Min mor, salig i åminnelse, brukade då och då säga så här: ”Herren hjälper den, som hjälper sig själv!”
Efter att jag småningom hade kommit till tro, hade jag länge problem med det talesättet, det lät i mina lutherskt renläriga öron som något slags självfrälsningslära, som man naturligtvis skulle ta avstånd från!
Småningom har jag dock kommit att tänka om – inte menade hon att människan skulle frälsa sig själv, hon menade att Gud förväntar sig att vi ska använda de resurser, som han har gett oss, i stället för att vänta att han ska göra sånt åt oss, som vi har förutsättningar att göra själva!
Nu finns det dock också i detta, som i så mycket annat, fallgropar man kan snubbla ner i.
Ta nu t ex att gräma sig över hur man har använt sina resurser fel, och att gruva sig för hur man ska räcka till för det som ligger framför. Det är två saker, som man aldrig borde slösa tid på!
Den som grämer sig lever i det förflutna. Han är så upptagen med sina gamla misstag och synder, eller med gamla oförrätter och motgångar, att han inte riktigt hinner leva i nuet! Den som ofta tänker ett ”om jag bara hade gjort si eller så – eller lämnat det och detta ogjort ”, han behöver lära sig att leva i syndernas förlåtelse så, att han förlåter sig själv och blir fri att gå vidare.
Förlåtelsen frigör resurser, fördömelsen binder resurser!
Den som gruvar sig lever i sin tur i framtiden. Han går och oroar sig och bekymrar sig för hur allt ska gå, och framför allt för hur allt ska gå , som han har den minsta anledning att vara nervös eller osäker inför, och låter detta stjäla så mycket av hans kraft, att inget blir kvar för den dag som är.
Grämelse och gruvande är alltså sånt man definitivt inte ska ha i huset, om man tar bilden från söndagens GT-text, berättelsen i 2 Kon 4:1-7 om hur profeten Elisa hjälper en fattig och nödställd kvinna, först ur hennes fixering vid sitt gruvande, och sedan också ur hennes trångmål.
Profeten börjar nämligen med att ställa frågan ”Vad har du i huset?”.
Det tycks rätt ofta vara så, att Herren vill hjälpa oss att upptäcka det vi redan har, istället för att vi sitter och grämer oss över det, som vi inte har, för lär vi oss se och använda det lilla vi redan har, kan han då också ofta hjälpa oss vidare.
Kvinnan i berättelsen fick sin uppmärksamhet fäst vid det lilla hon hade, och det var sedan avstampet för underverket, men hon fick själv samla ihop kärlen från grannarna, för det kunde hon göra, och de fick själva hälla oljan i byttorna, för det kunde de också göra själva!
Pojken med de fem bröden och två fiskarna i berättelsen om undret, då Jesus gav mat åt femtusen män, plus kvinnor och barn, valde att komma och ställa det han hade till förfogande, medan lärjungarna var mer fixerade vid problemet med den väldiga folkmängden, som skulle ha mat! Sen gick det ju så, att Herren hjälpte genom den, som ställde det han hade i hans tjänst – men lärjungarna fick både dela ut maten och samla ihop resterna, för det kunde de göra!
En annan variant på det här temat, som jag har stött på någon gång då och då i själavård och äktenskapsrådgivning, är den attityd, som vill att Gud ska komma och lösa alla ens problem, medan man själv förväntar sig att bara få luta sig bakåt och ta emot.
När så inte sker, då blir man arg på Gud, och tycker sig inte få någon hjälp. Man vill liksom inte tänka sig, att man själv skulle ha något i huset, att man själv skulle ha något att bidra med, inte heller tänker man sig en lösning, som innebär att Herren visserligen ger verktygen, men det är jag själv, som ska använda dem!
En annan fallgrop hamnar vi i, om vi tror att vi ska hjälpa varandra, genom att lösa problem åt varandra.
Då gör vi varandra i värsta fall en björntjänst, ställer till mer skada än nytta, använder själva de resurser Gud har gett oss fel, samtidigt som vi ger andra den föreställningen, att de inte har något att bidra med själva, och bara hjälplöst ska låta sig omhändertas.
Verkligheten är ju att det mesta, som en sån som jag kan göra t ex för ett par som krisar, är att tillhandahålla verktyg, som de sedan kan använda för att arbeta på sin relation. Samt be för dem, förstås. Inte kan jag lösa någons problem!
Vi kan visa varandra vägen, men vi kan inte gå den åt varandra!
Tanken att jag är hjälplös, det är jättesynd om mig, någon annan borde komma och fixa allt åt mig, det är också en tanke, som man definitivt inte ska ha i huset! Det är en tanke som får oss att försöka göra både Gud och våra medmänniskor till våra springpojkar, få dem att göra sådant, som vi har resurser för själva, om vi bara tar fram dem, eller skulle ha resurser för, om vi är villiga att använda det vi blir erbjudna!
Söndagens tema är ”Jesus uppenbarar sin gudomliga kraft”, och huvudtexten handlar om bröllopet i Kana, där Jesus förvandlade vatten till vin. Detta var naturligtvis något, som bara han kunde göra. Men han öste inte upp vattnet i hundraliterskrukorna först, det fick de andra göra, för det kunde de göra! Både vatten och kärl var något de hade i huset, och då var det också deras sak att plocka fram det!
I berättelsen om när Jesus uppväcker Lasarus från de döda är det inte Jesus, som tar bort stenen från gravöppningen. Det kunde de andra göra. Inte är det heller Jesus, som lindar upp bindlarna, som Lasarus är inlindad i, det får lärjungarna order att göra, för det kunde de göra!
‘När Jakob skriver om hur vi ska förhålla oss till våra medmänniskor, då utdömer han helt det handlingssätt som med munnen välsignar en nödlidande medmänniska, men som inte i praktiken gör något för att hjälpa henne!
”Vad hjälper det att säga: gå i frid, kläd dig varmt och ät dig mätt, om man inte också ger den andre vad hans kropp behöver?”
Johannes är på samma linje: ”Om du ser en nödlidande broder, och har möjlighet att hjälpa honom, men stänger ditt hjärta för din broder, hur kan då Guds kärlek förbli i dig?”
Det är alltså inte meningen, att vi heller i detta sammanhang ska be Herren uppenbara sin gudomliga kraft för att göra sådant, som vi redan har fått medel och möjlighet att göra själva!
Gud kräver inte att vi ska klara oss enbart med det vi ”har i huset”, det räcker inte alltid, och det vet Han.
Men det, som vi har , det ska vi använda, i förtröstan på att Han, som förvandlade vattnet till vin i Kana, med sin gudomliga kraft ska välsigna också vår strävan att leva ett liv, som är till ära för Honom och till glädje för våra medmänniskor!
Om vi förtröstar på Honom, istället för att gruva och gräma oss, och tycka synd om oss själva fram till den punkt, där vi har blivit så självupptagna, att hela vår tillvaro kretsar kring vår egen navel, då kan vi också få vara med och se insidan av det ord, som säger att det är saligare att giva än att taga…