätta den lutherska kyrkan, och ge en stor väckelse där, när lutheranerna enligt samma mönster skulle be om storväckelse i missionsförbundet, när missionsförbundarna skulle be för metodisterna, och metodisterna för baptisterna – och baptisterna skulle inrikta sina böner på att Gud skulle upprätta pingstväckelsen till att verkligen vara ett väckelsens  förlåtna och renade redskap igen!

Det är först då vi verkligen skulle syssla med förbön. Fram till dess ber vi bara för vårt eget. Och förbön skulle behövas, för vi står alla med synd, inte minst splittringens och partiväsendets synd, inför Gud, både alla de olika samfunden, och det folk vi skulle betjäna!

Vi behöver något av de gamla profeternas sinnelag. Vi behöver förmågan till att se att vi hör ihop med dem vi ber för.

Vi behöver den förlåtelse som ges genom andras förbön – ”den nåd, som genom mångas böner kommer oss till del”, och vi behöver vara med och stiga fram i gapet inför Gud – gå i bräschen för andra – på ett helt nytt sätt.

Jag tror att Guds ord fortfarande gäller.

”Om Mitt folk, som är uppkallat efter Mitt namn, ödmjukar sig och ber, och söker Mitt ansikte, och omvänder sig från sina onda vägar, då vill Jag höra det från himlen, och förlåta deras synd och skaffa läkedom åt deras land!” 2 Krön 7:14

Ibland kan man stöta på rent genialiska formuleringar!

En sådan är ett av alternativen för syndabekännelse i lutherska kyrkans gamla kyrkohandbok, där man först bekänner sig skyldig inför Gud, och sedan säger :

”…och vet mig därför vara värd evig fördömelse, om Du skulle döma mig så som  mina synder har förtjänat, och Din stränga rättvisa kräver! Dock har du, himmelske Fader, lovat din nåd åt var och en, som vill omvända sig, och i tro fly till Din ofattbara barmhärtighet i Frälsaren Jesus Kristus!”

(Jag tar det här ur minnet, så jag är inte säker på varenda stavelse)

Den här formuleringen har allt.

Här finns ett rakt besked om att vi människor ofrånkomligen har synd – eländet bor ju i oss!

Här finns ett rakt besked om vad som är syndens lön – den eviga död. där man är oåterkalleligen skild från Gud.

Här finns bekännelsen, vandringen i ljuset. ”Så här är det med mig, jag har syndat med ord, gärningar och försummelser”.

Här finns påminnelsen om Guds löfte om nåd och förlåtelse.

Här finns också ett klart, och ack så viktigt,  besked om vilka löftet gäller: Den som vill omvända sig och tro!

Och, här finns det avgörande beskedet om vem, som står som garant för att löftet gäller och uppfylls, nämligen Jesus Kristus.

Jag har varit med i en och annan gudstjänst, där de här orden har varit  det enda, som jag egentligen fått med mig, men får man detta  med sig och i sig, då går man minsann inte lottlös hem från kyrkan!

Martin Luther menade, att vi kristna ofta blir alltför snabbt färdiga med syndernas förlåtelse – vi tror att vi har förstått den, genast vi har fått höra om den, och sedan är vi strax  färdiga att vilja höra något nytt, lära oss mer, gå vidare.

Och rätt hade han, ifråga om detta liksom så mycket annat.

Låt mig ställa en fråga: Hur många människor har du mött, som verkligen har förstått och tagit till sig syndernas förlåtelse?

Själv har jag inte träffat på så värst många, och jag har ändå mött åtskilliga tusen kristna vid det här laget!

”Och hur ska man kunna veta det?” kanske någon frågar.

Jo, det vet man, om man i stället frågar sig så här: ”Hur många människor har jag mött, som på riktigt lever i den frihet som kommer av att man inte dras med skuld, skam eller fördömelse, som inte kämpar med mindervärde och otillräcklighetskänslor, hur många har jag mött, som lever med ett gott samvete inför Gud, och som frimodigt säger som Job: ”Mitt hjärta förebrår mig inte någon av mina dagar!” ?

Detta är nämligen vad Guds ofattbara nåd och förlåtelse i Kristus ger åt var och en, som i tro flyr till den, och  ju mer vi förstår Guds gåva, desto mer blir evangeliets frihet också en upplevd verklighet i våra liv!

Att leva i syndernas förlåtelse är att leva i nåden, och att leva i nåden är att leva fri från fördömelse!

Och fördömelse, det är just den här ständigt gnagande känslan av otillräcklighet, brist, och dålighet, som alltför många kristna går omkring med.

”Så finns nu ingen fördömelse, ingen fällande dom, för den som är i Kristus” Rom 8:1

Därför är syndernas förlåtelse inget vi ska ha bråttom vidare från!

Den ska man så att säga behålla i munnen så länge, att man hinner känna den ljuvliga smaken av den, inte sluka som en stövare slukar sin matportion, och sedan rusa vidare!

Då kan man ”smaka och se att Herren är god”, och då kan man leva i det som också sägs i samma psalm: ”De som ser upp till honom ska stråla av fröjd, och deras ansikten behöver inte rodna av skam”!

Någon har någon gång sagt, att man kan skymma Mount Everest med ett tvåeuros mynt – om man bara håller slanten tillräckligt nära ögat, och det stämmer ju.

Då verkar ju myntet vara större än berget, rent subjektivt sett!

Det är väl så här det går till, när man, som det gamla ordspråket säger, gör en höna av en fjäder.

Det handlar ju om att göra något större än det är, se något större än det är.

Det kan t ex handla om ett förfluget ord från någon annan, något man känner sig kränkt och sårad av, det kan handla om något ofördelaktigt, som man hört om någon annan i förbifarten, det kan handla om att man tycker sig ha blivit orättvist behandlad eller förbigången på något sätt.

Där är fjädern, det som konkret har hänt.

Sen börjar man vända och vrida på det, grubbla över det, diskutera det, reda ut det, söka stöd för sin mening av andra – och hela tiden växer den här saken i ens medvetande, hönan tar gestalt i ens känslor och tankar, och man försöker få andra att också se en höna, där det egentligen bara finns en fjäder.

Sen växer det hela vidare, en del kommer att se en höna, andra att det där är ju bara en fjäder, och så börjar man polarisera sin bekantskapskrets utifrån vad de ser.

De, som ser den konstruerade hönan (eller åtminstone låtsas se den) ser man som sina vänner, dem, som bara ser fjädern, uppfattar man till slut som sina fiender – eller åtminstone inte som vänner längre.

I hela den här utvecklingen har den onde förstås väldiga möjligheter att så in allt slags ogräs i mänskliga relationer.

Det finns en orsak till att det står skrivet, att vi inte ska låta solen gå ner över vår vrede, för om vi gör det, då ger vi djävulen tillfälle.!

Vi kan bli hur arga som helst, ”vredgas, men synda inte”, men vi ska inte gå och lägga oss med den ilskan som huvudkudde! Fjäder börjar läggas till fjäder redan första natten, som man ligger vaken och grubblar över det, som sades och gjordes dan före!

Många, många gånger har jag kunnat konstatera, både personligen och i själavården, att om inte det första felet hade följts av det andra, då hade det här inte behövt eskalera på detta eländiga sätt.

Det första felet, det är fjädern, det felaktiga, elaka, eller bara obetänksamma, som blev sagt eller gjort.

Det andra felet, det kom när den, som upplevde sig förfördelad, lät solen gå ner över sin vrede.

Det är det andra felet, som ger det onda möjlighet att växa!

Det är därför det är så viktigt att leva i syndernas förlåtelse åt båda hållen – inte bara vara mottagare av den, utan också ge vidare för intet det man har fått för intet! Gör man det, då förblir fjädern en fjäder, då blir den inte något, som växer sig så stort i ens liv, att den skymmer bort sådant, som egentligen är så mycket större och viktigare…

Enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna finns det överhuvudtaget inget brott så vidrigt, att det skulle motivera ett straff, som innebär att man utsätts för tortyr!

Ändå varnar Herren oss i Matt 18 för en situation, där vi kan hamna i klorna på plågoandar, och detta på Guds befallning!

”Då kallade hans herre honom till sig och sade: ”Du onde tjänare! Hela skulden efterskänkte jag dig eftersom du bad mig. Borde inte också du ha förbarmat dig över din medtjänare, liksom jag förbarmade mig över dig?” Och i sin vrede överlämnade hans herre honom till fångvaktarna, tills han betalt allt vad han var skyldig. Så skall också min himmelske Fader göra med er, om ni inte var och en av hjärtat förlåter sin broder.”

Det ord som Folkbibeln här översätter med ”fångvaktare” betyder egentligen just ”plågare” eller ”torterare” vilket i och för sig väl var vad fångvaktare på den tiden ofta sysslade med.

”In anger his master turned him over to the jailers to be tortured” står det i New International Version.

Det här att vägra att förlåta sin broder är alltså ett brott av den digniteten, att det leder till strängast tänkbara straff!

Här ges ingen valfrihet, här frågas det inte efter vad vi känner för, inte ens efter vem som har mer eller mindre rätt eller fel i konflikten. Befallningen är absolut. Har Gud gett mig förlåtelse, då är jag också skyldig att ge förlåtelse. Den, som har fått för intet,  ska också ge för intet!

”Jo, det var just ett snyggt evangelium”, kanske någon tänker. ”Jag har minsann försökt och försökt att förlåta den här människan, men hur förlåter man nån, som vägrar att erkänna att han gjort något fel, som inte ens skulle komma på idén att be om förlåtelse, och som bara fortsätter och fortsätter att göra en illa? Gud kan väl inte begära att någon, som har fått utstå vad jag har fått utstå, ska kunna så där bara förlåta?”

”Jag ska kanske tänka på det där med förlåtelse, men först efter att jag fått tillfälle att ge tillbaka med ränta!” Så kanske någon annan tänker och känner.

”Jag har rätt att vara arg och bitter och oförsonlig, för inget av det som hände var mitt fel”.  Så kan man också tänka och känna.

Men Jesu ord ger inga undantag, varken i den här texten eller på något annat ställe i Skriften. Vi befalls att förlåta, och vi får besked om att om vi vägrar, då kommer inte den synden att gå ostraffad.

Många är för övrigt också de, som i ett försök att lyda de här orden av Jesus har tvingat sig att åstadkomma de rätta lätena med sin mun, utan att hjärtat varit med i dem – det har helt enkelt varit för svårt, gjort för ont.

Sedan, när de tvingats konstatera att det inte blev så helt med förlåtelsen, när alla bittra känslor av hat och oförsonlighet bubblat upp igen, då har de känt sig vara på väg till helvetet…

Hur är det då? Har Gud faktiskt gjort frälsningen beroende av vår förmåga att prestera förlåtelse?

Det är vad den onde vill att vi ska tro, och alltför ofta har han lyckats.

Han har lyckats plocka ut det mest centrala i evangeliet, förlåtelsen, det som om något är en Guds gåva, ur sitt sammanhang, och få oss att tro att detta är den prestation, som krävs av mig för att jag ska få mina synder förlåtna, och få komma in i himlen!

Men hur är det då med Matt 6:14-15? Där står ju i klartext att Gud inte kommer att förlåta oss, om inte vi förlåter människorna deras överträdelser!

Vad som står i  både Matt 18 och  Matt 6 är att vi ska förlåta andra.

Vad som däremot inte står just där, det är hur detta ska gå till!

Det valde Jesus att visa oss med sitt eget exempel, när han hängande på korset bad för sina bödlar, och sade ”Fader, förlåt dem…”

Hade han sagt ”Fader, jag förlåter dem”, då hade han visat oss ett exempel, som hade inneburit att förlåtelsen är vår egen prestation. Detta hade då i praktiken inneburit, att frälsningen är beroende av om vi klarar av att klämma fram förlåtelse.

Men nu lämnar han saken åt Fadern, och ber att Han ska förlåta dem, som just har slagit in spikarna i hans kropp, och då visar hans exempel att förlåtelse är en Guds gåva, som vi får be om också i våra mellanmänskliga konflikter! Om vi är villiga att be Gud förlåta vår motpart, om vi är villiga att på det sättet välsigna den andre, om vi är villiga att bekänna vår egen oförmåga att förlåta av hjärtat, och ber Gud att få vara med i den förlåtelse han ger, då är Gud så generös, att han räknar det som att vi har förlåtit!

Vi uppmanas att be för våra fiender och välsigna dem som förföljer oss. En starkare förbön och en kraftigare välsignelse än att be Gud förlåta sådana människor, det får man nog leta efter!

På det här sättet blir detta att förlåta sin medmänniska en gåva och en nåd, och alls ingen prestation från vår sida! Det låter sig också svårligen göras, att be Gud förlåta någon, utan att det på samma gång påverkar en själv, ens tankar, känslor och attityd till den man ber för. Det finns en Guds pedagogik i detta, och också en Guds befrielse!

Men. Om någon är så förhärdat oförsonlig och hämndlysten, att han vägrar att ens be Gud förlåta sin motpart, då finns det ingen annan väg att gå, än den som leder till plågoandarna, som Jesus talar om. Och här är det fråga om just plågoandar!

Att hamna i de fångvaktares klor, som heter ”Hämndlystnad”, Bitterhet”, Besvikelse”, ”Ensamhet”, ”Depression”, ”Sömnlöshet”, Ångest”, Självmordstankar”, ”Misstro”, ”Avund”, och så vidare, det är inget någon människa önskar eller längtar efter. Det är inte fysisk tortyr det handlar om här, men plågan är inte mindre verklig för det!

Återigen är det samma val, som erbjuds oss: Här är vägen till livet, och där går vägen till döden.

Vägen till liv i nåd och förlåtelse och försoning, eller vägen till den långsamma själsdöden i fångvaktarnas våld.

Välj livet!

Vem var den förste som fick åka ubåt?

Vilken Herrens tjänare såg på Gud på samma sätt, som man ser på en bengalisk tiger?

Vilken profet hade  extremt dåligt minne?

Alla de här beskrivningarna passar in på en och samme man, nämligen profeten Jona!

När han predikade för Nineve omvände sig hela staden, från kungen ned till slavarna, till och med boskapen fick lov att fasta!  Och det var ingen liten stad vi talar om, där fanns  enligt uppgift 120.000 barn, som inte var stora nog att ”skilja på höger och vänster”, vilket skulle tyda på en total folkmängd uppemot miljonen.

Det här är jämförbart med att du eller jag skulle ställa oss på gatan i Helsingfors och predika bättring och omvändelse, och som resultat skulle varenda kotte i hela huvudstadsområdet börja be och fasta, och ropa till Herren om förbarmande! Det som hände i Nineve var en väckelse utan motstycke!

Profeten hade dock fel på kompassen i början – Herren befallde honom att gå mot nordost, men han stack iväg mot sydväst, och mer fel än så blir det inte. Han hade inte den ringaste lust att gå till assyriernas huvudstad, det var förenat med livsfara, så han försökte rymma från Gud.

Det slutade med att han fick åka ubåt – biologisk sådan – tillbaka.

Berättelsen om Jona i den stora fiskens mage är både välkänd och omstridd – för att inte säga förlöjligad.

Jesus hänvisar dock till Jonas ubåtsfärd som historiskt faktum, och han torde nog veta hur det var.

Man kan förmoda att fisken ifråga var specialdesignad för det här tillfället, liksom hela händelsen var unik.

Det finns annars en lärorik berättelse om en kristen skolflicka, som under en biologilektion blev tillfrågad av sin ateistiske lärare, om hon verkligen trodde på historien om Jona och fisken.

”Jadå, och när jag kommer till himlen ska jag fråga Jona hur det var möjligt”, svarade flickan.

Men tänk om Jona inte kom till himlen då”, flinade läraren.

”Ja, i så fall kan du fråga honom!” svarade flickan.

Jona trodde, att han skulle kunna komma utom räckhåll för Gud genom att fly bort från Israel. Detta visar att han såg på Gud ungefär som på en tiger – farlig och respektingivande inom sitt revir, men bara där. Han uppfattade alltså Herren som Israels Gud, inget mer.

Men skratta inte åt Jona för det, han begrep åtminstone att Gud var värd att frukta och respektera!

Nuförtiden är folk nog beredda att referera till Gud som ”den Allsmäktige”, och har alltså övergett revirföreställningen, men att han skulle vara värd att frukta och respektera, det tycks man ha tappat bort.

Men hans största problem var nog ändå det dåliga minnet.

Här har vi alltså en israelisk man, som är en Herrens profet.

Han känner Herren, han känner lagen, han är betrodd med profetisk gåva och uppgift.

Men när Gud kallar honom till Nineve, då försöker han rymma! Han ger sig iväg mot sydväst när han kallas att gå åt nordost!

En sådan avsiktlig ordervägran, en sådan upproriskhet, är inget  mindre än ett slag i ansiktet på Gud!

Ändå räddas han på det mest mirakulösa sätt, och inte nog med det, han får förlåtelse för det han gjort, och han får uppdraget och förtroendet förnyat!

Sen har vi folket i Nineve. De visste inget om Israels Gud eller om hans lagar. Ändå vänder de om när de får höra varningen! Och Gud förlåter också dem!

Men si, då blir Jona sur! ”Var det inte det jag visste, att du skulle ändå vara så blöthjärtad när det kom till kritan, att inte skulle det bli något av med förstörandet av Nineve!” Ungefär så säger han till Gud.

Nineve var huvudstad i Assyrien, och vid den här tidern var assyrierna Israels farligaste fiende. Det skulle alltså ha passat alldeles utmärkt för Jona att Gud skulle ha gjort slut på det hotet genom att förstöra Nineve! Han ville inte att Gud skulle förlåta assyrierna, han ville att Gud skulle straffa dem!

Det här visar att Jona led av dåligt minne.

Vem var större syndare, han själv eller assyrierna?

Han hade syndat tvärtemot bättre vetande. Han var troende, han hade kunskap om Gud och hans vilja!

Assyrierna hade syndat utan att veta bättre. De visste inget om Guds lag.

När Jona fick förlåtelse var det som när den, som var skyldig tiotusen talenter. fick sin skuld efterskänkt i berättelsen om den obarmhärtige tjänaren i Matt 18.

När han missunnar Nineve dess räddning är det som när tiotusentalenterskillen belåten gick sin väg, och sedan vägrade att efterskänka sin medtjänare de hundra silvermynten, som denne var skyldig honom själv.

Skulle Jona ha kommit ihåg hur mycket han själv hade fått förlåtet, då hade han också unnat andra detsamma!

Det gör oss gott att tänka på syndernas förlåtelse.

Det gör oss gott att tänka på att ju mer vi har fått av insikt i Guds rikes hemligheter, av delaktighet i den helige Ande, av att få lära känna Herren, desto större syndare är vi, när vi ändå syndar mot honom!

”Den som syndar utan att ha fått veta sin Herres vilja ska straffas med få slag, men de som har fått veta sin Herres vilja, men ändå struntar i den, de ska straffas med många slag!” Så säger Jesus.

De största syndarna sitter alltså inte på krogen. Där finns dagens motsvarighet till nineviterna.

De största syndarna kan antas sitta i kyrkorna och bönhusen. För där finns dagens motsvarigheter till Jona.

”Där synden blir större överflödar nåden ännu mera”. Så står det skrivet, och det ska vi ta till oss, omvända oss, och ta vara på.

Det gäller bara sedan att akta sig, så att det dåliga minnet inte tar överhanden, och man ”gör en Jona”.

Det är bara så länge man kommer ihåg hur mycket man har fått, och fortsättningsvis får förlåtet, som man har någon chans att vara en människa, som älskar mycket…..