Själva ordet ”tortyr” får det att gå kalla kårar utmed ryggen på en normalt funtad människa. Att lämnas i klorna på torterare och bödlar framstår som det värsta en människa kan råka ut för. Man måste väl ha gjort något alldeles fruktansvärt för att ha gjort sig förtjänt av ett sådant öde?
Enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna finns det överhuvudtaget inget brott så vidrigt, att det skulle motivera ett straff, som innebär att man utsätts för tortyr!
Ändå varnar Herren oss i Matt 18 för en situation, där vi kan hamna i klorna på plågoandar, och detta på Guds befallning!
”Då kallade hans herre honom till sig och sade: ”Du onde tjänare! Hela skulden efterskänkte jag dig eftersom du bad mig. Borde inte också du ha förbarmat dig över din medtjänare, liksom jag förbarmade mig över dig?” Och i sin vrede överlämnade hans herre honom till fångvaktarna, tills han betalt allt vad han var skyldig. Så skall också min himmelske Fader göra med er, om ni inte var och en av hjärtat förlåter sin broder.”
Det ord som Folkbibeln här översätter med ”fångvaktare” betyder egentligen just ”plågare” eller ”torterare” vilket i och för sig väl var vad fångvaktare på den tiden ofta sysslade med.
”In anger his master turned him over to the jailers to be tortured” står det i New International Version.
Det här att vägra att förlåta sin broder är alltså ett brott av den digniteten, att det leder till strängast tänkbara straff!
Här ges ingen valfrihet, här frågas det inte efter vad vi känner för, inte ens efter vem som har mer eller mindre rätt eller fel i konflikten. Befallningen är absolut. Har Gud gett mig förlåtelse, då är jag också skyldig att ge förlåtelse. Den, som har fått för intet, ska också ge för intet!
”Jo, det var just ett snyggt evangelium”, kanske någon tänker. ”Jag har minsann försökt och försökt att förlåta den här människan, men hur förlåter man nån, som vägrar att erkänna att han gjort något fel, som inte ens skulle komma på idén att be om förlåtelse, och som bara fortsätter och fortsätter att göra en illa? Gud kan väl inte begära att någon, som har fått utstå vad jag har fått utstå, ska kunna så där bara förlåta?”
”Jag ska kanske tänka på det där med förlåtelse, men först efter att jag fått tillfälle att ge tillbaka med ränta!” Så kanske någon annan tänker och känner.
”Jag har rätt att vara arg och bitter och oförsonlig, för inget av det som hände var mitt fel”. Så kan man också tänka och känna.
Men Jesu ord ger inga undantag, varken i den här texten eller på något annat ställe i Skriften. Vi befalls att förlåta, och vi får besked om att om vi vägrar, då kommer inte den synden att gå ostraffad.
Många är för övrigt också de, som i ett försök att lyda de här orden av Jesus har tvingat sig att åstadkomma de rätta lätena med sin mun, utan att hjärtat varit med i dem – det har helt enkelt varit för svårt, gjort för ont.
Sedan, när de tvingats konstatera att det inte blev så helt med förlåtelsen, när alla bittra känslor av hat och oförsonlighet bubblat upp igen, då har de känt sig vara på väg till helvetet…
Hur är det då? Har Gud faktiskt gjort frälsningen beroende av vår förmåga att prestera förlåtelse?
Det är vad den onde vill att vi ska tro, och alltför ofta har han lyckats.
Han har lyckats plocka ut det mest centrala i evangeliet, förlåtelsen, det som om något är en Guds gåva, ur sitt sammanhang, och få oss att tro att detta är den prestation, som krävs av mig för att jag ska få mina synder förlåtna, och få komma in i himlen!
Men hur är det då med Matt 6:14-15? Där står ju i klartext att Gud inte kommer att förlåta oss, om inte vi förlåter människorna deras överträdelser!
Vad som står i både Matt 18 och Matt 6 är att vi ska förlåta andra.
Vad som däremot inte står just där, det är hur detta ska gå till!
Det valde Jesus att visa oss med sitt eget exempel, när han hängande på korset bad för sina bödlar, och sade ”Fader, förlåt dem…”
Hade han sagt ”Fader, jag förlåter dem”, då hade han visat oss ett exempel, som hade inneburit att förlåtelsen är vår egen prestation. Detta hade då i praktiken inneburit, att frälsningen är beroende av om vi klarar av att klämma fram förlåtelse.
Men nu lämnar han saken åt Fadern, och ber att Han ska förlåta dem, som just har slagit in spikarna i hans kropp, och då visar hans exempel att förlåtelse är en Guds gåva, som vi får be om också i våra mellanmänskliga konflikter! Om vi är villiga att be Gud förlåta vår motpart, om vi är villiga att på det sättet välsigna den andre, om vi är villiga att bekänna vår egen oförmåga att förlåta av hjärtat, och ber Gud att få vara med i den förlåtelse han ger, då är Gud så generös, att han räknar det som att vi har förlåtit!
Vi uppmanas att be för våra fiender och välsigna dem som förföljer oss. En starkare förbön och en kraftigare välsignelse än att be Gud förlåta sådana människor, det får man nog leta efter!
På det här sättet blir detta att förlåta sin medmänniska en gåva och en nåd, och alls ingen prestation från vår sida! Det låter sig också svårligen göras, att be Gud förlåta någon, utan att det på samma gång påverkar en själv, ens tankar, känslor och attityd till den man ber för. Det finns en Guds pedagogik i detta, och också en Guds befrielse!
Men. Om någon är så förhärdat oförsonlig och hämndlysten, att han vägrar att ens be Gud förlåta sin motpart, då finns det ingen annan väg att gå, än den som leder till plågoandarna, som Jesus talar om. Och här är det fråga om just plågoandar!
Att hamna i de fångvaktares klor, som heter ”Hämndlystnad”, Bitterhet”, Besvikelse”, ”Ensamhet”, ”Depression”, ”Sömnlöshet”, Ångest”, Självmordstankar”, ”Misstro”, ”Avund”, och så vidare, det är inget någon människa önskar eller längtar efter. Det är inte fysisk tortyr det handlar om här, men plågan är inte mindre verklig för det!
Återigen är det samma val, som erbjuds oss: Här är vägen till livet, och där går vägen till döden.
Vägen till liv i nåd och förlåtelse och försoning, eller vägen till den långsamma själsdöden i fångvaktarnas våld.
Välj livet!