Fjädern och hönan, och solen som går ner

En av livets stora utmaningar är att lyckas se saker i rätt proportion.

Någon har någon gång sagt, att man kan skymma Mount Everest med ett tvåeuros mynt – om man bara håller slanten tillräckligt nära ögat, och det stämmer ju.

Då verkar ju myntet vara större än berget, rent subjektivt sett!

Det är väl så här det går till, när man, som det gamla ordspråket säger, gör en höna av en fjäder.

Det handlar ju om att göra något större än det är, se något större än det är.

Det kan t ex handla om ett förfluget ord från någon annan, något man känner sig kränkt och sårad av, det kan handla om något ofördelaktigt, som man hört om någon annan i förbifarten, det kan handla om att man tycker sig ha blivit orättvist behandlad eller förbigången på något sätt.

Där är fjädern, det som konkret har hänt.

Sen börjar man vända och vrida på det, grubbla över det, diskutera det, reda ut det, söka stöd för sin mening av andra – och hela tiden växer den här saken i ens medvetande, hönan tar gestalt i ens känslor och tankar, och man försöker få andra att också se en höna, där det egentligen bara finns en fjäder.

Sen växer det hela vidare, en del kommer att se en höna, andra att det där är ju bara en fjäder, och så börjar man polarisera sin bekantskapskrets utifrån vad de ser.

De, som ser den konstruerade hönan (eller åtminstone låtsas se den) ser man som sina vänner, dem, som bara ser fjädern, uppfattar man till slut som sina fiender – eller åtminstone inte som vänner längre.

I hela den här utvecklingen har den onde förstås väldiga möjligheter att så in allt slags ogräs i mänskliga relationer.

Det finns en orsak till att det står skrivet, att vi inte ska låta solen gå ner över vår vrede, för om vi gör det, då ger vi djävulen tillfälle.!

Vi kan bli hur arga som helst, ”vredgas, men synda inte”, men vi ska inte gå och lägga oss med den ilskan som huvudkudde! Fjäder börjar läggas till fjäder redan första natten, som man ligger vaken och grubblar över det, som sades och gjordes dan före!

Många, många gånger har jag kunnat konstatera, både personligen och i själavården, att om inte det första felet hade följts av det andra, då hade det här inte behövt eskalera på detta eländiga sätt.

Det första felet, det är fjädern, det felaktiga, elaka, eller bara obetänksamma, som blev sagt eller gjort.

Det andra felet, det kom när den, som upplevde sig förfördelad, lät solen gå ner över sin vrede.

Det är det andra felet, som ger det onda möjlighet att växa!

Det är därför det är så viktigt att leva i syndernas förlåtelse åt båda hållen – inte bara vara mottagare av den, utan också ge vidare för intet det man har fått för intet! Gör man det, då förblir fjädern en fjäder, då blir den inte något, som växer sig så stort i ens liv, att den skymmer bort sådant, som egentligen är så mycket större och viktigare…