Vilken gudsman var det, som fick vara redskap för den största väckelsen i historien?
Vem var den förste som fick åka ubåt?
Vilken Herrens tjänare såg på Gud på samma sätt, som man ser på en bengalisk tiger?
Vilken profet hade extremt dåligt minne?
Alla de här beskrivningarna passar in på en och samme man, nämligen profeten Jona!
När han predikade för Nineve omvände sig hela staden, från kungen ned till slavarna, till och med boskapen fick lov att fasta! Och det var ingen liten stad vi talar om, där fanns enligt uppgift 120.000 barn, som inte var stora nog att ”skilja på höger och vänster”, vilket skulle tyda på en total folkmängd uppemot miljonen.
Det här är jämförbart med att du eller jag skulle ställa oss på gatan i Helsingfors och predika bättring och omvändelse, och som resultat skulle varenda kotte i hela huvudstadsområdet börja be och fasta, och ropa till Herren om förbarmande! Det som hände i Nineve var en väckelse utan motstycke!
Profeten hade dock fel på kompassen i början – Herren befallde honom att gå mot nordost, men han stack iväg mot sydväst, och mer fel än så blir det inte. Han hade inte den ringaste lust att gå till assyriernas huvudstad, det var förenat med livsfara, så han försökte rymma från Gud.
Det slutade med att han fick åka ubåt – biologisk sådan – tillbaka.
Berättelsen om Jona i den stora fiskens mage är både välkänd och omstridd – för att inte säga förlöjligad.
Jesus hänvisar dock till Jonas ubåtsfärd som historiskt faktum, och han torde nog veta hur det var.
Man kan förmoda att fisken ifråga var specialdesignad för det här tillfället, liksom hela händelsen var unik.
Det finns annars en lärorik berättelse om en kristen skolflicka, som under en biologilektion blev tillfrågad av sin ateistiske lärare, om hon verkligen trodde på historien om Jona och fisken.
”Jadå, och när jag kommer till himlen ska jag fråga Jona hur det var möjligt”, svarade flickan.
Men tänk om Jona inte kom till himlen då”, flinade läraren.
”Ja, i så fall kan du fråga honom!” svarade flickan.
Jona trodde, att han skulle kunna komma utom räckhåll för Gud genom att fly bort från Israel. Detta visar att han såg på Gud ungefär som på en tiger – farlig och respektingivande inom sitt revir, men bara där. Han uppfattade alltså Herren som Israels Gud, inget mer.
Men skratta inte åt Jona för det, han begrep åtminstone att Gud var värd att frukta och respektera!
Nuförtiden är folk nog beredda att referera till Gud som ”den Allsmäktige”, och har alltså övergett revirföreställningen, men att han skulle vara värd att frukta och respektera, det tycks man ha tappat bort.
Men hans största problem var nog ändå det dåliga minnet.
Här har vi alltså en israelisk man, som är en Herrens profet.
Han känner Herren, han känner lagen, han är betrodd med profetisk gåva och uppgift.
Men när Gud kallar honom till Nineve, då försöker han rymma! Han ger sig iväg mot sydväst när han kallas att gå åt nordost!
En sådan avsiktlig ordervägran, en sådan upproriskhet, är inget mindre än ett slag i ansiktet på Gud!
Ändå räddas han på det mest mirakulösa sätt, och inte nog med det, han får förlåtelse för det han gjort, och han får uppdraget och förtroendet förnyat!
Sen har vi folket i Nineve. De visste inget om Israels Gud eller om hans lagar. Ändå vänder de om när de får höra varningen! Och Gud förlåter också dem!
Men si, då blir Jona sur! ”Var det inte det jag visste, att du skulle ändå vara så blöthjärtad när det kom till kritan, att inte skulle det bli något av med förstörandet av Nineve!” Ungefär så säger han till Gud.
Nineve var huvudstad i Assyrien, och vid den här tidern var assyrierna Israels farligaste fiende. Det skulle alltså ha passat alldeles utmärkt för Jona att Gud skulle ha gjort slut på det hotet genom att förstöra Nineve! Han ville inte att Gud skulle förlåta assyrierna, han ville att Gud skulle straffa dem!
Det här visar att Jona led av dåligt minne.
Vem var större syndare, han själv eller assyrierna?
Han hade syndat tvärtemot bättre vetande. Han var troende, han hade kunskap om Gud och hans vilja!
Assyrierna hade syndat utan att veta bättre. De visste inget om Guds lag.
När Jona fick förlåtelse var det som när den, som var skyldig tiotusen talenter. fick sin skuld efterskänkt i berättelsen om den obarmhärtige tjänaren i Matt 18.
När han missunnar Nineve dess räddning är det som när tiotusentalenterskillen belåten gick sin väg, och sedan vägrade att efterskänka sin medtjänare de hundra silvermynten, som denne var skyldig honom själv.
Skulle Jona ha kommit ihåg hur mycket han själv hade fått förlåtet, då hade han också unnat andra detsamma!
Det gör oss gott att tänka på syndernas förlåtelse.
Det gör oss gott att tänka på att ju mer vi har fått av insikt i Guds rikes hemligheter, av delaktighet i den helige Ande, av att få lära känna Herren, desto större syndare är vi, när vi ändå syndar mot honom!
”Den som syndar utan att ha fått veta sin Herres vilja ska straffas med få slag, men de som har fått veta sin Herres vilja, men ändå struntar i den, de ska straffas med många slag!” Så säger Jesus.
De största syndarna sitter alltså inte på krogen. Där finns dagens motsvarighet till nineviterna.
De största syndarna kan antas sitta i kyrkorna och bönhusen. För där finns dagens motsvarigheter till Jona.
”Där synden blir större överflödar nåden ännu mera”. Så står det skrivet, och det ska vi ta till oss, omvända oss, och ta vara på.
Det gäller bara sedan att akta sig, så att det dåliga minnet inte tar överhanden, och man ”gör en Jona”.
Det är bara så länge man kommer ihåg hur mycket man har fått, och fortsättningsvis får förlåtet, som man har någon chans att vara en människa, som älskar mycket…..